Riesenfeld angriper nytestamentliga exegeter

Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1991 sida 144

Prof Harald Riesenfeld har i en intervju i Kyrkans Tidning nr 12/13 1991 bekänt sig tro på Jesu uppståndelse ur graven. I samband därmed säger han: [0]

Men det är en förlegad tro inom den teologiska vetenskapen i dag. Många tycker att jag är skvatt galen! De flesta universitetsteologer i Sverige, så väl som i Mellaneuropa, katoliker så väl som protestanter, tror inte på vare sig inkarnationen eller uppståndelsen längre: man menar att det var Josef som var Jesu far och att uppståndelsen inte kan uppfattas bokstavligt. [1]

Det märkliga i detta sammanhang är hur Riesenfeld förklarar sig ha vunnit denna uppståndelsetro. [2]

Min egen tro i detta avseende har jag inte fått genom bibelläsning eller exegeters insatser. Den har grundlagts genom fostran och undervisning i Svenska kyrkan – på sin tid (ur Riesenfelds inlägg i samma tidning nr 16 1991). [3]

Min tro grundar jag på den trostradition som den världsvida kyrkan hållit levande sedan Jesu och apostlarnas dagar. [4]

Fundamentet för Riesenfelds tro blir alltså det trosmedvetande som han finner i den världsvida kyrkan. Visst är det mycket bekvämt att förvisa frågan om Kristi uppståndelses verklighet till en från historiskt vetande hermetiskt avskild trons värld. Men ett sådant åtskiljande av en »verklig» historisk värld och en mer eller mindre tänkt eller inbillad »trons värld» är fullkomligt främmande för NT, som gör anspråk på att vara en historisk framställning. I själva verket är det enda rimliga, inte att förklara uppståndelsen ur tron, utan att förklara tron ur mötet med den Uppståndne. [5]

 

»Högkyrklighet lockar unga»

| Nr 4, 1991 sida 144

Under den rubriken rapporterade Svenska Dagbladet den 11 juli om ett »högkyrkligt sommarläger» på Stora Essingen i Stockholm, där ett 30-tal ungdomar hade samlats. Till tidningens reporter hävdar ett par lägerdeltagare och lägerkaplanen Henrik Fergin, präst i Stockholm, att andelen unga inom den högkyrkliga rörelsen i Svenska kyrkan har ökat markant de senaste åren. Orsak: ungdomarna vill inte ha en »urvattnad kyrka». [0]

Ett obestridligt faktum är att det just är det urvattnade som karakteriserar Svenska kyrkan. Evangeliets levande vatten har ersatts av något annat. Det som skall vara kyrkans budskap har förändrats till oigenkännlighet. Och det är inte undantag, utan regel. [1]

Visst är också många högkyrkliga medvetna om detta och starkt oroade. Men vad skall man då göra? Hur skall man agera? Ja, inför sådana frågor visar sig återigen högkyrklighetens tragiska bundenhet vid en obiblisk, katolicerande kyrkosyn. SvD skriver: [2]

Trots oppositionen och kritiken mot Svenska kyrkan har ungdomarna lika lite som andra högkyrkliga några planer på att lämna Svenska kyrkan. – – – [3]

– En del är nog besvikna över att vi inte går ur, säger Henrik Fergin. Men vi är mycket lojala mot kyrkan. [4]

Det kan låta säga sig. Men lojalitet mot en avfallen kyrkoorganisation och mot biskopar, teologer och präster som förnekar vad Bibeln lär och vänder upp och ner på kristendomen – det är fjärran från den undervisning Bibeln ger. Enligt Guds ord är det en annan lojalitet som gäller: »Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar» (Joh 8:31). [5]

 

Förord om kvinnosyn i Bibeln?

| Nr 4, 1991 sida 145

Från Göteborgs-Posten den 22 aug saxar vi följande: [0]

Dagens kvinnoförtryck och ojämlikhet är en följd av den mörka kvinnosynen i Bibeln, särskilt i Gamla Testamentet. Bibeln borde ha ett förord om kvinnosynen. [1]

Det anser kvinnorna bakom det möte som de kallar Kvinnornas alternativa kyrkomöte. – – – [2]

Till målen hör, enligt programmet, att uppdaga kvinnosynen i kyrkohistorien, upprätta »förmödrar» och verka för att Gamla Testamentet får ett förord eller annan kommentar som »klargör anledningen till att dessa skrifter så förringar vårt kvinnovärde». [3]

Generöst nog påpekar Lena Lervik, en av initiativtagarna till mötet: [4]

– Det är viktigt att påpeka att vi inte ska skriva om Bibeln, vi vill bara ha en historisk överblick. [5]

Denna s.k. historiska överblick är emellertid inte så »bara». Vi läser med stigande häpnad: [6]

Förordet behövs inte minst för att nya bibelläsare inte ska få för sig att allt som står där är sant, hävdar initiativtagarna. [7]

Visserligen blir den nya statliga översättningen av Gamla testamentet tillräckligt oanvändbar såsom den hittills presenterats. Biblicum har redan pekat på notapparatens bibelkritik. Ett förord av feministiskt snitt enligt ovan vore dock något oerhört. Förmodligen anser väl även bibelkommissionen det som magstarkt i överkant. [8]

En sak är dock klar: kristenheten i Sverige behöver en ny bibelutgåva, som utan fördomar och förvanskningar ger oss Bibelns ord! [9]

 

Lutherbilden – igen

| Nr 4, 1991 sida 146

I förra numret av Biblicum refererades en artikel av Birgit Stolt, som försöker korrigera den vanliga svenska vrångbilden av Martin Luther. [0]

Det behövs, för denna vrångbild (»bister, mörk och sammanbiten», som Birgit Stolt träffande uttrycker det) återkommer ideligen i medierna. I »Tur/Retur. Magasinet för SJ-resenärer», nr 4/1991 är det dags igen. Efter några inledande erkännsamma ord om »rebellen och trosförnyaren Luther, mannen som trotsade påven och de papistiska hierarkierna.», så tecknar artikelförfattaren Erik Wijk den gängse karikatyren av reformatorn: [1]

Men doktor Martin Luther, som han var allmänt känd, är det knappast någon som hyser några varmare känslor för. Det är katekesens Luther, husförhörens Luther, puritanismens Luther, den stränga moralens, självgodhetens och den allmänna tråkighetens Luther. [2]

Så ser vrångbilden ut. Men stiftar man själv bekantskap med »katekesens Luther» och hans skrifter, då skall man minst av allt finna »tråkighetens Luther». Då möter man en glädjens budbärare, förkunnaren av den fria nåden i Kristus. Ja, det är med nåden den stora glädjen kommer! Därför kan Luther skriva: [3]

Vår Herre Gud är inte intresserad av en sorgsen uppsyn; han skapade inte mitt huvud för att jag skulle hänga med det. Det var djuren han skapade i den kroppsställningen. [4]

 

Biskop Hellström tror inte på personlig ond makt

Av: Christer Hugo | Nr 4, 1991 sida 146

Den nye biskopen i Växjö stift, Jan Arvid Hellström, deklarerade i ett radioprogram den 4 sept att han inte tror på en personlig ond makt. Där Skriften talar om djävulen och satan just som en person, där ser biskop Hellström bara symboler för något slags anonym ondska. Se där ett resultat av den helt godtyckliga bibeltolkning som den historisk-kritiska metoden bäddar för. Det som inte passar »avmytologiserar» man och gör symboler av. Fältet ligger öppet för vilka underliga tolkningar som helst. [0]

Förvisso brukas i Bibeln ofta bildspråk och symbolspråk. Ett tydligt exempel är Jesu liknelser. Men där Bibeln är konkret och bokstavlig, där skall man också låta den vara det. Sålunda var det verkligen inte en symbol eller »ett ont sammanhang», eller vad man nu vill kalla det, som frestade Jesus i öknen. [1]