1993/1 – Litteratur

Lilla boken om kristen tro. Svenska kyrkan. Verbum 1992. [0]

Kring adventstid förra året fick hushållen i Sverige var sitt exemplar av Lilla boken om kristen tro. Det var en storsatsning av Svenska kyrkan, som på detta sätt ville komma till tals med människor för samtal om kristen tro. Inför 400-årsminnet av Uppsala möte 1593 (då kyrka och stat avvisade katolicismen!) ville man verkligen nå ut till svenska folket – nå ut till den allt överskuggande majoritet som endast formellt är medlemmar i folkkyrkan. [1]

Att vilja nå ut med budskapet är självskrivet för en kyrka. Men frågan är då: med vilket budskap är det man skall nå människor? Det är givetvis med Kristi heliga evangelium, Bibelns budskap om frälsning för alla syndare. Men då måste det sägas, att den som söker biblisk substans och apostlarnas tro klart framställd för nutidsmänniskan, han/hon blir svårt besviken på Lilla boken. [2]

Den tro som Svenska kyrkan framställer i Lilla boken lämnar sökande människor i sticket med sina frågor. Sist och slutligen säger man egentligen inte mycket mer än biskop em Ingmar Ström sade härom året i en boktitel: »Vad tror du själv?» I Lilla bokens slutord sägs bl.a.: »Svenska kyrkan har inte svaret på alla frågor. Under historiens gång vet vi också att församlingar och enskilda kristna har tagit fel, har misslyckats. Men kyrkan har en tradition och den har erfarenheter som måste bli viktiga inslag i samtal runt om i vårt land om livets svårigheter och livets kraftkällor. Svenska kyrkan förvaltar en tro och ett gudstjänstliv som betyder mycket för många i den goda kampen. Låt oss lyssna på varandra och tala med varandra. Bara så kan vi hjälpa varandra att leva…» [3]

Ungefär så skulle en god psykoterapeut eller kurator kunna uttrycka sig. Men när orden kommer från en kyrka, då går tankarna osökt till sketchens pastor Jansson, han som inga bestämda åsikter har om någonting. [4]

Någon bestämd åsikt ger ändå Lilla boken uttryck för, det skall i rättvisans namn sägas. Inte minst åsikten att den inomvärldsliga kampen är människans viktigaste angelägenhet. Ja, just »inomvärldslighet» är ett ord som kan sammanfatta det bestående intrycket av Lilla boken. Här talas mycket om »den goda kampen», men inte i aposteln Paulus bemärkelse – d.v.s. trons goda kamp för det eviga livet – utan i helt inomvärldslig betydelse. Kampen står mot miljöförstöring, orättvis fördelning, familjesplittring, drogproblem, arbetslöshet, vårdköer. »Listan över svårigheter kan göras lång.» Visst är samhällsmedborgarens engagemang kring dessa problem något väsentligt. Men detta engagemang får aldrig blandas samman med den kristna kyrkans unika uppgift. Den goda kampen i biblisk mening är inte samhällsarbete, utan en andlig kamp (1 Tim 6:12). Det är dock symptomatiskt för bibelkritisk och liberal teologi att man på detta försåtliga sätt visserligen använder bibliska begrepp men samtidigt ger dem en helt annan innebörd än den ursprungliga. [5]

Lilla boken talar mycket om tro. Tron »kan vara en kraftkälla i kampen för sanning och rätt». Tron »ger oss kraft att leva och kämpa». Det hänvisas till gestalter som Raoul Wallenberg och moder Teresa: »vi anar att de har en orubblig tro på att sanningen, rätten och det goda segrar.» Är det alltså, enligt Svenska kyrkan, egentligen inte så viktigt vilken tro man har, bara man har en tro? Kristen tro framstår stundom i Lilla boken som en tro bland flera möjliga alternativ, låt vara det bästa alternativet. Att Jesus är den enda vägen till Gud sägs inte, trots att vi har Jesu eget klara ord på det. [6]

När man så skall definiera och beskriva kristen tro, då nås verkliga höjder av otydlighet: »Inför Gud, tillvarons innersta makt, får vi vara barn, för att kunna leva som vuxna inför människor.» Men samtidigt förstår man att själva mångtydigheten i trosfrågor är avsedd. Den ses inte av Svenska kyrkan/Lilla bokens författare som något negativt. Denna inställning märks i beskrivningen av apostlarna och Nya testamentets ställning. »Paulus», skriver man, »beskrev Jesus och hans budskap med sin tids termer.» Likadant aposteln Johannes. Det stämmer givetvis, om man inskränker sig till att mena apostlarnas olika språkbruk. Av Lilla boken får man emellertid det tydliga intrycket att inte bara språkbruket utan också innehållet i termerna förändras. Ja, uppenbarelsen fortsätter helt enkelt. Den är inte avslutad i och med Nya testamentet: »Ständigt måste kristen tro och kristet liv gestaltas på nytt. Den heliga Anden inspirerar till nya insikter och nya tolkningar. Så uttrycks och gestaltas kristen tro i varje tid och på varje ort.» Inte minst från södra halvklotet (befrielseteologins företrädare?) väntar sig Lilla bokens författare mycket nytt som kan inkorporeras i kristen tro: »Där skapas nya tankar och uttrycksformer för den kristna tron, vilket i sin tur kommer de gamla kyrkorna till godo.» [7]

Skriftens ord om trosinnehållet som en gång för alla givet (Jud v 3) lyser skarpt med sin frånvaro. [8]

Förutom de direkta citaten och anspelningarna på Paulus och Johannes är det stort tomrum efter kristendomens kärna i Lilla boken. Detta är förstås något oerhört allvarlig. Ja, det är förfärande för en bok som är ämnad att evangelisera med. Lagen förkunnas inte fullt ut. Det talas inte klart om syndens allvar och människan som förlorad utan Gud. Det talas inte om varför Jesus måste lida och dö. Det talas inte om tron som förtröstan på Kristi ställföreträdande offer. Syndernas förlåtelse för Kristi skull är inte Lilla bokens huvudbudskap. Evangelium nämns mera i förbigående eller med mångtydiga formuleringar. [9]

Lilla bokens verkliga huvudbudskap är dock inte mångtydigt: den samhälleliga kampen skall vi kämpa tillsammans! Men var det inte för sådana paroller och frågor som vi hade politiska partier? [10]