1917 års översättning
Det grekiska ordet eulabeia har här översatts med »ångest». Ordagrant utsäger då texten att »Jesus blev bönhörd… från sin ångest». Den grekiska texten uppfattas som ett förkortat uttryck (ellips) och översätts vanligen: »bönhörd och tagen ur sin ångest». Denna översättning är också den troligaste. Den passar väl in i sammanhanget i övrigt. Birger Gerhardsson skriver: »Det översteprästämbete Kristus axlade för att utföra försoning var inget lättvunnet rov… Vår text talar mycket konkret om den inkarnerades vånda» (Kommentar till Evangelieboken. Aftonsångstexterna, s 331). Vidare kan anföras att ordet förekommer på ännu ett ställe i brevet, 12:28, där det brukas i förening med ordet »bävan». Vi får här sammanställningen »fruktan och bävan». Ordet förekommer i verbform i 11:7 och ger oss samma innebörd. Att Noa, när han byggde arken, var »gripen av fruktan» förklaras i det följande: Han hade fått en gudomlig uppenbarelse. Gud hade uppenbarat den dom han hade uttalat över den dåtida världen. I Hieronymus översättning till latin heter det att Noa »fruktade» (metuens) för det som skulle komma. [2]
1981 års översättning
»Han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja» (en ordagrannare översättning hade varit: »på grund av sin fromhet»). [4]
Denna översättning gavs redan i Hieronymus latinska översättning av NT (Versio vulgata): »exauditus est pro sua reverentia» = »han blev bönhörd på grund av sin vördnad (fromhet)». Samma förståelse av texten ger också Giertz. Det visar sig dock att där denna översättning behandlas, där sätts ofta ett frågetecken till sist. Ofta sägs det då att den översättning som är given här ovan i 1917 års bibelöversättning »syns mera trolig» men att texten är svår. [5]
Mot NT 81:s översättning kan också många invändningar riktas: 1. Prepositionen »från» anger här orsak, »på grund av». En sådan innebörd har den egentligen inte. Denna översättning skulle kunna försvaras, om det kunde visas att brevets författare har ett sådant språkbruk. Men detta har inte skett.2. Vidare är det överraskande att det grekiska ordet eulabeia återges med »fromhet» (»böjde sig för Guds vilja»). Ordets grundbetydelse är »fruktan», och denna innebörd passar väl in i sammanhanget. I GT förekommer ordet två gånger med denna innebörd av fruktan och bekymmer (Jos 22:24, Ordspr 28:14). Till detta kommer att ordet i NT 81:s tolkning får en innebörd som bryter sammanhanget. Tankesammanhanget, kontexten, i 5:7 ger stöd för översättningen »ångest» eller »fruktan». [6]
Vår översättning
»Han blev bönhörd efter att ha plågats av ångest, och det fastän han var Son. Så lärde han lydnad av det lidande han utstod.» [8]
Denna översättning ger samma förståelse av texten som i 1917 års Bibel. En liten skillnad föreligger dock. Så behöver vi här inte fylla i några ord och betrakta uttrycket »bönhörd från sin ångest» som ett förkortat uttryck och tillfoga »bönhörd och tagen ur sin ångest». Ger vi akt på brevets bruk av prepositionen »från» finner vi att den också kan ha en temporal innebörd och ange tid. I 11:34 sägs det att »de troende stärktes från svaghet», d.v.s. efter att ha varit svaga. Samma temporala innebörd har prepositionen här. Översättningen blir då: Jesus blev bönhörd »från ångest», d.v.s. efter att ha plågats av ångest (i Getsemane). [9]
Uttrycket »hans kötts dagar» bör inte återges med »under sitt liv på jorden». »Under sitt kötts dagar» kan inte betyda »under de dagar han hade kött». Han har fortfarande en kropp. Uttrycket i fråga avser den tid då han grät bittra tårar, d.v.s. hans förnedringstid. Under denna tid var hans härlighet dold. Hebr 5:7 för oss till Getsemane och till Jesu ord (rop) på korset (se härtill följande utläggning av Hebr 2:9). [10]
Den koncessiva bisatsen (»fastän») har förts till det föregående. Ur språklig synvinkel är detta det naturliga, då kaiper (= »fastän») i grekiskan »alltid blott inleder eftersatser» (F Scheidweiler, Hermes, Zeitschrift fur klassische Philologie 83/1955, s 224f). Från innehållslig synpunkt äger också denna översättning företräde. Hur ofta är det inte som Hebreerbrevets författare förkunnar att Jesus, frälsningens furste, skulle bli fullkomnad genom lidanden. Han fick verkligen möta lidandet. »Med starkt rop och tårar frambar han böner och åkallan till Honom som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd efter att ha plågats av ångest.» Han fick utstå ångest, och det »fastän han var Sonen». Att föra den koncessiva satsen till det följande, till försatsen i v 8, och översätta: »Fastän han var Son lärde han lydnad», är egentligen svårare att förstå. Ty Sonens lydnad mot sin fader är dock något givet. Den som då mot denna översättning anmärker att skiljetecknen har ändrats skall veta att texten ursprungligen inte var punkterad. Att kommatecken i stället för punkt har satts före v 8 innebär inte att en rättelse (konjektur) har skett i texten. [11]