1994/3 – Galaterbrevet – en försvarsskrift

Paulus inleder sitt brev till galaterna med att säga att han som apostel inte är utsänd av människor. Det evangelium som han förkunnar är inte av mänskligt ursprung (Gal 1:11). När han sedan tillfogar att han är apostel »inte genom någon människa», har han därmed utsagt att han är fri och oberoende av de andra apostlarna – ett tema, som han sedan utvecklar i det andra kapitlet. Paulus är alltså i likhet med dessa »apostel genom kallelse», dvs kallad till apostlaämbetet omedelbart av Kristus (Rom 1:1). [1]

Paulus brevingress i Galaterbrevet skiljer sig från de ingresser, som vi finner i hans andra brev. Av dessa framgår att Paulus föredrog att om sig själv bruka titeln »Kristi tjänare», när hans ämbete inte var ifrågasatt. I detta brev befinner sig aposteln emellertid i en försvarsposition. Han försvarar sitt apostlaämbete och sitt evangelium mot evangeliets förvanskare. Därför ställer han redan från början fram vad detta evangelium handlar om, när han hälsar församlingen: »Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och från Herren Jesus Kristus, som har utgivit sig själv för våra synder» (Gal 1:3). Han förkunnar korsets evangelium, Jesu Kristi ställföreträdande gottgörelse för människornas synder. [2]

Tacksägelsebönen för församlingarna utelämnas – förhållandena i församlingen är mycket allvarliga

Hur allvarligt läget var i Galatiens församlingar framgår av att Paulus här utelämnar den i brevingresserna eljest alltid ingående tacksägelsebönen, som vanligtvis inleds med orden »Jag tackar Gud för er». Som ämne för tacksägelse brukar aposteln då vanligtvis nämna evangeliets ankomst till församlingen och adressaternas tro (se t.ex. Kol 1:3ff). [4]

Även i brev där aposteln tar upp svåra missförhållanden i församlingen, återfinns apostelns tacksägelseböner, i vilka han tackar Gud för det goda som där finns. Så kan han t.ex. i 1 Kor 1:4-5 »tacka Gud för er skull, för den Guds nåd som har blivit er given.» I Galaterbrevet finns ingen sådan tacksägelsebön. Efter sina hälsningsord övergår Paulus omedelbart till att uttrycka sin förvåning (»Jag är förvånad») över det hastiga avfall, som där pågår och som förklaras vara ett avfall från evangeliet. Församlingen befinner sig i den djupaste nöd. Men på samma gång behandlar han sina fallna galater, som blivit förförda av de falska apostlarna på ett ömsint sätt. »Han kastar sig inte över församlingarna med häftiga och skarpa förebråelser utan talar faderligt till dem… Däremot är han full av våldsamt lågande harm mot dessa förförare. Alla måste de ge vika för det evangelium som Paulus förkunnat, i annat fall är de förbannade och fördömda» (Luther i »Stora Galaterbrevskommentaren»). [5]

Bannlysning förkunnas över evangeliets förvanskare / Gal 1:1-6/

Denna bannlysning drabbar dem som förvränger evangeliet. Apostelns dom drabbar de lärare som lär i strid mot evangeliet. Denna förkastelsedom över den falska lärans förkunnare är total. Det bör noteras att avfall från evangeliet karakteriseras som återgång till laglära och som en verksamhet riktad mot det evangelium som Paulus predikade. [7]

Det finns alltså för aposteln inte ett evangelium i olika föreställningsdräkt – skilda tolkningar. I vår tid kan man höra sägas att den eller den predikar ett »tunt evangelium». Som motsats till ett sådant tänker man sig då ett, som innehållsligt sett är fastare. Den som upprättar en sådan formell åtskillnad avslöjar endast sin egen vilsenhet. För biblisk och apostolisk tro är evangeliet en lära med ett bestämt innehåll. Där detta innehåll inte rent predikas, där predikas i stället en lära som går rakt mot evangeliet. I evangeliets ställe står då alltid lag och laggärningar. Där sådant sker, där proklamerar Paulus sitt »anathema», sin förbannelse. »Ty Paulus föreskriver, att de biskopar som lär och försvarar falsk lära och falsk gudstjänst skall hållas som förbannade». (Luther ur »Om påvens makt och överhöghet»). [8]

Paulus evangelium är Kristi evangelium /Gal 1:10-24/

När Paulus använder sådana uttryck som »vårt evangelium», »mitt evangelium» (2 Kor 4:3, 1 Tess 1:5, Gal 1:11, Rom 2:16) har man i svensk exegetisk forskning tolkat sådana formuleringar som uttryck för en särskild paulinskt färgad läroframställning (se t.ex. Fridrichsen, The Apostle and his message, UUÅ 1947:3) till skillnad från Petrus eller Johannes evangelium. På samma sätt kan man tala om olika slag av kristologier hos apostlarna. Går vi emellertid till apostlarnas skrifter (brev), så ger dessa inte stöd för en sådan framställning. Apostlarna bär fram en enhetlig lära betygar Paulus (1 Kor 15:11). [10]

Paulus är av de andra apostlarna erkänd som apostel, och hedningarna tvingar ej att bli judar

När Paulus fjorton år efter sin omvändelse tillsammans med Barnabas och Titus åter for upp till Jerusalem, då skedde den resan på grund av en uppenbarelse. Paulus berättar att han var oroad över att han skulle ha arbetat förgäves. Bakom denna formulering låg en oro för att det skulle föreligga skiljaktiga uppfattningar mellan honom och de andra apostlarna i fråga om hedningarnas inlemmande i kyrkan. Det visade sig emellertid, att hel och full enhet förelåg. I sitt brev till galaterna skriver Paulus att han vid detta besök i Jerusalem lade fram för de ledande i Jerusalem det evangelium han förkunnade bland hedningarna. Och dessa ledande män insåg, skriver Paulus, »att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna» (Gal 2:7). [12]

De ledande männen i Jerusalem hade inget att invända. Paulus skriver visserligen: »Hade det berott på de falska bröderna, som på en bakväg hade kommit in i församlingen, hade Titus blivit tvingad att låta omskära sig» (Gal 2:4). I apostelns ord om att de kommit in i församlingen »på en bakväg», »vid sidan om» ligger en indirekt kritik av församlingen. Paulus skriver: »Inte för ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er» (Gal 2:5). Enigheten bland de ledande i församlingen var emellertid stor. »Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes fick klart för sig, vilken nåd jag hade fått och räckte mig och Barnabas handen till gemenskap», skriver Paulus i sitt brev. [13]

Hedningarna skulle inte tvingas att låta omskära sig. Vad Paulus hade oroat sig för var, att det från apostlarnas sida skulle framföras krav på omvändelse i två steg, men ett sådant krav framfördes aldrig. Om den ordningen hade genomdrivits att hedningarna genom omskärelsen först skulle bli »judar» för att sedan genom evangelium och döpelse inlemmas i den kristna kyrkan, då hade evangeliet bundits samman med lagen och blivit förvanskat. [14]

Ett sådant krav på hedningarnas omskärelse framfördes också senare, vid apostlarnas möte i Jerusalem, av en heretisk grupp fariseer som hade kommit till tro (Apg 15:5). Vid det tillfället sammanträdde apostlarna och de äldste för att behandla frågan, om man måste omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag. Aposteln Petrus tillbakavisar detta krav och påminner de församlade om att man inte skall pålägga de hednakristna ett ok som »varken våra fäder eller vi har kunnat bära.» Och han avslutar med att säga: »Vi tror snarare att vi blir frälsta genom Herrens Jesu nåd på samma sätt som hedningarna.» Petrus tal hade föregåtts av »en häftig diskussion». Men när aposteln Petrus hade hållit sitt anförande, heter det att »hela församlingen teg.» Petrus ord hade gjort djupt intryck på de församlade. Paulus och Barnabas berättade sedan om de stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna. Och Jakob, Herrens bror, ledaren för församlingen i Jerusalem, försvarar Petrus ståndpunkt (vad »Simeon har berättat») med att anföra ett gammaltestamentligt citat från profeten Amos (Am 9:11ff). Han argumenterar alltså utifrån Skriften. När han säger sin mening, då är hans mening förankrad i Skriftens ord. Hedningarna bör befrias från omskärelsen och de förpliktelser den medför, men de åläggs att ta en viss hänsyn till judarna. [15]

Vid kyrkomötet i Jerusalem skedde något mycket betydelsefullt. Kristendomen blev en världsreligion, inte en messiansk riktning inom judendomens ram. Det är den mest djupgående och mest betydelsefulla förändring, som kristendomen har genomgått i hela sin historia. Jesu ord att »detta evangelium om riket skulle bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk» (Matt 24:14) hade gått i uppfyllelse. [16]

Hotet från judaism och lagrättfärdighet var avvärjt. Men detta hot har sedan som skuggan följt den kristna kyrkan. Där lagen tränger in i evangeliet och frälsning görs beroende av människobud och människans fria vilja, där har Kristi evangelium blivit förvänt och förvridet till en laglära. En sådan förvanskning av evangeliet har redan skett, där ett rätt hållande av vissa bud förklaras som ett oeftergivligt krav och villkor för frälsningens vinnande. Ett sådant »evangelium» utgör ett hot mot den kristna församlingen också i dag. Genom apostlarnas undervisning är dock en sådan laglära avvisad. [17]

Petrus tillrättavisas av Paulus, när han vill dra sig undan de hednakristna /Gal 2:1//

Av den följande framställningen framgår, att det var Petrus handlingssätt, att han »inte handlade rätt efter evangeliets sanning» vilket gjorde, att Paulus i den antiokenska församlingens närvaro trädde upp mot Petrus. Eftersom det här var fråga om en öppen försyndelse, blev också försyndelsen påtalad och fördömd i församlingens mitt. [19]

Luther skriver härom i »Stora Galaterbrevskommentaren»: »Här låter vi andra disputera om huruvida en apostel kan synda. Oss tillkommer det inte att förringa Petrus synd. Därför bör vi inte tillskriva apostlarna en så stor helighet att de inte kan synda.» Samtidigt som Luther förklarar, att Petrus här begick en svår försyndelse, påpekar han, att Petrus »inte tog miste» i fråga om den gudomliga uppenbarelsen (s 107f). Petrus var nämligen väl medveten om den principen, att det stod honom fritt att äta vad som helst och att han inte var bunden vid den judiska ceremoniallagens bestämmelser i fråga om ren och oren mat (Apg 10:9ff). Petrus försyndelse bestod inte i att han förkunnade falsk lära liksom de i samma kapitel omnämnda »falska bröderna», som verkligen påtvingade hedningarna en falsk undervisning i fråga om omskärelsen. [20]

Det är därför olyckligt, när NT 81 översätter Gal 2:14 på följande sätt: »Men när jag (Paulus) såg, att de (Petrus och Barnabas) avvek från sanningen i evangeliet.» Genom en sådan översättning får läsaren det intrycket att Petrus försyndelse var av samma slag som »de falska brödernas». Detta intryck förstärks ytterligare när Paulus sägs ställa den frågan till Petrus: »Om du som är jude kan leva på hedningarnas vis i stället för på judarnas, varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?» (Gal 2:14 i NT 81:s översättning). Här ställs Petrus handlande i linje med de falska brödernas som just ville tvinga hedningarna in under Mose lag. [21]

Men Paulus betonar själv i sitt brev till galaterna, att det inte förelåg någon läroskillnad mellan honom och de andra apostlarna. Han skriver: »När nu Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes, som gällde för att vara pelarna i församlingen, fick klart för sig vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna» (Gal 2:9). Paulus uppger alltså att Petrus hade handlat på samma sätt som han, när det gällde frågan om förhållandet mellan hednakristna och judekristna. Att Petrus en gång ändrade sin praxis i detta avseende, när han befann sig i Antiokia, var något tillfälligt och berodde på hans »fruktan för omskärelsens parti» (Gal 12-14). Han avbröt tillfälligtvis bordsgemenskapen med de hednakristna, när det »kom några från Jakob». [22]

Detta uttryck »några från Jakob» utsäger inte, att dessa judekristna från Jerusalem kom med fullmakt från Jakob, fastän de själva utan tvivel påstod det. Petrus började dra sig undan, därför att han var rädd för de omskurna» (dvs de judekristna), skriver Paulus. Och det är därför som Paulus ställer frågan till Petrus: »Om du som är jude, lever på hedniskt sätt (dvs delar bordsgemenskapen med de hednakristna) och inte på judiskt, varför börjar du (Robertssons grammatik s 880: »An act just in beginning».) tvinga hedningarna att bli som judar?» [23]

Petrus menade tydligen att han tillfälligt kunde rätta sitt handlande efter dessa aggressiva judekristna och anpassa sig till dem. Det var ju bara fråga om en tillfällig anpassning. Men Paulus talar i klartext om Petrus feghet och hyckleri. Petrus anpassning till dessa judaister från Jerusalem påverkade också andra i församlingen. »Även de andra judarna (judekristna) hycklade på samma sätt, så att också Barnabas drogs in i deras hyckleri», skriver Paulus. Petrus försyndelse bestod alltså i att han vid det tillfället inte levde som han lärde. Petrus handlande påverkade andra, som fann det bäst att följa Petrus exempel. Kunskap inhämtas inte bara verbalt, genom ord, utan också genom exempel. Och Petrus hade vid detta tillfälle inte föregått med gott exempel. [24]

Antiokia-episoden förklaras av Paulus, när han i Gal 2:18 utgår från sig själv och säger. »Men om jag (i likhet med Petrus) bygger upp igen det som jag redan har brutit ner (dvs lagrättfärdigheten), då visar jag att jag är lagöverträdare.» Som lagöverträdare stod Petrus. Den falska praxis som han då anpassade till, drog med sig ett lagiskt tvång »på rättfärdiggörelsens plats». Men nu blev inte Petrus kvar i denna falska praxis. Vi har redan sett hur han sedan, vid apostlamötet i Jerusalem, frimodigt förkunnar att »Gud inte gjorde någon skillnad mellan oss (judar) och dem (hedningarna), när han genom tron renade deras hjärtan. Varför vill ni på lärjungarnas (de hednakristnas) hals lägga ett ok som varken våra fäder eller vi har förmått bära? (Apg 15:9f). Genom Paulus tillrättavisning blev skadeverkningarna av Petrus anpassning till dessa judiska aktivister små. [25]

De som hyser religiösa betänkligheter, har svaga samveten, skall man inte utmana. man skall ”bli som en jude för att vinna judar”

Det är många bibelläsare, som har svårt att förstå Paulus ord: »För judarna har jag blivit som en jude, för att kunna vinna judar.» De menar att dessa ord i så fall passar bra in på Paulus sådan Lukas skildrar honom men inte stämmer överens med den skildring som Paulus ger av sig själv i sina brev. I dessa för han en skarp antijudisk polemik mot lagrättfärdigheten. Men enligt Lukas tycks han skilja sig från andra judar, endast i det avseendet att han tror på Jesus som Messias. Ja, så påstår till och med vissa exegeter. [27]

Problemet ställs på sin spets, när Jakob omtalar för Paulus, att de kristna i Jerusalem »har hört om dig att du lär alla judar i förskingringen (ute bland hedningarna) att överge Mose lag och att du säger att de inte skall omskära sina barn och inte följa våra seder.» Paulus får därför det rådet av Jakob att avge ett nasirlöfte (Apg 21:20-25) för en kortare tid. Detta skulle uppfattas som bevis för Paulus lojalitet mot den mosaiska lagen. Och Paulus gick med på Jakobs förslag, berättar Lukas (Apg 21:20-25). [28]

Men det är helt felaktigt att påstå att vi skulle ha två helt oförenliga framställningar av Paulus gärning som apostel. När Paulus skriver sitt brev till galaterna, försvarar sitt apostolat och sitt evangelium gentemot en judaiserande riktning som kräver att de hedningarna skall låta omskära sig. Paulus fördömer dessa judaister och säger, att de »förvränger evangeliet om Kristus och förkunnar ett annat evangelium» (Gal 1:6f). Men samtidigt kunde han på eget initiativ omskära halvjuden Timoteus, som han tog med på resan till Jerusalem, och detta »av hänsyn till judarna», för att underlätta hans arbete bland judarna. Hur han kunde handla så har han själv förklarat, när han säger: »För judarna har jag blivit som en jude, för att kunna vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som själv inte står under lagen, blivit som stod jag under lagen, för att kunna vinna dem som står under lagen» (1 Kor 9:20, Apg 16:3). [29]

Det skall också här påpekas att när Jakob, Herrens bror, frågar Paulus »Vad kan vi göra nu?», då är Jakobs frågeställning just den: Vad kan vi göra för att vinna dem för den kristna tron? Jakob kommer inte med krav på att judarna måste gå in under omskärelsens lag. Lika visst som Paulus försvarar de hednakristnas frihet – de får inte ställas under omskärelsens lag – lika visst försvarar Paulus »svaga judekristnas» rätt att få iaktta vissa judiska seder. [30]

I detta sammanhang kan det vara på sin plats att anföra vad Odeberg säger i detta ämne i sin bok »Fariseism och kristendom». »Paulus uppmanar de kristna att ta hänsyn till dem som är ’svaga i tron’ eller vilkas ’samvete’ är ’svagt’, dvs ömtåligt. Hänsynstagandet som Paulus talar om avser inte ett hänsynstagande till de människor som dömer, de må vara än så höga och samvetsgranna kristna i sina egna ögon, utan hänsynstagandet hänför sig till dem, som verkligen är svaga, dvs skulle kunna av mitt handlande förledas till avfall från Kristus. Detta är den enkla normen. Att ge efter för andras dömande det är ’hyckleri’ (Gal 2:13) och feghet. [31]

Lagen blev vår övervakare till dess Kristus kom (Gal 3:24)

Det grekiska ordet för lag (»nomos») refererar inte exklusivt till ceremoniallagen eller exklusivt till morallagen. Det betyder hela den lag eller det lagsystem, som var givet åt Israel genom Mose (Gal 3:10-13, 17, 19, 24), där det är helt omöjligt att låta begreppet lag gälla vare sig ceremoniallagarna eller de etiska buden. Vi gör skillnad mellan ceremoniallag och de etiska buden. För juden var de 613 buden alla moraliska lagar som var givna av Gud. Skillnaden mellan dessa leder till en ändlös debatt. Om vi, såsom katolska kyrkans teologer menar, skulle anta att Paulus endast hade rituallagen i tankarna då kunde man dra den slutsatsen att hållandet av morallagen skulle komma Gud att acceptera oss på domens dag: Men all lag för förbannelse över överträdaren (Gal 3:10). [33]

När Paulus här talar om lagen som »vår övervakare till dess Kristus kom», får detta inte uppfattas som något uppseendeväckande. Redan som judisk rabbin visste Paulus att lagens tid skulle följas av Messias dagar. Då denna vers här liksom i NT 81 har fått en nyöversättning, är det på sin plats att argumentera för dess riktighet. Låt oss då se på sammanhanget (Gal 3:23-25). »Innan tron kom (»pro» temporalt) hölls vi i fängsligt förvar, bevakade av lagen, (ordagrant: till den tro /»eis temporalt/ till dess den tro som skulle komma, uppenbarades. Så har lagen blivit vår övervakare (ordagrant: till Kristus /»eis» temporalt liksom det föregående/ till dess Kristus kom, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron kom, står vi inte längre (»ouketi», »inte längre» temporalt) under övervakare.» [34]

Det är en stor skillnad mellan förr och nu. »Hör ni nu Kristus till, är ni Abrahams barn och arvingar efter löftet.» Genom löftena var väl de troende i GT Guds barn och arvingar, men »vi var», säger aposteln, »ännu omyndiga, förslavade under yttre människostadgar. Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av en kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få vår fulla barnarätt» (Gal 4:3ff). [35]

Samma undervisning ger aposteln i Rom 10:4: »Ty lagens slut är Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror.» Ordet »slut» betecknar den avslutning, som den gammaltestamentliga frälsningsordningen får i Kristus. Prepositionen »eis», dvs »till» /rättfärdighet/ har en klar »kommunikativ» innebörd och säger vad Kristus förmedlar. På idiomatisk svenska bör versen få denna översättning: »Ty lagens slut är Kristus, som förmedlar (skänker) rättfärdighet åt var och en som tror.» NT 81:s översättning av denna vers är helt felaktig: »Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig.» Där frälsning i apostolisk mening blir liktydig med »frälsningsmöjlighet» och det förklaras att »du kan bli frälst, där ligger avgörandet hos människan och därmed är frälsningen något mycket osäkert. Samma preposition med samma innebörd återfinner vi i Rom 1:16: »Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft till frälsning (dvs som ger frälsning, frälsar) för var och en som tror, först juden och så greken.» [36]

”Upphäver vi då lagen genom tron? Nej. Vi upprätthåller lagen” /Rom 3:31/

Aposteln Paulus skriver: »Vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser, att den inte är till för den rättfärdige utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare» (1 Tim 1:9). Det som här sägs är mycket viktigt. Lagen skall brukas inom lagens område. Där skall den upprätthållas. Det finns sådana som menar att lagen bör föras till evangeliet, att lagen är ett nådemedel, och att Rom 10:4 skall översättas så: »Lagens ändamål (syfte)/grek. »telos»/ är Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror.» Men så är inte fallet. Lagen som sådan leder antingen till lagrättfärdighet eller förtvivlan. Där den verkar syndakännedom och förtvivlan, bereder den mark för evangeliet. Den människa, som av lagen står som dömd i sitt samvete, får i evangeliets predikan höra att synden är försonad och att hon tillbjuds förlåtelse, liv och salighet. Nåden förmedlas då av evangeliet, inte av lagen. Lagen utför ett »främmande» verk, när så sker. Där det sägs att »lag leder till Kristus», där kommer lagen att läggas på den nya människan, trons människa, inte på hennes gamla människa. Lagen får då sin plats i samvetet. Men hjärtat och samvetet skall inte vara en boning för lagen. Sker något sådant, då blir trons människa en mycket räddhågad kristen. I samvetet skall Herren Jesus härska. Därför säger också aposteln Paulus: »Målet (syftet) /grek. »telos»/ med vår förmaning (vår gudomliga undervisning i tron dvs vår predikan av evangelium /se föregående vers/ är kärlek som kommer av ett rent hjärta och ett gott samvete och en uppriktig tro» (1 Tim 1:5). [38]

Då kan trons människa säga med Paulus: »Jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig: Och det liv jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus inte behövt lida döden» (Gal 2:19ff). [39]