1993/2 – Herrens bön och dess översättning

I nr 1 (1992) 13-16 av Tidskriften Biblicum ingick en artikel om Fader vår och dess översättning. Där gavs en kort utläggning av bönen och granskades också NT 81:s översättning av den^[1]Studera gärna denna artikel ännu en gång. För den som inte har tillgång till nr 1(1992) av Tidskriften Biblicum skall det nämnas att det kan beställas hos Carl Peterson, N. Sta­tionsg 29, 287 … Continue reading. Att denna översättning inte har accepterats har vi fått många bevis på. I tidningspressen har det också helt nyligen meddelats att »professorerna Birger Gerhardsson och Per Erik Persson av Svenska kyrkans församlingsnämnd har fått det delikata uppdraget att ta fram en ny version av Fader vår, avsedd för gudstjänstbruk. Orsak härtill är det stora missnöjet med bönens utformning i 1981 års utgåva av Nya testamentet.» [0]

Kan alla konjunktivformer slopas?

I NT 81 har alla konjunktivformer slopats. Så har också skett i bönen Fader vår. De tre första bönerna har översatts: »Låt ditt namn bli helgat, Låt ditt rike komma, Låt din vilja ske.» Samma formulering har Fader vår fått också i vår arbetsöversättning. Från rent filologisk synpunkt kan det sägas att den formuleringen strikt återger originalets form. I grekiskan har verbet en imperativ (befallande) form. Problemet är emellertid att vissa imperativformer i grekiskan saknar direkta motsvarigheter i vårt språk. För oss är det naturligt att låta en sådan grekisk imperativ uttryckas med en konjunktiv: »Må ditt namn helgas.» Bönen uttrycker då inte en befallning utan en önskan. [2]

Ingemar Rehnberg skrev i tidskriften »Språkvård» 2(1982) om bruket av konjunktivformer: »Man kan förstå att en del konjunktivformer kan och bör rensas bort när Bibeln skall överflyttas till modern svenska. De kan ofta slopas utan att man ändrar innebörden av det som skall uttryckas. Om så genomgående vore fallet, skulle inte mycket vara att säga om kommissionens slopande av konjunktivformerna i NT 81. Emellertid ligger saken inte så enkelt till. Ibland förändras innebörden av det sagda. ’Leve brudparet’ betyder således någonting annat än ’Låt brudparet leva’. På samma sätt förhåller det sig med konjunktivformerna i Fader vår. Tar man bort dem, får bönerna en annan innebörd. ’Helgat varde ditt namn’ uttrycker den bedjandes önskan. Bibelkommissionens motsvarande uttryck ’Låt ditt namn bli helgat’ utgör däremot en uppmaning. En sådan uppmaning, riktad till Gud, ger bönen en egendomlig innebörd; det är ju inte Gud som utgör hindret för att hans namn skall helgas. Än värre är det med bönen ’Låt din vilja ske’. Det är ju omöjligt att tänka sig att Gud skulle vilja annat än att hans vilja skall ske.» [3]

Bön eller befallning

Det är en stor skillnad mellan bön och befallning. I bönen vänder sig den kristne till Gud som sin käre himmelske Fader. Magikern däremot (här är det då fråga om vit magi, vit trolldom) tror sig veta att han kan få kontroll över andevärlden och makterna. Han vet att han har övertaget över dessa makter, övertaget med hjälp av den magiska formeln. Uppfattas verkligen »låt» i de tre första bönerna som en befallning, en befallning till Gud, då får dessa böner inte endast »en egendomlig innebörd» och blir »åtminstone för vanligt mänskligt förnuft meningslösa», som Rehnberg säger. Vi får då i dessa böner ett magiskt inslag, där människan står över Gud och befaller honom. Den befallning som detta »låt» uttrycker kan rent av uppfattas som en tillrättavisning. Människan har då blivit alltings mått. [5]

Detta intryck förstärks ytterligare genom NT 81:s översättning av den femte bönen: »Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.» Här träder den bedjande människan fram och kräver Guds förlåtelse och anger som skäl därför sitt eget handlande, att hon redan har förlåtit dem som står i skuld till henne. Genom denna tempusform »har förlåtit» får »liksom» närmast en innebörd av »så som». Gud får här en klar anvisning om vem han har att rätta sig efter. Professor Joachim Jeremias utrycker sig något mera försiktigt när han skriver: »Denna ordalydelse (såsom vi har förlåtit) skulle kunna ge den falska föreställningen, att vår förlåtelse inte bara skulle kunna ge den falska föreställningen, att vår förlåtelse inte bara måste föregå Guds, utan att den rentav skulle utgöra en förebild för Guds förlåtande: förlåt oss så som vi har förlåtit. I verkligheten grundar sig dock den förflutna formen hos Matteus på ett s.k. perfectum presens i arameiskan vilket betecknar en här och nu inträdande handling» (SEÅ 1962) s.41. [6]

Vår översättning av Herrens bön

Den översättning som vi nu föreslår har tryckts med stora bokstäver. Vi ville gärna att våra läsare stannade inför den och mediterade över den. Den har bearbetats många gånger. Först införde ocksa vi detta uppmanande och utmanande »låt» i en första arbetsöversättning. Sedan ändrade vi detta till ett »må», som klart uttrycker att det är fråga om en bön. Men ett trefaldigt upprepande av detta »må» är inte så bra. Nu har vi sökt ge en större stringens åt bönen genom en varsam modernisering av den gamla formuleringen. Här återkommer konjunktivformen. Den ger intryck av ivrig bön. I en strävan att ge bibeltexten en modern språkdräkt har vi inte velat fördunkla innehållet i Herrens bön. Det är alltid en känslig sak att ändra en liturgisk text, som man är förtrogen med. Här har dock bönen ändrats endast till formen, inte till innehållet. [8]