III. TIDEN FRÅN DEN BABYLONISKA FÅNGENSKAPEN TILL PROFETIANS UPPFYLLELSE
I gamla tider när ett land erövrades och folket fördes bort i fångenskap till främmande land, så betydde detta vanligtvis slutet på landets historia. Antingen dog de deporterade eller också förlorade de sin nationella identitet. Ett exempel på detta är de tio nordliga stammarna. När de förts bort i fångenskap i Assyrien, så hördes inte längre något från dem. Fortfarande talar vi om dem som »de tio förlorade stammarna». Om Gud inte ingripit, så hade samma öde drabbat dem som deporterades från Juda till Babylon under en 20-årsperiod räknad från år 605 f Kr. [1]
Men så kunde och fick det inte bli med de deporterade från Juda. Löftet Gud givit Abraham: »Alla folk på jorden skall bli välsignade i dig» tillät inte att Abrahams barn övergavs av Gud i främlingslandet. Exilen varade i sjuttio år. Under hela den tiden utsåg Gud sina utvalda budbärare i Babylon för att uppehålla kontakten med sitt folk. Gud överlämnade sitt budskap till folket genom två män: Hesekiel och Daniel. Hesekiel var präst. Han bodde bland de landsflyktiga vid floden Kebar. Daniel var ämbetsman och bodde vid hovet. [2]
Hesekiel
Vad var då det unika med Hesekiels profettjänst? För nybörjare brukar vi anknyta till Hesekiels syner. För att förvissa Hesekiel om hans gudomliga kallelse och utrusta honom för profetuppdraget, lät Gud honom i en syn få se Herrens härlighet. Förbundets Gud uppenbarade sig i moln och eld och rök. Ibland gjorde han det för att varna fienderna, men oftast för att uppmuntra sitt folk. [4]
Inledningskapitlen i Hesekiels profetia berättar, hur Gud fann den unge prästen bland judarna i fångenskapen och hur han kallade honom till profet. Hesekiels första kapitel ger oss den mest detaljerade beskrivningen av fenomenet Herrens härlighet (»kabod JHWH»), som vi överhuvudtaget finner i Skriften. Följande år fick Hesekiel ännu en syn (kap 8). Han fick se vad som hände i Jerusalems tempel, mer än etthundrafemtio mil bort. Han fick se en avgudabild i templet som var helgat åt Herren. Han såg sjuttio äldste i hemlighet offra rökelseoffer åt målningar av orena djur. Han såg sjuttio kvinnor tillbe en fruktbarhetsgud från Mosopotamien. Han såg tjugofem män, troligtvis präster, tillbe solguden. Kap 37 återger hur Hesekiel ser en dal fylld med de dödas ben. På Guds befallning fogas de samman till skelett och övertäcks med kött och blir till kroppar. Och han såg hur de fick liv igen. Denna syn var Guds försäkran för det första att folket inte skulle dö ut i Babylon utan att de skulle bli upprättade i sitt hemland igen, och för det andra att Gud med sin Ande skulle komma in i människor och skapa andligt liv där det endast funnits död. Den ovanligaste uppenbarelsen Gud gav Hesekiel återges i de nio sista kapitlen. I en detaljerad syn ser Hesekiel Guds återuppbyggda tempel, den återlösta skaran. [5]
De profeter som verkade före exilen hade förgäves försökt hindra Israels färd mot undergång. De hade varnat för Guds straffdom och kallat till omvändelse. När olyckan var ett faktum, tröstade de två exilprofeterna de överlevande och försäkrade dem om Guds fortsatta kärlek och föresats. I första hand gjorde profeterna detta med ord. Men Hesekiel får stå som ett bra exempel på hur profeterna också profeterade genom symboliska handlingar». Bara några exempel på detta: [6]
Några år innan Jerusalem föll för den babyloniska armén, instruerade Gud Hesekiel att ta en platta av färsk lera och på den göra en skiss över Jerusalems belägring – ett slags krigsspel om man så vill. Gud sade: »Detta skall för Israels hus vara ett tecken.» Kort därefter fick Hesekiel befallning att raka av sitt hår och sitt skägg och dela upp håret i tre högar. Så skulle han bränna en tredjedel av det och hacka sönder en tredjedel med sitt svärd och sprida den tredjedel som var kvar med vinden. Detta var bilder (symboler) för det som skulle hända med folket i Jerusalem. [7]
Gud befallde ofta sina profeter att använda sådana »charader» i förkunnelsen. Jeremia fick befallning att gå genom Jerusalems gator med ett oxok på axlarna. Det skulle symbolisera landets träldom under Nebukadnessar i Babylon. Ett sekel tidigare hade Jesaja profeterat att Assyrien skulle segra i en strid och föra bort folket som krigsfångar. För att symbolisera detta befallde Gud Jesaja att ta av sig säcktygskläderna han bar och gå omkring naken och barfota. Jag föreställer mig att Jesaja bar ett höftskynke för att föreställa en krigsfånge. Tänk så generande detta måste ha varit för denne gudsman! [8]
Så tillbaka till Hesekiel. Ett annat intressant inslag i hans profetia är en serie domsorakel över hednafolken (Hes 25-32). Vi finner något liknande också hos profeterna Jesaja och Jeremia. Man kan undra vilket gott syfte det tjänade att förutsäga Guds dom över hedningarna. De skulle ju ändå bara skratta åt hotelserna från Israels Gud. Naturligtvis visste Gud hur hans orakel skulle tas emot. Och ändå ville han att Israels hedniska grannar skulle veta att han såg hur ogudaktigt det gick till i deras länder och att han höll dem ansvariga för det. På domens dag är de utan ursäkt. Dessutom tjänade dessa orakel till uppbyggelse för den trogna kvarlevan. Gud hade hört fiendernas hotelser och han skulle befria sitt folk när tiden var inne. [9]
Innan vi går vidare till Daniels profetior, bara en synpunkt till angående Hesekiel. Hesekiel var både präst och profet liksom Jeremia och Sakarja. Forskare som ansluter sig till historiskkritisk metod menar att Israels profeter var motståndare till tempelreligionen. Den slutsatsen kommer de till från ställen där profeterna fördömer Israels offergudstjänst (Jes 1:11-17, 58:3f, Amos 5:21, 24). Enligt historisk kritisk uppfattning höll prästerna offertjänsten för själva hjärtpunkten i Gamla testamentets religion. Men profeterna däremot, säger man, kämpade för en ren tro, som visade sig i ett rättfärdigt liv. Det är klart, menar de, att det fanns antagonism och konflikt mellan dessa båda. [10]
Men denna uppfattning gör inte rättvisa åt fakta i målet. Profeter som Jesaja och Amos protesterade inte bara mot falsk gudstjänst. De protesterade också mot falska profeter. Profeterna Haggai och Sakarja uppmanade dem som återvände från landsflykten att bygga upp templet och lovade att Gud skulle välsigna arbetet. Profeterna försökte inte avskaffa tempelgudstjänsten utan rena den. [11]
Daniel
Hesekiels samtida under fångenskapen i Babylonien var Daniel. Han hade deporterats till Babylon som yngling, förmodligen tonåring, och blev kvar där i 70 år. Som provinsguvernör och kungens rådgivare hade han en dubbel roll vid hovet. I denna strategiska position kunde Daniel påverka kungens beslut och hjälpa krigsfångarna. [13]
Huvudbudskapet i Daniels bok är Israels Guds suveränitet över hedningarnas avgudar. Den mest kända delen i Daniels bok är de första sex kapitlen, som innehåller berättelser om händelser som inträffade under de babyloniska kungarna Nebukadnessars och Belsassars och perserkungen Cyrus regeringstid. Bokens andra del, kap 7-12 är mindre välbekant. Den återger syner som Daniel hade. De förkunnar Guds dom över stormakterna som förtryckte Guds folk. Men de visade också på den slutliga triumfen som väntar Guds folk. Daniels profetior gav detta folk som krossats av nederlag och deportation, ny försäkran om att Gud hade allt under kontroll och skulle genomföra sin nådiga plan trots motståndet från de fientliga världsmakterna. Det var sådana trogna profeters förkunnelse som Hesekiels och Daniels som gjorde att de troende krigsfångarna blev bevarade i tron under den svara fångenskapstiden. [14]
Slut på fångenskapen
Fångenskapen fick ett plötsligt slut 539 f. Kr. när kungen av Medien-Persien, Cyrus, störtade det stolta Babylon och tillkännagav för de judiska fångarna: »Ni är fria att återvända hem. Bygg upp templet igen. Vad det kostar skall kungens skattkammare betala.» Flera år senare kom den första kontingenten krigsfångar – inte fullt 43.000 – tillbaka till Jerusalem under Serubbabels ledning. Återuppbyggandet av den förstörda helgedomen gavs högsta prioritet. Inom ett år efter återkomsten hade de lagt grunden till det nya templet och byggt upp brännofferaltaret och offrat på det. Då började bekymren. Samaritanerna i grannskapet protesterade. De hade blivit avogt inställda, när judarna vägrade att låta dem vara med och bygga templet. Andra fiender hotade med fysiskt våld om man inte slutade bygga. Det resulterade i att byggnadsprojektet stod stilla i sexton år. Under den tiden vande sig judarna vid att hålla gudstjänst i templets ruiner. Det var dessutom svåra tider och judarna kom till den övertygelsen att tiden ännu inte var inne att bygga Herrens hus (Haggai 1:2). [16]
Haggai
Så såg det ut omkring 520 f. Kr., när profeten Haggai framträdde. Han gjorde fyra uttalanden om templets återuppbyggande och om dess framtida härlighet. Strängt bestraffade han folket för att inte prioritera rätt: »Är då tiden kommen för er att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger öde» (Haggai 1:4)? Tre veckor senare återupptogs byggnadsprojektet. En månad därefter träffade återigen en förtvivlans ande folket, när de jämförde vad de kunde se av sitt nya tempel med vad de hade hört om prakten i Salomos tempel. Där hade det gått åt 30 ton guld bara för att klä det allra heligaste, en 10 meters kub, med guld. [18]
Men Haggai uppmuntrade dem. Skönheten i detta hus skulle bli större än skönheten i det förra. Men folket lät sig inte påverkas. Då fortsatte Haggai att predika lag och evangelium. Inga offer, som offras av ett folk som vägrar att lyda Herren av hela sitt hjärta, är välbehagliga för Gud. När de lärt sig att låta det viktigaste komma först skulle Gud välsigna hela deras tillvaro. Fyra år senare invigdes templet. Så långt vi kan se, var ingen profet mer framgångsrik än Haggai. [19]
Sakarja
Sakarja var samtida med Haggai. Liksom Haggai var Sakarja kallad att arbeta bland en liten och modlös grupp återvändande, som inte verkade se några bevis för att Gud var mitt ibland dem. Det var Sakarjas uppdrag att uppmuntra dem genom att se längre än till det som är för ögonen och att i stället värdesätta och glädja sig åt Guds kyrkas andliga och framtida härlighet. Precis som Hesekiel fick Sakarja det mesta av sitt budskap i syner – åtta stycken. Hans profetior slutar med två stora profetior om Guds Messias, Guds konung. Dessa profetior har gett honom namnet »Stilla veckans profet». [21]
Malaki
Eftersom det andliga tillståndet var så nedslående bland judarna som återvänt från exilen, beslöt Gud att sända ännu en profet till dem, den siste bland de små profeterna. Där tron saknas frodas själviskhet och egenrättfärdighet och arrogans. Sådana problem måste Malaki ta itu med och förmana folket att omvända sig. Vad som också bidrog till deras dåliga tillstånd var besvikelsen över att återkomsten från fångenskapen inte hade inlett en messiansk tidsålder. De yttre bevisen för Herrens kärlek till sitt utvalda folk gjorde dem besvikna och de ifrågasatte hans rättvisa. Malakis profetia består av två delar. Han bestraffar judafolket och förmanar dem att omvända sig. Så avslutar han profetian med att förutsäga Messias och hans föregångares ankomst. Ett unikt inslag som hjälper oss att minnas vad Malaki profeterade är några livfulla diskussioner mellan Gud och hans folk. När Gud kallade dem till omvändelse så talade de emot honom. [23]
Malaki var den siste profeten i GT. När den teokratiska tiden för alltid var slut och GT:s tid gick över i en mellantestamentlig period, så tog profetians gåva slut. När Israels Bibel började bli färdig och Guds ord fanns där i sin fullkomlighet, då behövdes inte längre direktkommunikationen från Gud till hans förbundsfolk. Det blir vi påminda om när vi läser om den rike mannen som ville att Gud skulle låta bröderna få en särskild uppenbarelse. Han får svaret: »De har Mose och profeterna. De får lyssna till dem» (Luk 16:29). [24]
Profeternas kännetecken
Innan vi lämnar denna översiktliga genomgång av GT:s profeter för att gå vidare till NT:s uppfyllelse av profetiorna skall vi ta en sista titt på denna lysande skara. Varför har en förkunnare så mycket att lära av detta? Vilka är de främsta kännetecknen? Jo, de är två. Först deras absoluta lydnad för Gud. De kände, som vi, frestelserna till självupptagenhet. De hade också gamle Adam som viskade: »Låt inte Gud göra dig till dåre. Överge inte din egen frihet! På den vägen når du aldrig självförverkligande. Men när vi följer profeterna genom GT och hör deras ord och ser hur de gör, då ser vi verkligen inte människor vars lydnad för Gud skulle ha suddat ut deras personligheter. I stället ser vi begåvade människor, som mitt i sin egen mänskliga svaghet, tog varje tanke till fånga och lade den under Kristi lydnad. Förnuftet offrades på Guds altare. Och se bara vilket resultat det blev. Profeterna vann ett liv i fullkomlig frihet. De nådde sin högsta förmåga och blev till största nytta för Gud. Det är någonting som vår generation, som är så uppfylld av självtillfredsställelse och självförverkligande, behöver lära sig, eller hur? Att nå fram till frihet genom att ödmjuka sig under Guds vilja är inget nytt för trons folk i NT:s tid. Vi har alla hört Frälsarens inbjudan: »Tag på er mitt ok» och vi har hört hans löfte: »Om nu Sonen gör er fria så blir ni verkligen fria.» Profeterna visste att lydnad för Gud inte är en tung börda. I verkligheten är det vårt främsta sätt att ge uttryck åt vår tillit till Gud. [26]
Näst efter lydnaden för Gud är troheten mot hans ord i lag och evangelium det mest utmärkande för GT:s profeter. Det finns forskare i GT som menar att en och samme profet inte kan förkunna både dom och hopp. När båda budskapen ändå förekommer, drar dessa forskare slutsatsen att det måste vara olika män som framfört dem. Uppdelningen av Jesaja på olika författare har åtminstone delvis sin grund i denna felaktiga slutsats. [27]
Profeterna var noga med att undervisa om människans onda natur. Israels historia har kallats »misslyckandets historia». Israel blev inte vad Gud kallat det att vara. Israel som folk lyssnade inte till profeternas förmaningar till omvändelse. Profeterna stod nästan ensamma i kampen mot avguderiet. Trots tider då fromma kungar som Hiskia och Josia genomförde religiösa reformer, så nådde reformerna aldrig riktigt fram till folkets hjärta. När dessa goda kungar var döda vände folket tillbaka till sina tidigare religiösa vanor. [28]
Profeterna visste att bara budskapet om Guds absoluta motvilja att kompromissa med det onda kunde besegra syndare. De visste att vad Gud gör med synden är att vända sig bort från den i en förskräcklig dom. De predikade Guds lag och det gjorde de med tungt hjärta. Mika förkunnade att domen snart skulle drabba Israel för syndens skull och tillade: »Därför måste jag klaga och jämra mig. Jag måste gå barfota och naken. Jag måste upphäva klagoskri såsom en schakal och sorgelåt såsom en struts» (Mika 1:8). Jeremia förkunnade att Guds dom var förestående och tillade: »Jag är förkrossad, därför att dottern mitt folk så krossas. Jag går sörjande, häpnad har gripit mig… Ack, att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en tårekälla, så att jag kunde gråta dag och natt…» (Jer 8:21-9:1). [29]
Lag och evangelium i profeternas förkunnelse
GT:s profeter kan också lära oss att predika lagens budskap i all dess klarhet. Kunde en israelit höra ett allvarligare budskap än när Gud säger: »Jag skall göra slut på teokratin?» Kungarna på Davids tron, och prästerna och profeterna, ja, alla Jerusalems invånare… skall jag krossa, den ene mot den andre…» (Jer 13:13f). Av erfarenhet känner vi allihop till hur lagen ofta predikas så att den bara snuddar vid åhörarnas skinn. Man tar bort lagens stränghet, kanske med sådana ord: »Ja, Gud hatar synden. Men glöm inte att han älskar syndaren.» Som om Gud, den Rättfärdige, skulle göra en sådan skillnad mellan synd och syndare? Du hör aldrig profeterna säga något sådant. Hör t.ex. hur Jeremia talar Guds ord. »Hon har höjt sin röst mot mig. Därför har jag fattat hat till henne» (Jer 12:8). Och lyssna på Hosea: »All deras ondska är samlad i Gilgal. Ja, där fick jag hat till dem. För deras onda väsendes skull vill jag driva dem ut ur mitt hus. Jag skall inte längre bevisa dem kärlek» (Hos 9:15). [31]
Eftersom profeterna var noga med att döma människans onda natur var de också noga med att erbjuda den enda lösningen på problemet med vårt syndafördärv. Från och med det allra första evangeliet, löftet i Eden, och vidare genom Gamla testamentets århundraden och årtusenden klargjorde Gud, att tillhörigheten till hans hus såväl som platsen vid hans sida för evigt, inte fås på grund av förtjänst, utan av idel nåd, tack vare Messias verk. Han är »Herrens tjänare», som i allt varit lydig mot Fadern. »Herren den Allsmäktige har öppnat mina öron och jag skall inte vara ohörsam.» Så återgav Jesaja Messias ord. Han visade den fullkomliga lydnad som Fadern vill ha men aldrig fick av oss. Och profeterna målar bilden av Messias som den som ensam skulle hindra de ljungande lågorna i Guds dom och i sin egen kropp ta den dom som eljest skulle ha dömt oss att i all evighet leva utan Gud. »Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor dem lade han på sig… Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull… Herren lät allas vår missgärning drabba honom» (Jes 53). [32]
Även om Guds förbund på berget Sinai verkligen var förenat med ett villkor, så var förbundet på Sinai aldrig avsett att vara Guds sista ord till Israel och människosläktet. Genom hela GT och i NT erbjuder Gud sin nåd utan villkor. De ljuvliga messianska profetiorna, rikligt inströdda överallt i de gammaltestamentliga profeternas skrifter, förkunnar det frälsande evangeliet utan villkor. Profeterna säger aldrig: Om ni tror skall Gud sända en Frälsare. Om ni gör bättring skall Gud älska er. Nästan alla messianska profetior använder hebreiskans perfektum som betonar fullbordad handling. Vi brukar kalla det för profetiskt perfektum, när Guds ingripanden återges som redan fullbordade handlingar, fastän de kan ligga många år fram i tiden. [33]
Ingenstans i profeternas böcker är motsatsen mellan lagens villkorliga förbund och nådesförbundets villkorslöshet klarare framställt än hos Jeremia. »Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus… Detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, inte den ene brodern den andre och säga: ’Lär känna Herren’, ty de skall alla känna mig… Ty jag skall förlåta deras missgärning och deras synd skall jag inte mer komma ihåg» (Jer 31:31-34). August Pieper skrev för åttio år sedan: »Detta nya förbund skulle bestå i att Gud skulle skriva sin lag i människornas hjärta och sinne, genom att han som deras Gud, utger sig själv för dem och därmed gör dem till sitt folk. Det är omvändelse, pånyttfödelse, upplysning. Det är den ena delen av innehållet i det nya förbundet. Den andra delen ryms i följande ord. ’Jag skall förlåta deras överträdelser och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg’, med andra ord syndaförlåtelsen. Båda delarna i NT:s nådesförbund, syndernas förlåtelse och hjärtats förnyelse utlovas utan något som helst villkor. Just därför och endast därför är nya förbundet det gamla lagförbundets absoluta motsats.» Det lovar nåd, frälsning, liv, nu och i evighet, helt utan villkor. [34]
Liksom GT:s profeter förkunnade lagen klart, så förkunnade de evangelium klart och villkorslöst. »Frukta inte, ty jag har förlossat dig. Jag har kallat dig vid namn. Du är min» (Jes 43:1). »Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Och genom hans sår blir vi helade» (Jes 53:5). »Ja, med evig kärlek har jag älskat dig. Därför låter jag min nåd förbli över dig» (Jer 31:3). Se, hur kraftfullt budskapet är. Gud lägger inga villkor till löftena. Det nya förbundet från Gud visar sin frälsande kraft just i detta att det inte ställer upp några villkor som syndaren måste uppfylla för att löftet skall fullbordas. [35]
Profeterna delade lag och evangelium rätt
Det är lätt att säga att vi har den sunda läran.» Men det är inte alls lika enkelt att framföra den. GT:s profeter bekräftar att det är svårt att rätt dela lag och evangelium i predikan för Guds folk och att rätt tillämpa dem båda. Och ändå måste vi göra det. Professor August Pieper säger: »Försummar vi denna punkt i läran så går det inte längre att skilja en kristen från en hedning eller en jude.» Det är ingen svårighet att i våra predikningar flika in fraser som »genom Guds nåd» eller »för Herrens Jesu Kristi skull». Men tro inte att evangelium därmed är klart predikat. Och det blir inte en rätt luthersk predikan av att vi uppmuntrar människor att »förtrösta på Herren». Det kan man höra också i judiska synagogor. Vi har inte gett full rättvisa åt evangelium genom att i predikan ta in några hänvisningar till »vår Herre och Frälsare Jesus Kristus». Mormonerna använder också sådana fraser. Det är stor skillnad mellan att förkunna evangelium och att predika om evangelium. [37]
Profetian efter Gamla testamentets tid
Profetian tog dock inte slut i och med Malaki. Talmud säger inte hela sanningen när den påstår att profetians gåva försvann i Israel efter Malaki.» GT:s profeter visste att de var föregångare. Deras viktiga verk var att bereda väg för en annan uppenbarelse som Gud skulle ge en syndig värld. [39]
Vi har tidigare citerat 5 Mos 18:15. I den versen har vi en direkt hänvisning till hur Gud i det gamla Israel insätter en rad av profeter, Guds talesmän. Men därmed har vi inte uttömt innehållet i den här profetian. Den syftar på ett led av profeter, en historisk institution. Men inte nog därmed. Mose utförde det viktiga uppdraget att grunda teokratin. Detta var dock inte slutmålet Gud hade för världen. Gud vill att hans stora, goda plan inte bara skulle förkunnas för Abrahams barn, utan för alla syndare i världen, även för dem som inte är judar. För detta fordrades en som var lik Mose men som var mycket större än Mose. Gud skulle uppväcka en rad profeter, som skulle få sin främste talesman i den store Profeten (5 Mos 18:15, 18). [40]
Johannes döparen
Fyra århundraden före Kristus lovade Gud genom profeten Malaki: »Se, jag skall sända min ängel, och han skall bereda väg för mig. Och med hast skall han komma till sitt tempel, den Herre som ni åstundar. Ja, förbundets ängel som ni begär, se, han kommer, säger Herren Sebaot» (Mal 3:1). Fyra hundra år därefter pekar vår Herre på Johannes döparen och säger: »Han är den om vilken det är skrivet: Se, jag sänder ut min ängel framför dig och han skall bereda vägen för dig» (Matt 11:10.) Om denne man sade Jesus också: »Bland dem som är födda av kvinnor har ingen uppstått som varit större än Johannes döparen. Men den minste i himmelriket är likväl större än han» (Matt 11:11). Herren talar om människor som är stora, inte på grund av egen helighet, utan genom det uppdrag han ger dem. Johannes var stor därför att Gud använde honom att presentera den människoblivne Gudssonen för världen. [42]
Johannes döparen var kallad till profet av Herren. Vi vet tiden för hans kallelse. Den kom i kejsar Tiberius femtonde regeringsår (Luk 3:2-4). »Då kom Guds befallning till Johannes Sakarias son i öknen. Han trädde upp överallt i landet kring Jordan och predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse, så som det står skrivet i boken med profeten Jesajas utsagor: En röst hörs ropa i öknen: Röj väg för Herren» (Luk 3:2-4). Johannes profetiska budskap sammanfattas i orden: »Se Guds lamm, som borttager världens synd… Jag har sett det och jag har vittnat att denne är Guds Son» (Joh 1:29, 34). [43]
Så iscensattes profetians uppfyllelse. Profeterna hade förutsagt att uppfyllelsens dag skulle komma. I Apg 10 hör vi hur Petrus predikar för dem som samlats i Kornelius hem: »Om honom (Jesus) bär alla profeterna vittnesbörd att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn» (Apg 10:43).Men vi har inte bara Petrus ord på detta. På påskdagens kväll säger Jesus till emmauslärjungarna: »Hur oförståndiga är ni inte och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna har talat… Och han började genomgå Mose och alla profeterna och utlade för dem vad som i alla Skrifterna var sagt om honom» (Luk 24:25, 27). [44]
Förstod profeterna sitt eget budskap?
Kanske har du redan ställt dig frågan om profeterna alltid själva förstod hela innebörden av vad de sade. Den frågan kan inte besvaras uttömmande. Och det behöver vi heller inte göra. Petrus berättar för oss i 1 Petr 1:10: »Det var denna frälsning som profeterna försökte utgrunda och utrannsaka, när de profeterade om den nåd som skulle bli er given. De försökte utrannsaka, när och hur den tiden skulle komma, som Kristi ande i dem syftade på, när den förutsade de lidanden som skulle drabba Kristus och den härlighet som skulle följa.» Ibland förstod de som skrivit GT mycket bättre vad deras ord betydde än vad vi anar. Petrus berättar i sin pingstdagspredikan om hur orden i Psaltaren 16 fick sin fullbordan i Kristi uppståndelse, ty David som talade de orden »var en profet», som såg vad som skulle komma och talade om Kristi uppståndelse. Det är sannerligen svårt att få detta att stämma med historisk-kritisk metod, som hävdar att David bara var ett barn av sin tid, och att han inte kunde se längre än sin samtid. [46]
Den störste av profterna
I Jesus Kristus har Gud sagt allt han vill ha sagt till en syndig värld. Allt han kunde säga och allt som fanns att säga. Hebreerbrevet börjar med detta slående vittnesbörd: »Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna har han nu, på det yttersta av denna tid talat till oss genom sin Son» (Hebr 1:1f). Där har vi ett apostoliskt vittnesbörd om Jesus som den siste och den store Profeten. På förklaringsberget får vi Gud Faderns eget vittnesbörd: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag. Hör honom!» (Matt 17:5). Men vi får ändå det mest övertygande vittnesbördet om Kristus som Guds främste talesman till människor, från Frälsarens egna läppar. När Jesus predikade sade människorna att han talade med makt och myndighet. [48]
Orsaken till denna myndighet får vi veta i Joh 3:31-34: »Den som är från jorden han är av jorden och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen han är över alla, och vad han har sett och hört det vittnar han om… Men om någon tar emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig. Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord och Gud ger honom Anden i fullt mått.» [49]
Från första till sista boken i NT betonas den sanningen att Jesus är uppfyllelsen av det Gud lovat ett syndigt människosläkte. I den andra av de sju synerna i Bibelns sista bok berättar Johannes att han såg en pergamentrulle i Guds hand. Det var skrivet på båda sidorna och den var förseglad med sju sigill. Johannes grät tills en av de äldste sade. »Lejonet av Juda stam… är värdigt att öppna rullen med de sju sigillen» (Upp 5:5), med andra ord att uppenbara och fullborda Guds vilja. Utanför Kristus kan Guds heliga hemligheter inte förstås. Detta är Kristi höga anspråk. Han gör anspråk på att tala med gudomlig auktoritet. [50]
Detta anspråk vägrar många att erkänna och det är inte svårt att förstå varför. C. S. Lewis skriver att Kristi anspråk är så chockerande att bara två uppfattningar om Jesus Kristus är möjliga. »Antingen var han en förvirrad galning – på samma nivå som den som säger att han är ett förlorat ägg – eller också var han, och är, just den han säger. Någonting däremellan är otänkbart. Om källorna visar att den första hypotesen är omöjlig, så måste vi hålla oss till den senare. Och gör du det, då blir allt vad de kristna hävdar värt att tros. Här måste du välja. Antingen var och är denne man Guds Son eller så är han en galning eller något ännu värre. Du kan anse honom för en dåre. Du kan spotta på honom och döda honom som en ond ande. Men du kan också falla ner för hans fötter och kalla honom Herren och Gud. Men låt oss få slippa allt nedlåtande prat om att han var en stor människa och lärare. Den möjligheten har han aldrig lämnat öppen för oss. Det var inte heller hans avsikt. [51]
Profetian genom årtusenden (The March of Prophecy), av professorn vid evangelisk-lutherska prästseminariet i Mequon, USA, John C. Jeske. Översättningen till svenska är gjord av Lars Engquist. Detta är den tredje av fyra delar som kommer att publiceras i Tidskriften Biblicum med författerens benägna medgivande. Det är en grundlig genomgång av profetians historia och utveckling. Vi är tacksamma för att kunna publicera den som biblisk undervisning och vederläggning av otrons alla invändningar och förnekelser av Guds profetiska budskap i lag och evangelium. Det är Gud själv som talar till sitt folk genom profeterna och så uppenbarar sin heliga, evigt giltiga vilja för oss. Biblicums avsikt är att senare publicera hela detta arbete som en särskild småskrift. [52]