HUR SKALL UPPENBARELSEBOKEN TOLKAS?
Apokalypsen
Det grekiska ordet för uppenbarelse är »apokalypsis». Därför kallas Uppenbarelseboken ofta för »Apokalypsen». Det är också namnet på en sorts litteratur som man kan finna redan i Gamla testamentet. Särskilt hos Daniel och Hesekiel har vi mycket apokalyptiskt material. Det är vanligt att definiera apokalyptiska skrifter som ett försök att måla framtiden genom ovanlig och fantastisk symbolism.
Kristi mot den förutsägande profetian
Kritiska forskare, som inte tror, hävdar vanligen, att någon förutsägande profetia inte är möjlig. Därför måste det vara händelser i profetens egen tid eller i det närmast förgångna, som de apokalyptiska författarna beskriver. Undantag är då bara några få djupsinniga gissningar om framtiden. Dessa lärare ser oftast den apokalyptiska litteraturen som angrepp på tidens makthavare. Därför, menar de, var författarna tvungna att dölja sitt budskap i ovanliga symboler, som den tänkte läsaren skulle förstå, men som skulle förbli ett mysterium för den förföljande statsmakten. Och de hävdar, att författarna till den apokalyptiska litteraturen oftast skrev under pseudonym och lät sina skrifter göra anspråk på att vara författade av någon bland stora gestalterna i kyrkohistorien. De säger att den apokalyptiska litteraturen vanligen skrevs under tider av förföljelse och lidanden för att hålla hoppet om bättre tider uppe. [4]
Utifrån en sådan förståelse av »apokalyptisk» säger man t.ex. att Daniels bok inte är skriven av profeten Daniel, utan av en okänd författare som levde på Antiokus Epifanes tid. Denne okände författare framträder som Daniel och under hans namn och beskriver händelser i sin egen tid i profetiska termer, som om de vore skrivna av Daniel. [5]
Sådana falska framställningar är så intimt förknippade med termen »apokalyptisk» i historisk-kritisk bibeltolkning och litteratur, att vi inte kan tala om Nya testamentets sista bok i sådana termer utan att ge ytterligare förklaringar. [6]
Den preteristiska uppfattningen
En hermeneutisk uppfattning om Uppenbarelsen har sin grund i ett sådant modernt förringande av den apokalyptiska litteraturen. Det är den så kallade »preteristiska» uppfattningen. Den hävdar, att händelserna som det berättas om i symboliska termer, redan har ägt rum eller hände när boken skrevs eller att man klart kunde förutse dem när det skrevs. Denna uppfattning måste avvisas av alla som tar boken för vad den är och inser att den är Guds inspirerade och ofelbara ord. [8]
Den futuristiska uppfattningen
En annan uppfattning, som också måste förkastas, är den futuristiska. Den försöker förklara budskapet i boken med att allt som beskrivs där fortfarande ligger i framtiden och kommer att gå i uppfyllelse först i slutet av denna tidsålder. Det påstås att synerna i boken förutsäger en bokstavlig sjuårsperiod av »svåra prövningar», »bortryckandet» och »tusenårsriket». Vi skall inte här ägna oss åt att argumentera mot denna uppfattning, även om den är en av tragedierna i modern protestantism och fler och fler människor utsätts för sådana uppfattningar och ägnar sig åt framtiden med en nästan sjuklig nyfikenhet. [10]
Den kyrkohistoriska uppfattningen
Bibeltrogna lutheraner som med Augsburgska Bekännelsen avvisar »judaistiska uppfattningar» som läses in i uppenbarelsen av många fundamentalistiska protestanter, måste välja mellan två olika uppfattningar om hur Uppenbarelseboken skall förstås. Kanske den vanligaste uppfattningen bland lutheraner förr var den så kallade »kyrkohistoriska förklaringen». Den företräddes av Martin Luther och de flesta ortodoxa lutherska kommentatorer fram till nu. Den kan illustreras genom att visa på att Martin Luther säger, att i synen med de sju basunerna, den som börjar i kapitel åtta, är den förste ängeln Tatianus, den andre Marcion, den tredje Origenes, den fjärde Novatianus, den femte Arius och den sjätte Muhammed. [12]
Ytterligare exempel på en sådan tolkning finner vi i senare luthersk utläggning, som menar att ängeln »som flyger fram uppe i himlarymden» (Upp. 14:6) är en tydlig förutsägelse om Martin Luther och den lutherska reformationen. Lutherska kyrkor använder stället som det historiska brevet om reformationen. Företrädarna för detta sätt att försöka förstå Uppenbarelseboken, att vilja se en särskild person eller händelse i varje symbolisk detalj i boken, de har vanligen hjärtat på rätt ställe och förstår bokens grundbudskap rätt. Så t.ex. Luther, som säger, att synen med de sju basunerna försäkrar oss, att »även under tider av villfarelse skall kristendomen ha sina goda sändebud och det rena ordet», något som förtjänar att understrykas. [13]
Inte desto mindre har detta sätt att förstå boken kanske bidragit till att många närmar sig den med viss tveksamhet. Mycket som sagts av lutherska kommentatorer, som använder denna metod, är ändå bara gissningar som alltid lämnar åhöraren i tvivelsmål, såvida han inte vill acceptera människomeningar som auktoriteter. Kanske Luther har rätt när han säger att den tredje ängeln är Origenes. Och utläggaren är kanske ibland benägen att ge Reformatorn rätt när han hävdar att den sjätte ängeln är Muhammed. Men hur man än anstränger sig, så kan man inte bli absolut säker på en viss förklaring. Vi måste alltid fråga dessa utläggare :»Hur vet du det?» Och förresten, vad är det som säger att inte ängeln som flyger fram under himmelen med det eviga evangeliet är någon annan, t.ex. C.F.W.Walther eller Adolp Hoenecke? [14]
Luther ger oss nyckeln till en rätt förståelse av boken. När han sammanfattar sina synpunkter på uppenbarelsen av de sju basunerna så skriver han: »Forskare som känner till historien kommer att förstå meningen. Det skulle ta allt för lång tid att återge och bevisa allt här». Samtidigt är det klart att Luther själv inte höll sig slaviskt till en »kyrkohistorisk tolkning». Det framgår klart när han säger, att »Den andre ängeln är Marcion med sin katafrygiska, manikeiska och montanistiska uppfattning, som upphöjer sin egen ande över Skriften och som går fram som en brinnande vulkan mellan himmel och jord, som t.ex. Muenzer och våra dagars fanatiker». Luther är inte så speciell som det först kan tyckas. Han inser att symbolerna har stor räckvidd och kan appliceras på alla tider och de mest skiftande omständigheter. [15]
Den idealistiska metoden
Här snuddar Luther vid vad som i brist på ett bättre namn kan kallas »den idealistiska metoden». Enligt den är synen av den röda hästen i kapitel sex inte symbol för något speciellt krig, utan för alla krig som medfört svåra prövningar för människor. Den svarta hästen symboliserar inte någon speciell hungersnöd i den yttersta tiden utan all hungersnöd som gjort att priserna stigit okontrollerbart. Röken som stiger upp från den bottenlösa underjorden och fördunklar solen i kapitel nio, är inte någon särskild falsk lära utan alla falska läror som fördunklat evangeliets ljus. [17]
Enligt denna tolkningsmetod är ängeln som flyger fram under himmelen med det eviga evangeliet inte bara Martin Luther och reformationen utan alla rörelser i kyrkan som bär fram det rena evangeliet till tidens slut. Detta utesluter inte att symbolerna passar bättre in på vissa av dessa rörelser. Den idealistiska tolkningen hindrar inte att vi kan applicera Uppenbarelseboken 14:6 på t.ex. reformationen. Men den hindrar oss från att begränsa tillämpningen till bara en tid eller en händelse. Vi tvekar inte att säga att ängeln flyger mer eller mindre intensivt i rätta församlingar också idag, och att dagens avfallna och förnekande protestantiska samfund också hör med till Babylon. Luther var inte främmande för den sanningen när han sade att den sjätte ängeln med sina ryttarskaror från öster är en symbol för muhammedanismens arméer. [18]
Apokalypsen får inte pressas på detaljförklaringar
Den idealistiska metoden hjälper oss att förstå att Uppenbarelseboken är en klar bok. Bokens vida gränser och dess grundläggande undervisning gör den mycket klar. Men precis som vi gör det svårt för oss själva när vi försöker tolka varenda liten detalj i en liknelse och därmed gör förståelsen osäker och liknelsen otydlig, så måste vi värja oss mot försöken att förklara alla detaljer i Apoklypsen. Symboler och bildlikt språk får inte pressas hur långt som helst. Det innebär att symbolerna inte är godtyckliga och inte kan användas hur som helst. Men det finns skäl varför Frälsaren beskrivs som ett lamm och varför Djävulen framställs som en röd drake. [20]
Den som minns, att Frälsaren sade till sina lärjungar att de skulle låta sitt ljus skina, förstår varför de sju ljusstakarna används som symboler för de sju församlingarna. Vi har lärt oss hur vi skall nalkas denna bok om vi lärt oss att läsa Apokalypsen så som vi läser liknelserna. Och när vi blivit förtrogna inte bara med de ställen i Gamla testamentet som vanligen anses som »apokalyptiska», utan också med den rika symbolismen i Gamla och Nya testamentet, så kommer vi att finna att denna bok inte är så avskräckande som vi först trott. [21]
Sju stora målningar
Vi har i de sju delarna av Uppenbarelseboken något som kan jämföras med sju stora målningar. I stora drag målas kyrkans hela historia i denna onda värld under den nytestamentliga perioden. I var och en framställs förkunnelsen av det eviga evangeliet under svåra förföljelser. Om och om igen ser vi hur kyrkan vinner seger under all den nöd hon måste gå igenom för de kyrkliga och antikristliga makters skull, som vill tysta Guds sändebuds vittnesbörd. Bokens budskap kan sammanfattas i apostelns ord: »Det är genom mycken bedrövelse vi måste ingå i Guds rike», men vi skall nå dit genom Guds nåd och Lammets blod. [23]
I verkligheten är den idealistiska tolkningsmetoden en variant av den kyrkohistoriska tolkningen av Uppenbarelseboken. Användningen av en sådan terminologi kan ge vid handen att vi använder en annan metod att tolka Uppenbarelseboken än när vi tolkar de övriga Skrifterna. Våra motståndare i den moderna lutherdomen kanske frågar varför vi så kraftigt avvisar formhistorikerna när vi erkänner att Uppenbarelseboken måste läsas som en annan sorts litteratur än den vi har i evangelierna och breven. Vi kan bara svara att det finns spår av sanning i formhistorien, precis som det finns spår av sanning i orden Satan talade i Edens lustgård. [24]
Det finns olika litteraturformer i Bibeln. Men vilken slags litteratur vi har att göra med måste avgöras genom historisk-grammatisk metod, som låter texten tala för sig själv, och inte genom en nyckfull historisk-kritisk metod, som sätter sig över texten. Texten säger, att stjärnorna i första kapitlet inte är lysande föremål i skyn, utan sju änglar i de sju församlingarna. Vi kan inte helt säkert avgöra om dessa änglar är kyrkans skyddsänglar eller om de är församlingarnas pastorer. Men det senare är att föredra, inte bara därför att det ordagrant står så, utan också därför att det passar mycket bättre med den kristna läran, eller som vi brukar säga med trons analogi. [25]
Att läsa Uppenbarelseboken såsom vi läser Genesis
En variant av samma argument använder de som frågar varför vi inte vill låta dem läsa Genesis på samma sätt som vi själva läser Uppenbarelseboken. Varför kan de inte få läsa Genesis som en tillbakablickande profetia när vi håller fast vid att läsa Uppenbarelseboken som något de kallar en framåtblickande profetia? Man kan fråga sig om sådana frågor är ärliga och värda uppmärksamhet eller om de bara vill så ut förvirring. Faktum är att vi läser Genesis och Uppenbarelseboken på samma sätt. När Johannes säger att han var på ön Patmos, så läser vi det som en historisk angivelse precis som vi gör med berättelserna om skapelsen och syndafallet. När Genesis 15 berättar att Abraham hade en syn, så läser vi detta på exakt samma sätt som vi läser Johannes ord om synerna på Patmos. Och när vi läser om synen i Genesis 15 så läser vi den delen av kapitlet på exakt samma sätt som vi läser Johannes berättelse om sin syn. Enda skillnaden är att Johannes syn varade betydligt längre än Abrahams. I förbigående kan vi också peka på, att Abrahams syner innehåller gestalter som är precis lika fantastiska som en del av dem vi finner i Johannes uppenbarelser. Och vidare skall det sägas att vi lär oss samma sak från båda dessa uppenbarelser. Abrahams syn visar också så klart, att hans ättlingar med Guds nåd måste gå in i Guds rike genom många bedrövelser. Herren har sina vägar och han står fast vid sitt förbund trots alla svårigheter. [27]
De idealistiska och de kyrkohistoriska tolkningarna är verkligen den grammatisk-historiska tolkningsmetoden, tillämpad på denna speciella litteraturform. Och det förtjänar att betonas om och om igen, att textorden själva säger att vi har att göra med symboler som står för något annat. [28]
Skriften själv förklarar symbolerna
Ibland får vi direkt en förklaring av vad symbolerna betyder. Så är t.ex. fallet med de sju ljusstakarna och de sju stjärnorna. Ibland gör sammanhanget symbolen klar. Ingen behöver tala om för oss att den majestätiska gestalten med det tveeggade svärdet som kommer ut ur munnen är Herren Jesus. Men när vi läst första kapitlet tror jag att de allra flesta ändå är omedvetna om att Frälsaren inte en enda gång i uppenbarelsen har identifierats genom sitt namn. [30]
Ibland gör Uppenbarelsebokens hela sammanhang symbolismen klar. När vi läst i kapitel 12 att den store draken har besegrats med Kristi blod och Guds folks vittnesbörds ord, så är det helt klart, att den kedja som fjättrar Satan i kapitel 20 är predikan av det eviga evangeliet om reningen i Kristi blod. [31]
Ibland tar andra böcker i Bibeln bort all tvekan om betydelsen av de symboler Johannes använder i Uppenbarelseboken. Varför svärdet kommer från Frälsarens mun och inte, som vi kunde vänta, från hans hand, är inget mysterium för den som har läst i Hebreerbrevet, att Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd. Betydelsen av att Frälsaren stod mitt bland de sju ljusstakarna är inte svår att förstå för den som vet vad han lovat: »Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände» och: »Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem». [32]
En bokstavlig tolkning
Den idealistiska tolkningen är också en bokstavlig tolkning. Vi lutheraner anklagas ofta för att inte läsa Uppenbarelseboken tillräckligt bokstavligt eftersom vi inte vill gå med på att de tusen åren i kapitel 20 bokstavligt är tusen år. Men de som anklagar oss läser denna bok mindre bokstavligt än vad vi gör. En bokstavlig förståelse är den som tillåter sammanhanget att avgöra bokstävernas och ordens mening i texten. [34]
Jag skall med några exempel visa hur de som anklagar oss för att nonchalera den bokstavliga meningen, själva har frigjort sig från ordalydelsen. Den som hävdar, att de sju breven till de sju församlingarna inte är några verkliga brev, utan endast är en presentation av kyrkohistoriens sju tidsepoker, skall inte anklaga oss för att ha övergett en bokstavlig förståelse. Samma sak måste sägas om alla som läser in en universell judisk omvändelse i orden till församlingen i Philadelphia: »Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några av dem som säger sig vara judar, men inte är det utan ljuger. Ja, jag vill göra så, att de kommer och faller ner för dina fötter, och de skall förstå att jag har fått dig kär». Den som i dessa ord ser en enda judes omvändelse har övergivit den bokstavliga betydelsen av texten. [35]
Och ändå är det helt främmande för den bokstavliga betydelsen av Uppenbarelseboken 20 att säga, att Kristus skall regera här på jorden med sina uppståndna trogna i exakt tusen år. [36]
Det blir klart för den som noga uppmärksammar kapitlets övriga ord och bokstäver. Johannes säger att de trognas själar lever och regerar med Kristus i tusen år. Var och en som sett vad Johannes säger i kapitel ett, nämligen att Frälsaren har gjort oss till kungar, vet att våra själar började regera med Kristus den dagen vi blev omvända. Detta är också »den första uppståndelsen». Det vet alla som läst ordagrant vad Frälsaren hade att säga om den dubbla uppståndelsen i Johannes 5:28, 29. Där talar han om en uppståndelse som äger rum när den andligt döda människan hör Guds Sons röst, och om en andra uppståndelse vid tidens slut när de troendes och de icke troendes kroppar skall komma ut ur gravarna där de ligger begravna. Det är också klart av texten vad de tusen åren är. Det är den tid då våra själar lever och regerar med Kristus. För den enskilde troende är detta tiden mellan hans omvändelse och den dag då också hans kropp uppstår för att dela friheten, som hans själ hela tiden har känt till genom tron. För kyrkan som helhet är detta hela tiden från omvändelsen av den förste i Nya testamentets kyrka och till den dag då alla troende skall få sina förhärligade kroppar av honom. Han skall förvandla våra förnedringskroppar till kroppar som liknar hans härlighetskropp, genom den kraft han har att lägga allt under sig. [37]
Millennialister
Millennialisterna visar hur de avlägsnat sig från textens bokstavliga betydelse när de läser in ett bortryckande i kapitel 4. Johannes säger där, att han fann en dörr öppen till himmelen och att han hörde en röst som sade till honom: »Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som härefter måste ske». Den som läst den inledande texten vet, att detta är något helt unikt som hände aposteln Johannes en söndag på ön Patmos. Det är inte något som kommer att hända alla troende sju år innan ett tusenårsrike börjar. Ändå hörde jag en gång en millennialist säga: »Detta måste vara bortryckandet, för om detta inte är bortryckandet, då är det inte omnämnt i Uppenbarelseboken». Och enligt honom vore det orimligt. [39]
Den bokstavliga sanningen
Många lutheraner är vana att inte läsa och förstå Uppenbarelseboken ordagrant. Det är en dålig vana man lagt sig till med. Den gör det svårare att bemöta kiliasternas anklagelser. Vi läser Uppenbarelseboken precis så ordagrant som vi läser Genesis, mycket mer bokstavligt än millennialisterna, som missförstår denna bok. Den bokstavliga sanningen är, att Uppenbarelseboken är en syn. Och det är bokstavligt sant, att Johannes såg det han här talar om och att det han såg är symboler för kyrkans framtid. Detta är den bokstavliga förståelsen av textens enkla ord. [41]
Men vad vi inte gör är att läsa boken mekaniskt. Det faktum, att Frälsaren i en vers (5:5) kallas Lejonet av juda stam och redan i nästa vers beskrivs som ett Lamm som har sju horn och sju ögon, borde göra det klart för oss att vi har samma frihet i vår tolkning av symbolerna som författarna har när de använder dem. En skönhet i bildspråket är, att någon kan vara en orm i gräset och en ulv i fårakläder på en och samma gång. Så kan djävulen vara en stor röd drake i en vers, en gammal orm i en annan vers och ängeln från avgrunden i nästa, utan att bildspråket därför missbrukas. På samma sätt är det helt klart, att nytestamentlig tid kan vara tusen år på ett ställe och 42 månader på ett annat. [42]
En mekanisk, fantasilös tolkning av symbolerna blir ett angrepp på den bokstavliga förståelsen. Så kunde man höra en berömd radiopredikant säga, att ryttaren på den vita hästen i kapitel 19 inte kunde vara samme ryttare som i kapitel 6. Ryttaren i kapitel sex hade bara en krona medan ryttaren i kapitel 19 hade många kronor. Detta är den slags förstelnade, fantasilösa tolkning, som uppvisar förakt för det mänskliga språkets grundläggande natur. Han kunde lika gärna ha sagt, att ryttaren på den vita hästen i kapitel 6 inte kan vara Herren Jesus eftersom han i kapitel 5 kallas ett lamm och ett lejon och eftersom lamm inte rider på hästar och hästar är rädda för lejon. [43]