Av: David Hedegård | Nr 4, 1991 sida 110
Ur första och andra årgångarna av »För Biblisk Tro» publicerar vi här två mycket aktuella artiklar av David Hedegård. Det är mer än femtio år sedan de skrevs. Men läs och se att de är lika aktuella än idag. [0]
Sök inte att försvara Bibeln – om den verkligen är Guds ord så behöver den icke något mänskligt försvar! [1]
Detta påstående möter oss icke sällan, och det finns onekligen ett sanningsmoment däri. Ingen människa kan göra den gudomliga sanningen om intet, däri har man fullkomligt rätt. Jesus själv betygar, att hans ord skall bestå när himmel och jord förgås. Guds evangelium är verkligen, såsom det heter i Uppenbarelseboken, ett evigt evangelium. Inga tvivel, ingen förnekelse, intet motstånd kan göra det om intet. [2]
De som försvarat Bibelns sanning ha naturligtvis alltid vetat detta. De ha vetat, att Bibeln ingalunda behöver försvaras för sin egen skull. Det förhåller sig med den saken alldeles som med ett läkemedel. Ett gott läkemedel förlorar ingen enda av sina egenskaper därför att någon tilläventyrs talar illa om det. Förtalet kan på intet sätt inverka på dess läkande kraft. Så är det med Bibeln. Där skänkes oss läkedom för själen, och intet fritänkeri i världen kan genom den hetsigaste lögnkampanj förändra detta faktum. Men väl är det möjligt att en sådan lögnkampanj kan avskräcka människor från att pröva läkemedlet. Huru många äro icke de människor, som på grund av gudlöshetspropagandan anse sig vara färdiga med kristendomen! Så är, enligt vad vederhäftiga bedömare försäkra oss, fallet med massan av ungdomen i våra dagars Ryssland. Förnekelsen i dess skilda former bedrager människorna, bedrager dem på det viktigaste av allt: deras eviga salighet. Därför måste sanningen försvaras. [3]
Så var det redan från begynnelsen. Man må blott giva akt på att en stor del av Nya Testamentets innehåll utgöres av polemik. Jesus själv polemiserar med största allvar och stränghet mot dem som betvivlade eller förvrängde hans ord. Särskilt må man lägga märke till de många ord av detta slag som Johannes, kärlekens milde apostel, meddelar oss i sitt evangelium. Apostlarna fortsatte enligt Apostlagärningarna med att försvara den sanning, som Gud uppenbarat i Jesus. Framför allt gäller detta om den störste av dem, Paulus. Han har med allt skäl kallats den store polemikern. I Galaterbrevet vänder han sig mot judaister, som ville förorena evangelium med sina läror. I Kolosserbrevet och i pastoralbreven bekämpar han dem som ville sammanblanda evangelium med allehanda judiska och hedniska tankar. Och i 1 Kor. 15 går han till storms mot dem som förneka Kristi uppståndelse och som därmed i verkligheten göra hela evangelium till en osanning. Han förutsäger också, att ännu svårare villfarelser och förnekelser skulle uppstå efter hans tid. »Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror», 1 Tim. 4:1. När Johannes skrev sina trenne brev hade denna förutsägelse redan begynt att gå i uppfyllelse. Där säges, att Antikrists ande redan är verksam, och att man kan känna igen honom därpå att han förnekar att Jesus är Kristus (1 Joh. 4:2, 3). Och Judas’ brev förmanar de troende att »kämpa för den tro som en gång för alla blivit meddelad åt de heliga» (Jud. 3). [4]
Kristi sanning kan i denna lögnens värld varken vinnas eller bevaras utan strid. Det har, såsom Nya Testamentet visar oss, alltid varit så. Och det kommer alltid att förbliva så. Men aldrig har det varit allvarligare med denna sak än i vår tid. Vi leva uppenbarligen nära den antikristiska tidsålderns inbrott. Envar kan se att vi leva i skuggan av väldiga katastrofer. Lika lätt är det att se, att kampen nu först och sist gäller kristendomen. Både för kommunismen och för fascismen är den i verkligheten fienden n:r 1. [5]
Den kristna världen är illa rustad att möta detta fruktansvärda stormanfall. Sömnaktighet, kärlekslöshet och framför allt brist på Andens kraft kännetecknar den. Och oerhört ödesdigert är, att förnekelsen av den kristna trons grundsanningar ofta trängt in bland dem som göra anspråk på att representera kristendomens sak. Intet är vanligare än att professorer i teologi förneka alla de sanningar, på vilka vår frälsning hänger. Den som skriver detta har för icke länge sedan i en liten broschyr (Den moderna Kristusförnekelsen. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Förlag) sammanställt några bevis på hur det i det fallet står till i vårt eget land. Från universiteten tränger denna förnekelse in i läroverk och folkskolor och utgör sålunda en oerhörd fara för hela vårt folk. [6]
Nu är det sannerligen tid att träda fram i frimodig bekännelse och kamp för tron. Gud skall en gång i sin dom ställa oss till ansvar för det sätt på vilket vi i denna avfallets tid försvarat den kristna församlingens heliga trosarv. Ve oss, om vi av feghet eller bekvämlighet ställa oss neutrala i denna strid! [7]