Upphöjelse eller förnedring

Av: Lars Engquist | Nr 1-2, 1991 sida 56

I Luleå domkyrka »prästvigdes» i januari i år inte mindre än 24 pastorer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen till »fullvärdiga» präster i svenska statskyrkan. Officianter i full ornat var en svensk statskyrkobiskop och en missionsföreståndare från Stiftelsen. De nya »prästerna» intervjuades i olika tidningar och fotograferades av TV, när de försökte krypa i den liturgiska grannlåten och knyta linnebanden till belåtenhet för publiken. [0]

»Det var en stor dag både i kyrkans och väckelserörelsernas historia». De nyprästvigda fick genom denna märkvärdiga ceremoni och denne mäktige biskop »rätten att döpa, konfirmera, jordfästa och utdela nattvarden». »Det känns som en upphöjelse av oss predikanter och vår gärning och hela väckelsens idé», sade någon. »Vi har nu fått alla de rättigheter som kyrkans präster har. Vi kan bara inte söka och inneha prästtjänster i Svenska kyrkan om vi inte skaffar oss den utbildning som krävs.» [1]

Även för den som inte är medskyldig känns det på något sätt så generande med denna makalösa massflykt av väckelsens folk in i romersk-katolskt ämbetstänkande. Luthersk lära är att det är församlingen som kallar. Församlingens kallelse är Guds kallelse. [2]

Att någon, som fått en församlings kallelse att förvalta Ord och sakrament och kanske stått i den kallelsen i flera år, knäböjer inför en avfallen statskyrkobiskop för att få någon slags legitimation för sin tjänst, är inte upphöjelse utan en förnedring. Det är att gå in under ett romerskt ämbetstänkande – att endast en biskop med s.k. »apostolisk succession» skulle kunna insätta någon rätt i Ordets tjänst. Det är vidskepelse att tro att någon i biskopskåpa med statlig utnämning skulle ha makt att genom handpåläggning göra någon till präst. [3]

Spektaklet i Luleå domkyrka är en sorglig påminnelse om hur andelösa de gamla lutherska väckelserörelserna har blivit. Spåren förskräcker. Spåren av rörelser, som alltmer avlägsnar sig från Guds ord och den lutherska bekännelsen. Den gamle bibelöversättaren David Hedegårds ord hade profetisk klarsyn: »Den ekumeniska rörelsen slutar andligt sett i Rom.» [4]

 

Biblisk historia refererad – kritiserad

| Nr 1-2, 1991 sida 57

Den 86-årige författaren Alf Henrikson är väl det närmaste man i våra dagar kan komma forna tiders universallärda, de som ansågs omfatta hela sin samtids vetande. Låt vara att Alf Henrikson för sin del begränsar sig till humaniora – hans bredd är ändå imponerande. Utan tvivel har han genom sina böcker gjort åtskilligt för att popularisera inte minst historieämnet. Antikens historia, Sveriges historia, Islands historia, Bysans historia, Kinas historia – allt har Henrikson skrivit om, på sitt omisskännliga och stilsäkra sätt. Det är ett nöje att läsa honom. [0]

Nu har han även skrivit Biblisk historia. Den ges av författaren själv beteckningen »ett referat» av Bibeln. Efter att ha tagit del av signaturen Bernicus anmälan av Biblisk historia (Göteborgs-Posten 25 nov 1990) önskar man att det verkligen också rört sig om just ett referat och inget mera. För här ges sorgligt bevis på hur bibelkritiken infekterat kulturklimatet. Liberalteologernas lösa påståenden och teorier har uppenbarligen försett de glasögon med vilka Skriften lästs. Resultatet har blivit att Henrikson talar om »åtskilliga redaktörer» bakom Moseböckerna och om profeten Jesajas bok som »dåligt redigerad». [1]

Alf Henrikson hävdar att han läser Bibeln som »olärd men oförblindad lekman». Olärd är han förstås inte, men tyärr inte heller oförblindad. Bibelkritikens glasögon är dåliga. De duger inte att läsa med utan ger en skev och suddig bild. Det blir verkliga synproblem. Detta har fördärvat Henriksons Biblisk historia. [2]

Så välj en annan av hans böcker! [3]

 

Varning för satanistisk påverkan!

Av: Christer Hugo | Nr 1-2, 1991 sida 57

När unga människor får svara på frågor om sina fritidsintressen brukar musiken komma högt på ranglistan. Säkerligen har också musik-lyssnandet i våra dagar en omfattning som aldrig till förne. Men vad är det som hörs i högtalare och lurar? Det är viktigt att ställa den frågan, särskilt med tanke på att mörka och sataniska krafter också använder människors musikintresse som ett sätt att fånga dem. [0]

I en informativ men skrämmande artikel i tidningen Stoppa knarket nr 1/90 beskrivs hur en man som kallas »satanisternas överstepräst» är en uppburen låtskrivare, som bl.a. låg bakom texten till Sveriges bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1989, »En dag» med sångaren Tommy Nilsson. Låtskrivaren, som heter Alexander Bard, har numera en egen grupp, som blivit både populär och omtalad i medierna. Gruppen heter Army of Lovers; deras singel »Ride the bullet» utsågs till månadens bästa låt i radioprogrammet Eldorado i januari förra året. [1]

Här handlar det dock inte om s.k. hårdrock, vilket kan vara viktigt att observera. Satanisterna använder sig också av andra musikstilar. Artikelförfattaren i Stoppa knarket, Torbjörn Jerlerup, skriver om satanssektens sätt att fånga människor: [2]

En annan rekryteringskälla är musiken: inte enbart satanistisk hårdrock utan också dess »motpol» – satanistisk synthmusik. 1986 kom den »svarta vågen» i synthmusiken och den finns delvis kvar ännu. [3]

Artikeln beskriver grundligt såväl satanskultens karaktär som poptextförfattaren Alexander Bards bakgrund. Man får bl.a. veta att den största satanssekten i Sverige torde ha ca 200 medlemmar, uppdelade på tre huvudavdelningar: Stockholm, Göteborg och Malmö: [4]

Vidare finns minst fyra mindre avdelningar, i Vänersborg, Trollhättan och Södertälje. Dessa avdelningar kallas »grottor». [5]

Satanister förnekar [6]

allt gott och vänder det bakochfram. Speciellt ger de sig på allt som normalt anses värdefullt. Ju värdefullare det som förstörs är, desto större makt tycker de sig ha… [7]

Detta sjuka lustförstörande drivs ständigt vidare och utmynnar till slut i en dödskult med självmord och mord som följd. I USA och England har satansdyrkan drivits så långt att tusentals barn kidnappas eller köps av slavhandlare för att dödas av satanister som tror sig bli mäktiga av det. [8]

Som ledande i Sverige inom satanismen har alltså textförfattaren Alexander Bard figurerat. Denne vistades i Köln i flera år för att utbildas till »diabolog» (djävulskännare). Han har framträtt som satanistisk företrädare i pressen. Numera ses han av tongivande massmedier som framstående låtskrivare och personlighet! [9]

Det är hemskt bara att läsa om dessa ting. Men det är angeläget för kristna att vara medvetna om vad som rör sig i tiden – och att vara vaksamma, den lilla tid som är kvar innan Herren slutgiltigt förvisar djävulen och hela hans anhang till det mörker där de hör hemma. [10]