I tidningen Gotlands Allehanda 18/5 -95 berättar Erik Helmerson att de kristna samfunden är missnöjda med den version av »Fader vår», som kom 1981. Den används bara av vissa frikyrkosamfund. Sveriges kristna råd har därför bestämt sig för att skriva till bibelkommissionen och försöka få en ändring av texten till stånd. Ordföranden och tidigare domprosten Kjell-Ove Nilsson berättar i sammanhanget att han alltid använt den traditionella översättningen, utom vid vissa ekumeniska gudstjänster. [0]
Men bibelkommissionens sekreterare och talesman Christer Åsberg vill inte ha några ändringar av kommissionstexten. Han motiverar det med sedvanlig arrogans: Det enda som framförts hittills är att det inte står likadant som i den gamla översättningen, och det har vi vetat hela tiden. [1]
Kritiken förtigs
Detta är inte sant. Det har framförts åtskillig kritik mot bibelkommissionens version av Nya testamentet, både före och efter publiceringen 1981. Men all kritik har man struntat i eller försökt prata bort. Några exempel: Vi kan börja med inledningsorden, Fader vår. Det är vad den moderna språkvetenskapen kallar en fast förbindelse, två ord som tillsammans bildar ett begrepp. Man kan inte pilla isär dem och behandla dem var för sig som bibelkommissionen gjort. »Vår Fader», vad är det? Inte en modernisering till vanligt språkbruk. Ingen tilltalar någon så i dag. Orden är inte ett inarbetat begrepp som »Fader vår». De kanske kan bli det om ett par generationer, om det då inte kommer att heta »Våran farsa» i vårdat tal. [3]
»Inled oss inte i frestelse» har av kommissionen bytts ut mot »utsätt oss inte för prövning». Ordvalet har kritiserats från flera håll. Man har framhållit att frestelse och prövning inte är samma sak, uppenbarligen för döva öron. [4]
»Fräls oss ifrån ondo» har inte heller fått stå kvar. Med kommissionens ordval heter det »rädda oss från det onda». I en utredning har kommissionen motiverat detta med att ordet frälsare kommer kommissionens specialister på den antika världen att tänka på kejsare och tyranner, som gärna ville låta kalla sig frälsare. Att inte vanliga svenskar får sådana associationer, har tydligen varit ovidkommande. »Självklart ville vi ha bort ordet frestelse ur Fader vår», säger en av bibelkommissionens medlemmar, Per Block, enligt Expressen 11/8 1983. [5]
Författare missnöjd
I samma nummer av Expressen förklarar professorn, översättaren och medlemmen av Svenska akademien Gunnel Vallquist att hon inte kan be Fader vår i bibelkommissionens formulering. Hennes slutsats är att kommissionsbibeln inte kan användas som kyrkobibel. Hon var tidigare medlem av bibelkommissionen men lämnade sällskapet när hon upptäckte att ingen brydde sig om vad hon sade. [7]
I Svensk kyrkotidning 15/12 1977 framhölls att man borde ta varning av utvecklingen inom den romersk-katolska kyrkan. De många reformer, som startades under 1960-talet, ledde där till att man genom att ändra i bibelöversättningar och gudstjänstordningar kom i beröring med djupa skikt i människors psyke. Det är farligt att bryta ned en levande tradition. [8]
Det här är säkert förklaringen till att åtskilliga journalister och författare utan »religiös» stämpel reagerat mot kommissionsbibelns version av Fader vår. Genom många års yrkesmässigt arbete med svenska språket som redskap har de fått öra och känsla för ordens valör. Detta har kommit dem att protestera. Viola i Svenska Dagbladet är ett exempel, Lena Björk i ICA-Kuriren ett annat. I Expressen den 1/4 1986 framförde Lena Katarina Svanberg ungefär samma synpunkter som ovan. [9]
Åtta av tio
Svenska Dagbladet redovisade 20/8 1989 en undersökning gjord på västkusten. Mer än åtta av tio tillfrågade föredrog den äldre bibeltexten framför den nyöversatta. Det stämmer överens med vad som inledningsvis berättades om Kjell-Ove Nilssons erfarenheter från den tid han var domprost. [11]
Den tidigare nämnda Expressenjournalisten Lena Katarina Svanberg ringde också upp Gunnar Weman, då ordförande i en kyrklig arbetsgrupp, numera ärkebiskop. Han förklarade »att den senaste översättningen säkert är alldeles betryggande korrekt. [12]
– Men vi behöver kanske en bön som fungerar i verkligheten också! [13]