Följande allvarliga meddelande har gått ut till allmänheten genom dagspressen: »Vid Lutherska Världsförbundets rådsmöte i Norge nyligen beslöt förbundsrådet att be medlemskyrkorna ta ställning till en rekommendation om att både lutheraner och katoliker skall häva de ömsesidiga fördömandena som gjordes under reformationstiden. Den amerikanska lutherska kyrkan ansåg, att en sådan åtgärd skulle avlägsna ett av de största hindren mot en återställd kristen enhet. Amerikanarna föreslog att kyrkorna skulle göra detta 1977, då det gått 450 år sedan katolska kyrkan fördömde den lutherska läran om rättfärdiggörelse av nåd allena». [0]
Förutsättningen för den nu så hett eftertraktade återföreningen av alla kyrkor och konfessioner i världen är alltså, att alla parter ger upp sin gamla tro eller i varje fall förtiger sanningen. Den Lutherska kyrkans bibliska bekännelse, som är uttryckt i våra Lutherska Bekännelseskrifter, är enligt Lutherska Världsförbundet ett av de största hindren för återförening med Rom. Det höga pris Lutherska Världsförbundet nu är redo att betala för att få förenas med andra under Påvens överhöghet är denna lutherska bekännelse. [1]
Vad innebär detta förslag? Ja, det skall erkännas att det i praktiken inte innebär så mycket, eftersom de kyrkor som tillhör LVF redan har övergivit den lutherska bekännelsen på många punkter, och inte längre predikar eller tillämpar den i sina församlingar. Men LVF:s förslag innebär att man nu också på papperet ger upp bekännelsen till Skriften allena, Nåden allena och Tron allena. Det innebär att man trotsigt sätter sig över Guds ord och menar att fördömandet av falska läror skulle vara ett mänskligt påfund och misstag som vi måste rätta till. Men det är Skriften själv och Skriftens Herre som fördömer: »Om också en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad» (Gal 1:9). [2]
Rom har inte givit upp sin irrlära om att Skriften och Traditionen tillsammans är den kristna lärans normer. Den Lutherska bekännelsen slår dock fast, att den heliga Skrift är den kristna lärans enda källa och norm. [3]
Rom har inte givit upp sin falska lära om nattvarden – mässoffersläran, som förkunnar att prästen på nytt bär fram soningsoffret inför Gud. Detta offer måste den romerske offerprästen på nytt »aktualisera» och »närvarogöra» för att nåden skall kunna förmedlas till människor. Det offer som Kristus har framburit »en gång för alla» och som inte behöver upprepas, det frambär präst och församling. Kristi sakrament – gåvan – har blivit något helt annat: människans gåva till Gud. [4]
Rom har inte givit upp läran om att påven är Kristi ställföreträdare på jorden med fullmakt att »ex cathedra» helgonförklara och upphöja nya läror till gudomliga sanningar. Och framför allt har Rom inte övergivit sin hädiska lära om att det är genom tro och goda gärningar som en syndare förklaras rättfärdig inför Gud. [5]
Det borde stå klart för alla lutherska kristna att det är vår salighet man köpslår om, när man är beredd att ge upp läran om rättfärdiggörelse av nåd allena för att vinna en ytlig synlig gemenskap. Hur skall en av lagens dom förkrossad syndare någonsin kunna finna ro för sin själ, om vi predikar att han får ställa sitt hopp till sina egna goda gärningar och tron på Jesus? Detta är en fördömd lära. Det är den allvarligaste sammanblandning av lag och evangelium man kan göra. Den rycker undan hela salighetsgrunden och lämnar förkrossade syndare i förtvivlan eller egenrättfärdighet. Att bygga sitt hopp om syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet på sina egna gärningar och tron är att bygga sitt hus på sanden. Den grunden håller inte inför Gud. Med den läran lämnas syndaren kvar under lagen och lagens krav, som han aldrig i evighet kan tillfredsställa. För den som håller sig till lagen som salighetsgrund gäller alltid Herrens ord: »Ett fattas dig». Hur skall jag någonsin finna ro om det beror på mina goda gärningar? Detta är alltså inte bara en fråga om att kyrkosamfunden skall kunna förenas i en yttre, synlig gemenskap. Det handlar om själva salighetsgrunden. Nu lyfts frågan att gälla huruvida fattiga, misslyckade syndare, som inte har några egna goda gärningar att åberopa sig på, skall få tro sig saliga eller inte. [6]
Bibelns oavvisliga och obeskrivligt ljuvliga evangelium, det enda hoppet för förkrossade syndare är att den fallna världen har förklarats rättfärdig av Gud, av nåd allena för Kristi fullkomliga gärnings skull. Det är Kristi gärning, hans fullkomliga lydnad och hans lidande i alla syndares ställe som är vår salighet. Kristi gärning behöver alls inte kompletteras eller förbättras med våra gärningar. Vår kallelse som Kristi lärjungar är att villkorslöst för alla människor förkunna nåden allena. »Du får tro dig rättfärdig och salig fastän dina gärningar är onda och ofullkomliga. Gud har beslutat att låta nåden gälla och överskyla all din orättfärdighet. Kristi offer är nämligen så stort och så fullkomligt att det gottgör allas vår syndaskuld». [7]
Läran om nåden allena, tack vare Kristi fullbordade frälsningsverk, kan och får vi aldrig någonsin köpslå om eller ge upp. Att hålla fast vid och rent och klart förkunna nåd för syndare, det innebär med nödvändighet att också avvisa alla läror som på något sätt omintetgör läran om nåden allena. Så länge påven håller fast vid sin skriftvidriga lära om tro och goda gärningar som salighetsgrund, måste vi fortsätta att uttala Skriftens anatema – förbannelse – över honom. Rom är antikrist, hur illa detta än skorrar i moderna människors öron. [8]
Den moderna ekumeniska rörelsen – här företrädd av LVF – har än en gång och nu kanske tydligare än vanligt, avslöjat hur farlig den är. För LVF finns tydligen ingenting som längre är heligt och sant i Skriften. Ingenting betyder någonting förutom den yttre synliga »återföreningen» av kyrkosamfunden. För dess skull offrar man nu självaste nådesläran och förkastar Kristus själv som enda salighetsgrund. Man bjuder människor stenar i stället för bröd. [9]
I detta allvarliga läge får vi inte ge upp hoppet om att människors ögon skall öppnas. Men vi är inte svärmare som tror att undret skall kunna ske utan att Ordet förkunnas. Därför får vi inte sluta att arbeta och bedja. Inte sluta att förkunna den villkorslösa nåden för Kristi skull. Inte sluta att rätt dela lag och evangelium. Inte be om ursäkt eller förlåtelse för den biblisk-lutherska bekännelsens sanningar. [10]
Biblicum vill vara med och oförtröttligt arbeta vidare för att göra de bibliska sanningarna kända och bekända. Vi vill vara till hjälp och stöd för alla enskilda och grupper som slår vakt om den dyrbara bibeltron och den lutherska bekännelsen i en mörk och farlig tid. [11]