Kristna järnvägar

(Saxat ur Norrbottens Kuriren 20/7 -93)

Av: Bertil Danielsson Ordf. i riksdagens kristna grupp | Nr 3, 1993 sida

För en tid sedan samlade sig Sveriges biskopar till ett gemensamt uttalande. I detta sades att det inte borde byggas motorvägar här i landet, men väl järnvägar. Järnvägar skulle bättre än motorvägar stå i samklang med skapelseordningen och det kristna budskapet. [0]

Biskoparnas uttalande är förvånande. De gav sig in på ett område som förvaltningmässigt hanteras av riksdag och regering. Något uttalat hinder för biskopsmötet att ta sig an dagsaktuella och »världsliga» frågor finns inte, men agerandet bryter ändå mot det som man förväntar sig av landets andliga ledare. Valet av ämne är framför allt förvånande i skenet av vad de inte uttalade. De uttalade sig inte om den andliga utarmningen som sker i vårt land; inte om människors rotlöshet och utanförskap; inte om det växande antalet icke troende; inte om problemet med att så få besöker gudstjänsterna; inte om hur kyrkan skall få flera människor att komma till tro; inte om hur fler barn skall bli döpta och ungdomar konfirmeras. I stället gjorde de ett trafikpolitiskt uttalande. [1]

Kyrkans problem

Vore det så att alla problem som finns inom kyrkans ram och det andliga livet vore eliminerade och allt vore gott och väl inom biskoparnas domäner skulle nya områden kunna beträdas och nya ämnen tas upp. Men så är det inte! Mycket återstår att göra. Kyrkan och dess ledare har mer än nog inom sitt fögderi. Det står givetvis biskopsmötet fritt att göra vilka uttalanden de vill, men jag finner det oklokt av främst två skäl. [3]

För det första kan förtroendet för biskoparna minskas genom att de avstår från ämnen och frågor som rör evangeliets spridning och kyrkans ansvar för att människor kommer till tro, och i stället väljer en snäv trafikpolitisk fråga för sitt gemensamma agerande. Speglar detta en uppgivenhet eller en oförmåga att enas kring centrala andliga frågor är det allvarligt. [4]

Andras uttalanden

För det andra kan det leda till att exempelvis vägverket eller någon länsstyrelse ser sig föranlåten att göra uttalanden om jungfrufödsel eller bespisningsundret. Bibelns ord om att »bära varandras bördor» skulle kunna utbytas mot att man skall »göra varandras uttalanden». Varje enskild biskop, liksom varje annan människa, skall självfallet kunna göra vilka uttalanden som helst. Det anmärkningsvärda i detta fall är att det var det offentliga organet biskopsmötet som gjorde det. [6]

Det är möjligt att biskopsmötet också uttalat sig i andra frågor, exempelvis om trosfrågor eller kyrkans situation, men detta har i så fall inte satt några spår i massmedia. Har ett sådant uttalande gjorts måste min kritik minskas i motsvarande grad. [7]

I valet mellan Bibeln och järnvägen valde biskoparna järnvägen! Låt det bli en engångsföreteelse. [8]

 

Bibeltro eller fundamentalistisk fanatism?

Av: Lars Engquist | Nr 3, 1993 sida 115

I Tur&Retur nr 6 1992, skrev Lars Ulvenstam en artikel under rubriken »Halvhedning i kyrkbänken», där det bland annat stod att läsa följande: »De bokstavstroende religiösa fundamentalisterna kan vi vifta bort. Redan skapelseberättelsen i den kristna sektens Mosebok är ju gallimatias. De är rädda och tankelata och intellektuellt äckliga skojare i största allmänhet.» Det här var hårda ord mot de kristna, tyckte många av våra läsare. Våra kristna läsare kände sig personligen kränkta och förolämpade och menade, att bara för att man tror på Gud och på vad som står i bibeln har han, Ulvenstam, inte rätt att uttrycka sig som han har gjort. På förslag av en av våra läsare tog Tur&Retur kontakt med lektorn och docenten i Gamla testamentets exegetik Seth Erlandsson, och bad honom kommentera artikeln. Lars Ulvenstams genmäle presenteras efter Seth Erlandssons text: [0]

»Rädda», »tankelata», »intellektuellt äckliga skojare i största allmänhet». Dessa kränkande ord används mot människor som tar Bibelns skapelseberättelse på orden i en artikel i Tur&Retur nr 6/1992. Det är Lars Ulvenstam som brukar dessa tillmälen i artikeln »Halvhedning i kyrkbänken». Det förvånar mig, ty LV brukar uttala sig balanserat och klokt. Även denna artikel innehåller för övrigt mycket tänkvärt. Vad kan då detta, enligt min mening, grova övertramp bero på? Mitt försök till förklaring blir: Det är inte lätt att vara ’halvhedning’. Vill man förbli sökare, gäller det att gardera sig åt två håll. [2]

När LV först går till rätta med rationalisters och materialisters ytlighet, deras blindhet för djupare sammanhang och andliga dimensioner, riskerar han att bli placerad i det andliga (kristna) lägret. Men är inte många kristna antiintellektuella mörkmän, och vem vill förknippas med sådana? Allra minst LV. [3]

Den sökare som Lars Ulvenstam låter komma till tals är inte nöjd med materialism och rationalism. Han funderar över meningen med livet, »de stora existensfrågorna: Varför, varthän, vad är meningen». »Det finns kunskap och dimensioner bortom våra kända gränser». »Vårt förnuft kan bara röra sig över en ytterst liten fläck av universum. Men bortom våra gränser finns skapelsen som mysterium och ofattbart under». Lars Ulvenstam gisslar därför de vetenskapsmän som »vägrar att medge att också den etablerade naturvetenskapen har sina begränsningar». Han kallar dem för »vetenskapens fundamentalister» alternativt »fundamentalistiska rationalister». »Jag känner faktiskt mer samklang med kristna än med de fundamentalistiska rationalisterna, som vägrar att medge att också den etablerade vetenskapen har sina begränsningar. Vetenskapen sysslar med det mätbara». [4]

Bra sagt! Mitt i prick! Men, som sagt, nu lever Ulvenstam farligt. Det intellektuella etablissemanget kan ju se honom som en svikare eller överlöpare. Har han blivit kristen på gamla dar? Nej då, skyndar han sig att svara, jag är bara en »halvhedning», en »religiös utan att tro på Gud». LV har ingalunda blivit en mörkman eller antiintellektuell. Skulle någon tvivla på det, skingrar han alla tvivel med följande grova salva: »De bokstavstroende religiösa fundamentalisterna kan vi vifta bort. Redan skapelseberättelsen i den kristna sektens Mosebok är ju gallimatias. De är rädda och tankelata och intellektuellt äckliga skojare i största allmänhet». [5]

Men är denna salva sakligt motiverad? Den kräver enligt min mening en kommentar, som ger läsaren av denna tidning en rimlig möjlighet att fälla ett eget omdöme om skapelseberättelsens karaktär och huvudinnehåll. I 1 Mos 1-2:3 föreligger en skapelseberättelse, som knappast kan kallas för »gallimatias». Inte heller står den »i den kristna sektens Mosebok». Denna text ingår i judendomens heliga torarulle, inte bara i de kristnas Bibel. Den gör anspråk på att vara Guds uppenbarelse om skapelsens grundläggande hur och varför, helig text för både judar och kristna, en magnifik prolog till människans historia och förhållande till Gud enligt Bibeln. [6]

De huvudgrupper av växter och djur, som framskapats genom Guds förunderliga och mirakulösa ingenjörskonst på några dagar, programmeras av Gud med en sådan rik genetisk kapacitet, att de med tiden kan reproduceras och varieras till en ofantligt rik mångfald, dock inom sina skapade sorters bestämda ramar och gränser. Kattdjur förblir kattdjur och hunddjur förblir hunddjur och människan tillhör en kategori för sig, ansvarig inför Gud för sina gärningar och sin förvaltning av skapelsen. [7]

När skapelsen, från Guds »Varde ljus» på den första dagen till människans skapelse på den sjätte dagen, är färdig heter det: »Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott» (1:31). Alltså inte en ofullkomlig början utan en fullkomlig och god skapelse, som sedan kan reproducera och variera sig inom givna gränser. [8]

Men vad hände sen enligt den bibliska uppenbarelsen? Skapelsens första fortsättningshistoria (hebr toledoth), zoomar in (d.v.s. inpassar i centrum) Adams och Evas skapelse mera i detalj och berättar om deras uppror mot Gud med åtföljande förstörelse av den lyckliga gemenskapen med Gud och tilltagande ondska på jorden. Mord, våld och tyranni breder ut sig. Men människan lämnas inte i mörker och hopplöshet. Som en röd tråd genom Bibelns fortsättning går löftena om gemenskapens återupprättande i och genom Messias. [9]

Många tror så starkt på vetenskapens försök att förklara skapelsens tillkomst utan någon Skapare att Bibelns skapelseberättelse utan vidare avfärdas. Den evolutionistiska tolkningsmodellen är dock bara en teori. Vetenskapens uteslutning av Gud genom att bara syssla med det mätbara bygger på metodiska överväganden, inte på vetande. Lars Ulvenstam är klar över vetenskapens och vårt förnufts begränsning och han talar med rätta om »skapelsen som mysterium och ofattbart under». Därför förvånar hans omdöme om bibeltexten och om dem som tar Bibelns skapelseberättelse på orden. Varför håna människor som har sin trygghet i Gud och hans uppenbarelse och inte vill acceptera ateistiska förklaringsteorier till Skapelsen? [10]

Seth Erlandsson [11]

Lektor och docent i Gamla testamentets exegetik [12]

 

Lars Ulvenstams svar

Jag beklagar verkligen att jag med ett par meningar tydligen gjort några troende människor upprörda och arga. Men varken kristna läsares ilska eller docenten Erlandssons sympatiskt nyanserade kommentar får mig att ändra inställning. Bokstavstroende fundamentalister är mig ohyggligt motbjudande vare sig de är förment vetenskapliga fundamentalister eller teologiska fundamentalister. För bokstavstron är alla sanningar färdiga och slutgiltiga och allt prövande och ifrågasättande i en föränderlig värld blockerat. Tro lilla hjärta, bara tro på magister Moses läxa. Stenhårt. Låt inte nya argument virra till den trygga katekesen. [14]

Sätter man sedan svärd eller gas eller artilleri i händerna på aggressiva religiösa fundamentalister blir de blodtörstiga kristna korsriddare eller nazistiska judejägare eller islamiska mullors skjutglada lakejer. Underskatta heller inte de religiösa övertonerna i irländska IRA eller den jugoslaviska tragedins etniska rensning. [15]

Bokstavstroende fundamentalister är inte bara rädda och tankelata. De är livsfarliga om det vill sig riktigt illa. [16]

Lars Ulvenstam [17]

Fil.dr [18]

 

Vi återger med tacksamhet denna dialog från SJ:s informationsblad Tur&Retur. Seth Erlandsson har tidigare i flera år varit medarbetare i Tidskriften Biblicum och våra läsare känner förmodligen väl hans gedigna undervisning, inte minst rörande 1 Mosebok och människors många frågor om skapelsen och syndafallet. Läs hans fängslande och epokgörande arbete: »Världshistoriens första dagar», som kan beställas genom vår redaktion. [19]

Aven fil dr Lars Ulvenstam måste vara välkänd för många av läsarna bl.a. för sitt eminenta sätt att teckna porträtt av människor. Läs hans bok: »Så blev mitt liv. Intervjuer med gamla människor». Forum. Jag läser den själv med mycken ödmjukhet och tacksamhet, även om den inte hör till den teologiska litteraturen. Människokännedom och förmåga att förstå andra är viktig för oss kristna och för alla lärare och själavårdare. [20]

Ulvenstam sätter i Tur&Retur fingret på den religiösa fundamentalismens fara. Och han visar hur farlig den blir när den kombineras med någon form av politisk makt. Exemplen Ulvenstam ger från korsriddare över islamiska mullor till IRA kunde med lätthet mångfaldigas. [21]

Fundamentalism är alltid en mycket stor fara. För tjugofem år sedan undervisade professor Hugo Odeberg om denna fara i boken »Rannsakan». Han talar där om den form av fundamentalism som hade sitt ursprung i USA och som valde ut vissa ord ur Bibeln och ville med våld tvinga andra att också underkasta sig. Odeberg skriver: »I Nya testamentet är det inte fråga om en sådan fundamentalism. Den som tror och tar emot Kristus får inte fara omkring och förfölja andra. Han ställs i stället inför situationen att vara förföljd och inför uppgiften att uthärda förföljelsen.» [22]

Men andra ställen i Skriften går »fundamentalisterna» förbi i tysthet eller förklarar dem inaktuella på något sätt. Detta leder lätt till en svår blindhet för andra läror i Bibeln. Vi måste fråga: Vem har givit oss fullmakt att vraka och välja i Skriften det som vi tycker passa oss och våra avsikter bäst och som är mest intressant? Vem har satt oss till herrar över Guds ord? Det är sant att risken för fanatism och oförsonlighet finns först och främst i människors eget onda och av synden fördärvade hjärta. Men också »fundamentalismens» oskick att välja ut vissa delar ur Skriften och med våld kräva att andra följer efter. [23]

Det ojämförligt bästa och effektivaste receptet mot religiös fanatism och hänsynslöshet och andligt övermod, det är att i stället lägga stor vikt vid allt vad Herren talar i Bibeln. Då blir också kärleken, det förlåtande sinnelaget, barmhärtigheten, ödmjukheten, fridsamheten och det egna hjärtats förnyelse så ofrånkomligt viktiga. [24]

Men vilken lära man än väljer ur Bibeln och gör till den enda viktiga, som alla skall tvingas underkasta sig och lyda, under det att man förkastar andra läror i Bibeln, så har man blivit en »fundamentalist», som det finns starka skäl att varna för. Det gäller lika mycket om någon väljer ut ett stycke i Guds stränga lag, som om någon väljer ut t.ex. Bibelns ord om kärlek till medmänniskor och kräver att alla andra skall göra det till trons fundament och dömer dem som inte gör det, men samtidigt förtiger eller förkastar andra delar av bibelordet. Då har världen fått ännu en ofördragsam fundamentalist. [25]

Vi instämmer reservationslöst i Lars Ulvenstams varningar för att blanda samman fundamentalistisk fanatism med någon form av politisk makt och politiskt inflytande. Varje sådan form av sammanblandning av andlig och världslig makt utgör en stor fara »livsfara», för att citera Ulvenstam – något som vi sett t.ex. i korstågen, inkvisitionen, hos Islams mäktiga mullor, i IRA och i Svenska kyrkan under konventikelplakatets dagar. »Mitt rike är inte av denna världen», säger världens Frälsare. Upplever inte världshistorien i dag en av sina smärtsammaste stunder, när vi står där helt maktlösa inför följderna av en sammanblandning av andlig och politisk makt, med fanatism och övervåld som vapen i det forna Jugoslavien, i Irak, i Iran, i Israel, i Belfast, i Sydafrika, på sina håll i Indien, i Afganistan och i många andra delar av världen. Ulvenstams avsky är berättigad. [26]

Men om kritiken inte blir nyanserad och ödmjuk, så ligger faran för nya misstag nära. När allt Guds ord i Bibeln, med ödmjukhet inför Gud, predikas rent och klart och tas emot i ödmjuk tro, då blir det ingen plats över för vare sig religiös fanatism eller korståg med häxbränning eller »religiösa ayatollor» som förtrycker, förföljer och plågar livet ur oliktänkande. En ödmjuk tro på allt Guds ord är receptet mot fundamentalistiska avarter och förvillelser. [27]