I. PROFETIAN FRÅN ADAM TILL MOSE
Varför Gud gav oss profetian
För att vi skall kunna leva ett verkligt meningsfullt liv och dö med verklig frid behöver vi inte bara en Gud som finns till. Vi behöver en Gud som har talat. Men problemet som vi omedelbart stöter på är att Gud är en osynlig Gud, som bor i ett ljus dit ingen kan komma. Om vi någonsin skall kunna få tillförlitlig information om vem Gud är och vilka vi är och vad Hans plan med oss är och vad vi har gjort för att fördärva Hans plan och vad Han har gjort för att reparera och förnya sin underbart goda plan, så måste vi få hjälp utifrån. Vad vi behöver är att Gud uppenbarar sig själv (»revelare»), som ordagrant betyder »dra undan förhänget») och att Han visar oss det som vi aldrig kunde tänka ut själva. [2]
Ända sedan syndafallet är all sann religion grundad på Guds särskilda, övernaturliga uppenbarelse. All annan religion som härstammar från mänsklig tanke är med nödvändighet falsk. Förståndet som vi fått av Gud, räcker helt enkelt inte till att mäta Gud. Människans förstånd var begränsat redan före syndafallet. Syndafallsskadan fördärvade det ändå mer. Så här skriver Paulus om dem som inte är födda på nytt: »En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste utforskas på ett andligt sätt.» Om inte Guds Ande får upplysa vårt förstånd genom det under vi kallar omvändelse, så saknar Du och jag den måttstock vi behöver för att kunna bedöma religiösa sanningar och kunna skilja mellan det som är sant och det som är lögn. [3]
Så var det inte med våra första föräldrar. När Gud skapade dem gjorde Han dem till sin avbild. Deras förstånd, deras känslor och deras vilja överensstämde med Guds. Adam och Eva förstod intuitivt allt vad de behövde för att kunna leva ett lyckligt och meningsfullt liv. Utan att någon talade om det för dem visste de att de blivit skapade för Gud, inte Gud för dem. De visste att de skulle leva under Honom i ett förhållande som Herre och tjänare. Och det var de lyckliga med. Ingen behövde tala om att Gud styrde deras liv. Och de ville heller inte ha det på något annat sätt. [4]
Ingen människa behövde förmedla vad Gud ville framföra till Adam och Eva. Gud uppenbarade direkt för dem allt vad de behövde veta om Honom och om sig själva. Den första profetiska uppenbarelsen kom direkt från Gud. Han skapade en fysisk värld som uppenbarade Hans härlighet. Han gav sina barn en underbar trädgård att bo i, som visade Hans kärlek till två människor som Han gjort till ett. Och Han befallde dem att vakta den åt Honom. Vi skulle kanske vilja veta mer om livet i Edens lustgård före syndafallet, när Adam och Eva levde kvar i nära gemenskap med Gud. Vi skulle vilja ha inspelningar av deras tidiga samtal när Gud besökte dem. [5]
Lag och evangelium
Förmodligen är vi inte långt från sanningen om vi säger att Guds budskap till Adam och Eva var lagens och evangeliets dubbla budskap. I Eden hade dock lagen en annan uppgift för de heliga människorna än vad den har för syndare. Guds förbud att inte äta av frukten på kunskapens träd på gott och ont, gav Adam och Eva tillfälle att bevisa att de hade fri vilja att välja att tjäna Gud. Luther säger att trädet, som stod mitt i lustgården där de inte kunde ta miste på det, var deras kyrka, deras altare, deras predikstol. Deras offergåva till Gud var en glad lydnad. Guds bud gav dessa två fullkomliga människor tillfälle att gå från skapad oskuld till medveten, självvald helighet. Hade de lytt Guds bud så hade de stadfästs i helighet. De skulle ha lyfts till de goda änglarnas status, de som är befästa i lycksalighet. Men så blev det inte. Våra första föräldrar var inte nöjda med vad Gud hade sagt. I stället lyssnade de med stort intresse när Satan påstod att han kunde berätta mer för dem om Gud och om dem själva och om livets verkliga lycka. [7]
Du och jag är fader Adams och moder Evas barn. Vi skulle gärna vilja veta varför Gud skapade världen just sådan den är och varför Han styr världen som Han gör. Om Gud bara ville rådgöra med oss, så skulle vi visa Honom ett bättre sätt att styra världen. Jag har en aning om att vi redan som barn tillrättavisade Gud, att om Han inte hade planterat detta träd i Lustgården, så hade Han kunnat undvika en massa bekymmer, även människosläktets fall.- Tänk på att det mänskliga intellektet var begränsat redan före syndafallet. Adam och Eva var inte allvetande. Efter fallet blev denna förmåga ännu mer begränsad. [8]
Adams och Evas profetiska uppgift
Enligt Skriften är Adam och Eva de första människorna som haft en profetisk uppgift. Vi minns att Gud uppenbarade sig i Lustgården för att predika lagen för de två skyldiga människorna och för att förkunna något nytt, sin frälsning. Han talade också om för sina två barn, som fortfarande rodnade av skam över sin första synd, vilka smärtsamma påminnelser de skulle få i livet. Guds allvarliga uppenbarelse slutade med orden: »Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.» [10]
Lägg märke till hur Adam först reagerar på denna dubbla gudomliga uppenbarelse. »Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande» (1 Mos 3:20). Adam gav sin hustru namnet HAVVAH, som betyder levande eller liv. Med detta namn förkunnade Adam att Gud genom Eva skulle återupprätta liv i dess djupaste mening för en värld av död. På samma sätt som Skriften ofta använder termen död för att beskriva skilsmässan från Gud, använder Adam här termen liv i betydelsen gemenskap med Gud. Namnet han gav sin hustru visade först av allt på hans tro på Guds löfte att sända en segervinnare som skulle krossa Satan. Men med det namnet visade Adam också att hans hustru skulle bli stammoder till Frälsaren, som skulle ge liv åt en fallen värld. [11]
Uttalandet från Adams mun var det första profetiska budskap som kom över en människas läppar och som finns nedskrivet på Skriftens blad. Vi skall försöka följa profetians utveckling från dess första början till dess fullbordan. Genom århundradena var innehållet i profetian alltid det samma. Gud avslöjade syndens fruktansvärda verklighet. Han uppenbarade också den dyrbara sanningen om hur Han skulle avvända syndens fruktansvärda följder. Under århundradenas lopp fortsatte Gud denna dubbla uppenbarelse ännu mer i detalj. [12]
Gud utser profeterna
Om och om igen utvalde Gud särskilda människor, uppenbarade för dem sin sanning på ett mirakulöst sätt och befallde dem att överlämna uppenbarelsen till sitt folk. Gud ansåg det inte lämpligt att på en gång överskölja sitt folk med sina heliga hemligheter. I stället fann Han det lämpligt att dela med sig av sina hemligheter så att de passade in i den situation de befann sig i för tillfället och i den omfattning de förmådde ta emot dem. Och eftersom Hans folk ofta protesterade mot varje ny utveckling i Guds storslagna plan, så måste Gud ofta ändra sin plan. Till exempel syndaflodsdomen och domen över dem som byggde tornet i Babel. Det blev nödvändigt på grund av folkets hårdnackade strävan mot nåden. Det var inte Guds ursprungliga plan att Hans folk skulle få tillbringa 40 år i öknen och bli bortförda i fångenskap. [14]
I motsats till ordningen Gud införde, när Han inrättade kungadömet i Israel, så fanns det ingen profetisk dynasti eller succession. Gud utvalde bara män och kvinnor här och där och talade genom dem. Så fortsatte profetian sin gång intill dess att »Säden» som Han utlovat framträdde för att uppfylla alla profetior. Författaren till Hebreerbrevet sammanfattar profetians utveckling så här: »Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har Han nu i de sista dagarna talat till oss genom Sonen» (Hebr 1:1, 2). [15]
Otron förkastar profetian
Det är säkert ingen nyhet för dig att få höra att denna höga syn på profetian som ett övernaturligt fenomen, inte delas av alla som studerar Gamla testamentet. Den negativa bibelkritiken med sina anti- övernaturliga förtecken och förutsättningar ser inget mirakulöst i de israelitiska profeternas verksamhet. Vi kan läsa i »Interpreters Dictionary of the Bible»: »När profeten talar, det han kallar Guds ord… Psykologiskt är det för profeten Gud själv som talat detta ord.» Man har framfört teorien att Bibelns profeter var extatiska: »Den mentala och känslomässiga upprymdheten tog över kontrollen av hjärnan… De hade uppenbarelser och drömmar. Överallt i världen där människor haft liknande anfall, har man lärt att de varit styrda av en högre makt… Största delen av de profetiska orakel vi känner till, är uppgifter som möjligen och kanske också troligen har lämnats av profeterna själva om vad de hört under extas (Heschel: The Prophets). [17]
Eftersom den historisk-kritiska bibeltolkningen avfärdar förutsägande profetia, måste alla förutsägelser om framtiden ses som profetens egna tankar om det som redan har hänt eller som han själv rent logiskt väntar skall hända. Eller också, för att nu citera bibelkritikerna, så var profeterna inte alls gudomliga sändebud utan socialkämpar som drog i fält för social rättvisa. De skrev inte för kommande generationer av Guds folk. De behandlade bara samtidens problem. »Profeten är alltid sin egen tids man. Han talade alltid till sin egen tids folk, inte till generationer långt senare, och inte till oss» (A B Davidsson, My Servants the Prophets). [18]
När vi skall behandla fenomenet med den förutsägande profetian i Skriften, får vi orsak att på nytt vända oss mot förtalarna. Men vi medger gärna att det inte är så svårt att förstå företrädare för historisk-kritisk metod, när de säger så här. Med sådana förutsättningar, att Gamla testamentet bara är ett stycke judisk nationallitteratur, och inte ett dokument som överlämnats på ett övernaturligt sätt, så kan de inte förklara det förunderliga budskapet, som profeterna förkunnade för Israels folk och deras grannar. De måste försöka finna en rationell förklaring. [19]
Som vi sagt skall vi försöka beskriva profetians utveckling – den gudomligt inspirerade förkunnelsen av lag och evangelium – från Adam till Mose, vidare under den teokratiska eran (tidsperioden – teocratic nation) och så från uttåget till Kristi fullbordan av profetian. Vi skall också studera profetian i Nya testamentet. Och sist skall vi se på grundläggande hermeneutiska principer för förståelsen av det profetiska budskapet. [20]
Den fortsatta profetian
Vi har redan nämnt vem den första människan var som Gud använde för att föra fram sitt frälsande budskap genom lag och evangelium. Det var Adam. När han drevs ut ur Lustgården kallade han sin hustru »Eva», den genom vilken liv, det verkliga sanna livet skulle återupprättas för en värld som var orsak till fördärvet och förfallet i synd och död. 1 Mos 4 beskriver de två släktleden från Adam och Eva. Huvuddelen beskriver kainiternas sorgliga släkthistoria. Kains avkomlingar följde efter sin stamfader i otro. Även om de kunde glädja sig åt en högt stående kultur, så var det kainiten Lamek som införde polygamin bland människorna. Den tidigast bevarade poesin i Skriften härstammar från Lameks läppar. Den andas gudsfientlighet och förhärligar våld och blodshämnd. [22]
I bjärt kontrast till kainiternas historia står den heliga historien från Seths gren av Adams släkt. Denna historia återges helt kort i slutet av 1 Mos 4. Sethiternas kulturella utveckling tog en helt annan väg än kainiternas. 1 Mos 4:2-6 säger att när Seths son Enos levde började människorna åkalla Herrens namn. Det är typiskt att namnet Herren skrivs med stora bokstäver. Det indikerar att från början användes Tetragrammaton, namnet JHWH. Det är Guds förbundsnamn, Hans gammaltestamentliga frälsarenamn. Detta namn beskriver Gud som helt suverän och oföränderlig. [23]
Förvisso började Guds barns historia inte med Seths avkomma. När Seths son Enosh levde började människorna förkunna Herrens namn. Det är profetiskt verk, offentlig förkunnelse av lag och evangelium. Under tre generationer hade den sanne Gudens religion utvecklats till offentlig gudstjänst. I skarpaste kontrast till kainiterna vars hela livsstil predikade självupphöjelse, framhävde sethiterna den trofasta kärleken till Frälsaren. [24]
Generationerna efter Seth fortsatte det profetiska ämbetet. Aposteln Judas säger att Enos, den sjunde från Adam, profeterade (Jud 14f). Enoks sonson Lamek är en annan viktig länk i den välsignade kedjan av profeter. 1 Mos 5:29 berättar att han gav sin nyfödde son namnet Noa som betyder: »Han skall styrka oss i vårt arbete och i våra händers smärtfyllda verk» (1 Mos 5:29). Den fromme Lamek visste att den lille son han höll i sina armar var utsedd av Gud att trösta människosläktet. Vi frågar oss om Lamek trodde att hans barn var den utlovade Frälsaren? Luther menade det. Eller förkunnade han att Gud skulle sända befrielse och tröst till en gudfruktig kvarleva? En Profetia som fullbordades vid tiden för syndafloden. [25]
Noa som profet
Petrus betygar att Noa själv skall räknas bland profeterna. I 2 Petr brev kallar Petrus Noa för »rättfärdighetens förkunnare». Under den tid arken byggdes förkunnade Noa med såg och hammare att Gud aldrig hade skapat människan att leva utan Honom. Och att Han inte kan och inte vill acceptera en andraplats i någon människas liv. Även om Noas samtida före floden hånade arkbygget och förkastade Noas lagförkunnelse, så hörde de profetian att Gud menade allvar när Han säger att Han inte skall ge upp sin härlighet. [27]
Noa predikade lag och evangelium inte bara med sina händer utan också med munnen. Främsta exemplet på detta får vi vid tiden efter floden. När Noa hade förnedrat sig själv och förnedrats av Ham, sin son, så uttalade han en av de märkligaste profetiorna i hela Gamla testamentet. Han förutsade den moraliska och andliga historien för det folk som skulle komma av hans tre söner (1 Mos 9:25). Kana var en av Hams söner. Hos denne yngling hade Noa märkt en förvänd sensualitet som bådade illa för framtiden. Det omoraliska drag som hans far Ham hade visat skulle utvecklas fullt hos Kana och visa sig i hans barns liv, de som ockuperade det förlovade landet vid tiden för israeliternas intåg och seger. Gud skulle komma att ta ifrån dem sin helige Andes återhållande kraft så att Kanas omoral fick utvecklas okontrollerat och resultera i den smutsigaste och lägsta form av avguderi. [28]
Noas profetia lär oss att Guds dom över Kana utformades annorlunda. »Förbannad vare Kana!» Han skulle bli den ringaste slaven hos sina bröder. Gud tillät i sin dom över Kanas synd att också hans söner skulle få säljas som slavar till broderfolken hamiterna, shamiterna och jafetiterna. [29]
Noa bevisade sig som en sann profet inte bara genom att förutsäga den förskräckliga framtiden för kainiterna, utan också genom att samtycka till Guds domar. När den helige författaren skriver ner Noas profetia, använder han sig av hebreiskans imperfektum, som återger en handling som ännu inte är avslutad: »…han skall, vara den ringaste bland slavar…». Det är inte bara en förutsägelse om vad som skulle komma att hända. Det är samtycke till Guds beslut. Som en sann profet instämmer Noa i Guds dom över kainiternas synd. De troendes vilja överensstämmer med Guds vilja, även när Gud avkunnar domen. När Noa avslutat den skrämmande delen av profetian, brister han ut i en lovsång till Herren, Sems Gud. Genom gudomlig uppenbarelse visste Noa att Sems avkomma skulle bli Frälsarens vagga. Och han prisade Gud för att Han skulle uppfylla sitt löfte till Sem. [30]
Den tredje delen av Noas profetia kom med goda nyheter till jafetiterna, hednafolket i norra och västra delen av det heliga landet. Enligt Noa skulle jafetiterna få »leva i tält med Sem». De skulle få dela det välsignade arv Gud skulle ge Sem – Guds sanning som vi fått i evangeliet om Jesus Kristus. [31]
Under profetians långa utveckling intar Noa en framskjuten plats. Han predikade lag och evangelium som skar och smärtade. Det får oss att tänka på Walthers ord: »Vi måste predika människor till helvetet innan vi kan predika dem in i himmelen.» Och Noa predikade evangelium – inte bara oförvanskat och för alla, utan i dess klarhet och tydlighet. [32]
Patriarkerna som profeter
Vanligtvis tänker vi kanske inte på patriarkerna som profeter. Och det är ett problem. Ty Gamla testamentet gör det. Psaltaren 105 nämner särskilt Abraham, Isak och Jakob och säger om dem: »Gud tillät ingen att förtrycka dem. För deras skull bestraffade Han kungar: Rör inte mina smorda profeter; ingen får komma vid dem.» [34]
Hur kan då Abraham anses vara en profet? Jo, först och främst uppenbarade sig Gud själv för Abraham. 1 Mos 12 berättar att Herren talade till honom. Han gav Abraham en befallning, men först och främst ett löfte: »Gå ut från ditt land och ditt folk och från din faders hus… Jag skall välsigna dig, och alla släkten på jorden skall bli välsignade genom dig.» Några kapitel senare i Herrens ord fick Abraham en uppenbarelse (1 Mos 15). För att kungöra Isaks födelse och för att tala om vilken katastrof som väntade Sodom och Gomorra, så visade sig Herren för Abraham (1 Mos 17). Två generationer senare talade Jakob om för sina hustrur Rakel och Lea att Gud hade talat till honom i en dröm (1 Mos 31). [35]
Hur reagerade patriarkerna på den gudomliga uppenbarelsen av lag och evangelium? Återigen förtjänar detta att ses som profetisk verksamhet. Vid Sekem, mitt i det ödsliga landet, byggde han ett altare åt Herren och förkunnade Herrens namn (1 Mos 12). Vid Betel, lång från Sikem, byggde han ett altare åt Herren och förkunnade Herrens namn (1 Mos 12:8). Under det århundrade Abraham bodde i det förlovade landet vittnade han många gånger, på olika platser om Gud, sin Frälsare, som hade uppenbarat sig för honom. Även när Abraham sviktade i tron, hade han kvar sin ställning som och framtoning som profet. Så ljög han t.ex. och sade att Sara var hans syster, när han var i filisteernas land, vilket ledde till att hon fördes till kungens harem. Den natten varnade Gud kungen i en dröm: »Sänd tillbaka mannens hustru, ty han är en profet, som skall be för dig så att du får leva» (1 Mos 20:7). Det var som profet Abraham överlämnade budskap från Gud till folket och bad för dem, liksom han gjorde för Sodom och Gomorra. Innan Guds ord skrevs ner, tjänade patriarkerna som Guds profeter. [36]
Den störste bland profeterna i Gamla testamentet
När vi talar om profeter i Gamla testamentet reser sig en med huvud och skuldra över hela hopen. Den mannen är Mose. Vad var det som gjorde Moses tjänst som profet så speciell? Svaret får vi av Gud själv direkt från Hans egna läppar i 4 Mos 12. Där berättas det för oss att Moses äldre syster Mirjam och hans äldre bror Aron börjat tala mot Mose för den etiopiska kvinnans skull. Av den hebreiska texten framgår det så klart att det var Mirjam som ledde upproret. Det hebreiska ordet: »… talade illa om…» har feminin form. Dessutom utpekas bara Mirjam som anstiftare genom att det endast var hon som straffades med spetälska. [38]
Den första anklagelsen Moses syskon riktade mot honom därför att han tagit en afrikanska till hustru var helt klart en förevändning. Den verkliga orsaken var deras avundsjuka för att de inte fått samma erkännande som Mose. »Har Herren då bara talat genom Mose» frågade de. Har han då inte talat också genom oss?» Den klassiska avundsjukan möter vi här, skulle man kunna säga. Men vi skall veta att det fanns orsak till protester. När Guds folk skulle fatta ett viktigt beslut, hade Aron som överstepräst privilegiet som Mose inte hade, att använda Urim och Tummim för att ta reda på om Gud sa ja eller nej. Och Mirjam erkändes som profetissa (2 Mos 15:20). När Gud, flera hundra år senare bestraffade sitt folks otro genom profeten Mika, vet vi att han säger: »Mitt folk, vad har jag gjort mot dig? Varmed har jag betungat dig? Svara mig! Jag förde dig upp ur Egyptens land och befriade dig från slaveriets ok. Jag sände Mose att leda dig och Aron och Mirjam» (Mika 6:3f). [39]
Det fanns alltså ett frö av sanning i den kritik Moses syskon förde fram. Gud talade inte bara till Mose. Han talade också till dem. Men Guds svar på deras protester gör det dock fullkomligt klart att Mose hade en helt unik ställning i den gammaltestamentliga profetiska uppenbarelsen. »Gud sade: Hör nu mina ord. Eljest om någon är profet bland er, giver jag, Herren, mig till känna för honom i syner och talar med honom i drömmar. Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. Muntligen talar jag med honom, öppet och inte i förtäckta ord. Och han får skåda Herrens gestalt. Varför har ni då inte haft försyn för att tala illa om min tjänare Mose» (4 Mos 12). [40]
De avslutande verserna i 5 Moseboken gör det ännu klarare att ingen profet lik Mose har uppstått i Israel. Mose såg Herren ansikte mot ansikte (5 Mos 33).Gud har många anledningar att säga detta. För det första var den roll Gud gav Mose absolut unik. »Lagen har blivit given genom Mose» säger Johannes i prologen till sitt evangelium. Mose var den som Gud använde när Han grundade den teokratiska konstitutionen. Mose var den som förmedlade förbundet på Sinai, den förskräckande form av lagstiftning som Gud stiftat för att fostra och skapa och föda ett omoget och upproriskt folk till sitt sinnes folk, älskade och lydiga den Frälsare Gud hade lovat att ge världen. [41]
Men Guds ord i 5 Mos 33 pekar också med all tydlighet på en annan orsak till att Moses plats som den främste bland profeterna är obestridlig, och det är arten av den uppenbarelse Gud delgav honom. Först och främst var uppenbarelsen riklig. Mose fick sin kallelse vid den brinnande busken (2 Mos 3), där han för första men inte för sista gången såg HERRENS härlighet uppenbara sig, den skrämmande synen av förbundets Gud i eld och rök. Där vid den brinnande busken såg Mose inte bara en outplånlig bild av Israels förbundsguds majestät och nåd. Han hörde Herrens röst. [42]
Vad hade Gud att säga till sin nyvalde profet? Jo, först skrämde han nästan vettet ur honom: »Kom inte närmare! Tag av dig skorna! Detta är helig plats.» För sin nåds skull låter Gud inte gäcka sig. Och när Gud befallt Mose att falla ned i vördnad, så inbjöd Han honom att stå upp igen och tjäna Honom. »Jag har sett till mitt folks lidande i Egypten. Jag vill ta mig an andras lidande och jag har kommit för att befria dem. Nu sänder jag dig att föra mitt folk ut ur Egypten.» Vilken mäktig uppenbarelse – helt enastående i sitt slag. Avslutningsorden i 5 Mosebok är sanna. »Ingen profet har uppstått i Israel, lik Mose.» [43]
Det kan inte nog betonas att den uppenbarelse Gud gav Mose och som Mose delgav Israel under de fyrtio åren i öknen var av två slag: budskapet utgjordes av lag och evangelium. De första ord Gud talade till Mose när folket kom fram till Sinai var: »Tala om för Israels folk:…Om ni lyder mig i allt och håller mitt förbund, så skall du bland alla folk vara min ögonsten. Du skall för mig vara ett konungadöme av präster och ett heligt folk» (2 Mos 19:3-6). Detta är lagens budskap i hela dess ofattbara storhet. »Om du kan känna, tänka och handla som jag gör, säger Gud, så skall du vara mitt folk.» Kom ihåg hur Jesus svarade den lagkloke som frågade: »Vad skall jag göra för att bli frälst?» Jesus svarade: »Vad står skrivet i lagen? Och när den lagkloke svarade: »Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv», då sade Jesus till honom: »Rätt svarade du, Gör det så får du leva» (Luk 10). Mose överlämnade trofast budskapet i Guds lag till Abrahams trotsiga och syndfulla avkomma, folk som Paulus karakteriserade som för tidigt födda barn. Till och med när Mose tog farväl av Israel, påminde han dem: »Om ni i allt lyder Herren er Gud och följer alla Hans bud… skall ni bli välsignade… Men om ni inte lyder Herren er Gud, skall över er komma alla dessa plågor» (5 Mos 28). Och Mose fortsatte att göra en lång lista över alla de olika plågorna. [44]
Profetian gäller ännu
Fortfarande är budskapet i Guds lag detsamma. Och sentida ättlingar till Adam behöver höra det. »Gud är sanning. Gud är rättfärdig. Han är rättvis. Håll hans lag så får du leva. Bryt den och du är en brottsling. Och brottslingar skall inte blanda sig med den underbare, höge och rene Guden.» Budskapet är svårt för nerverna, men det är det budskap syndare måste få höra. Du kommer ihåg att kort före Luthers död bröt det ut en strid i den lutherska kyrkan som vi kallar den antinomistiska striden. John Agricola, en man som hade varit nära vän till Luther, uttryckte förakt för Guds lag och började lära ut att verklig kunskap om synden och sann bättring inte kommer genom lagen utan genom evangelium. Om nu detta hade varit sant, så skulle därav följa att kyrkan inte hade någon riktig nytta av Guds lag. På detta svarade Luther: »Lagen måste förkunnas för att avslöja synden, för att anklaga och för att plåga och döma samvetet. Om vi förkastar lagen kommer vi inte att vara kristna länge till.» Mose visste det och predikade trofast budskapet i Guds lag. [46]
Men Mose visste också att lagens budskap inte är Guds sista ord till människosläktet. Innan han tog farväl av Israels folk talade han till dem: »Jag kallar himmel och jord till vittnen mot er att jag har förelagt er livet och döden, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att ni själva och era barn får leva» (5 Mos 30). Mose hade varit närvarande på berget Sinai. Han hade sett eldsflammorna komma ut från berget. Han hade känt jordbävningen under fötterna. Och han hade hört vad Gud hade talat i trofasthet till Israels förskräckta folk. Utan tvekan väntade de att Gud skulle läsa lagen för dem. Men vad var det Gud sade till dem från berget Sinai, innan han gav dem något bud? »Jag är Herren er Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut från slaveriets land» (2 Mos 20). Om dessa ord skrev August Pieper: »Det finns inget renare, inget mer hjärtvärmande evangelium än detta i hela Skriften.» [47]
Mose, profeten som saknade motstycke i Israel, visste att den väg Gud skulle använda för att rädda en vilsegången värld, var ställföreträdandets väg. Gud använde Mose för att tala om detta för forna dagars israeliter. Han hänvisade människorna till den store profeten, som Gud lät uppstå ibland dem. Det var en profet som skulle predika försoning och liv för syndare, som annars måste dömas till evig skilsmässa från Gud. Mose var en profet som predikade lag och evangelium för folket. Johannes femte kapitel berättar om en av de obehagliga sammanstötningar Jesus hade med de förhärdade judiska motståndarna. Detta hände när Han hade gjort underverket vid dammen Betesda. Under diskussionen hänvisade Jesus till Mose som evangeliets förkunnare. Han sade till sina motståndare: »Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig… Om ni tror Mose skulle ni tro mig, ty om mig har han skrivit» (Joh 5). I 5 Mos 18 uppmanade Mose folket att se fram mot den store profeten, som Gud skulle låta uppstå och som skulle säga allt som Gud ville ha sagt till människosläktet. [48]
När vi följer profetian sida upp och sida ner i Gamla testamentet, ser vi en lång rad män och kvinnor, som Gud uppenbarade sanningen för och som han använde för att förmedla sanningen till folket. Bland alla dessa profeter finns ingen som är Mose lik. »Herren talade ansikte mot ansikte med Mose, som en människa talar med en vän» (2 Mos 33). [49]
Vi vet att profeterna i Nya testamentet inte kan överträffa Mose, hur han fick ta emot den uppenbarelse han var kallad att överlämna till Guds folk. Men vi har dock fått samma budskap. Både Mose och vi har samma dubbla budskap att tala om. Lagens och evangeliets budskap är hjärtpunkten i luthersk kristendom. Konkordieformeln kallar åtskillnaden mellan lag och evangelium »ett särskilt klart ljus, som rätt delar Guds ord» och förmanar kyrkan att bevara denna åtskillnad med stor flit.» Vid prästvigningen svär alla unga män att en rätt delning av lag och evangelium allt skall vara utmärkande för deras predikan. Vi skall komma tillbaka till detta senare. Låt oss till dess vara överens om att vår predikan skall vara sant profetisk och sant luthersk så att den håller måttet att skilja mellan lag och evangelium. (Forts.) [50]