Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och honom skall man giva namnet Emmanuel, – det betyder Gud med oss (Matt 1:23). [0]
Skriftens enhet
Guds familj, den kristna kyrkan, »blir uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund där hörnstenen är Kristus Jesus själv». Att vara uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund är att tro apostlarnas och profeternas skrifter och alla dessa skrifter handlar om Jesus Kristus. Jesus Kristus är centrum också i alla GT:s skrifter. Jesus säger ju också till judarna: »Ni studerar skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är just dessa som vittnar om mig». Judarna klandras inte här för att de studerade skrifterna utan för att de inte insåg att skrifterna vittnade om Jesus Kristus och därför inte ville komma till honom för att få liv. [2]
Apostlarnas och profeternas skrifter är en enhet. Fast det är 1500 år som skiljer bibelns första och sista bok och fast apostlarna och profeterna verkade under vitt skilda förhållanden är ändå deras skrifter en enhet. De talade alla vad som kom från Gud. »Framför allt skall ni veta, att ingen profetia i Skriften kan utläggas efter vårt eget tycke, ty ingen profetia har någonsin blivit till genom en människas vilja, utan drivna av den helige Ande talade människor sådant som kom från Gud» (2 Petr 1:20-21). [3]
Ytterst har apostlarnas och profeternas skrifter en enda författare; den Treenige Guden, som inspirerat apostlarna och profeterna och givit dem orden. Därför är det orimligt att hävda, att apostlarna läst in i profeternas skrifter något som inte var avsett från början. Orden i både GT och NT kommer från Gud och är Guds Ord. NT:s skrifter är därför mycket av en förklaring, Guds egen kommentar, till vad profeterna talat. [4]
Översättarna av NT 81 är dock av en helt annan mening. De menar att aposteln Matteus läst in i Jesajas profetia en mening som inte avses i ursprungstexten. Man menar även att Matteus i anslutning till Septuaginta inte rätt återger den hebreiska texten. Att hävda att översättarna till Septuaginta inte fattat betydelsen av ordet haalmah i Jesajas profetia är något förmätet, kanske är det på sin plats att påminna om att översättningen gjordes av hebreer som levde över 2200 år närmare Jesajas profetia och språk än bibelkommissionen. I noten till Matt 1:23 skriver bibelkommissionen: [5]
Orden som hämtats från Jes 7:14, syftar i sitt ursprungliga sammanhang på en av Jesajas samtida, en ung kvinna inom det judiska kungahuset. Hon skulle få ett barn, i vars födelse profeten såg ett tecken på att Guds löften om hjälp skulle uppfyllas. Det ord som Matteus i anslutning till Septuaginta återger med ’jungfru’ kan i hebreiskan användas även om gifta unga kvinnor. [6]
Påståenden är lätta att göra, att bevisa riktigheten kan vara knepigare. Påståendena i denna not hör till den grupp som inte håller vid närmare prövning. Vid närmare studium inser vi snart att det inte är Matteus utan bibelkommissionen som läser in sin egen mening i Jesajas profetia och för att få profeten att säga vad de önskar drar de sig inte för att förändra betydelsen av ordet haalmah. [7]
Ett ords betydelse
För att förstå ett ords betydelse kan det vara en fördel att känna till ordets ursprung och härledning. Ordets ursprung har relativt sett större betydelse för förståelsen av ord som endast förekommer en eller få gånger i skriften än för förståelsen av ofta brukade ord. Ordens innebörd avgörs nämligen ytterst av deras bruk i skriften. Det är alltså viktigt att studera orden i sitt sammanhang i texten på alla ställen de förekommer och låta bruket avgöra betydelsen. [9]
Ordet almah härleds till ett ord som ursprungligen kanske betydde »vara mogen (sexuellt)». Almah kan alltså ha en ursprunglig betydelse av »en sexuellt mogen flicka». Detta ger oss en ledtråd om än något osäker till ordets betydelse. Eftersom sexuell mognad i sig inte innebär äktenskap eller barnafödande är det att gå för långt att på grundval av ordets ursprung hävda att det kan betyda »en gift ung kvinna», snarare kan vi av ordets ursprung anta att det betyder »en sexuellt mogen jungfru». [10]
Ordets eventuella betydelseskiftningar måste dock bestämmas utifrån hur ordet brukas i skriften. Även översättningar gjorda av personer som kan antas ha känt ordets betydelse kan hjälpa oss. Septuaginta och aposteln Matteus översätter ordet med partenos som betyder jungfru. Enligt uppgift anger Jastrows lexikon att inte heller i senare hebreiska har ordet almah innebörden av »en gift ung kvinna». [11]
Bruket av ordet almah i GT
Begreppet almah förekommer nio gånger i GT, av dessa förekommer det fem gånger i plural, däribland två gånger i formen al-alamot som av sammanhanget verkar vara en musikalisk term (Ps 46:1 och 1 Krön 15:20). [13]
1 Mos 24:43 Första gången ordet förekommer är i 1 Mos 24:43. Abrahams tro tjänare hade sänts till Nahors stad för att skaffa Isak en hustru. Han lät sina kameler lägra sig utanför staden vid vattenkällan. Det led mot aftonen, den tid kvinnorna brukade hämta vatten och tjänaren bad till Gud om ett lyckosamt möte. Tjänaren bad: »… om jag nu säger till en flicka (hannaara): ’Håll hit din kruka, och låt mig få dricka’ och hon då svarar: ’Drick; dina kameler vill jag ock vattna’, må hon då vara den du har utsett åt din tjänare Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min herre» (v 14). [15]
Då kom Rebecka dit ut och om henne heter det: »flickan var mycket vacker att skåda, en jungfru (betulah) som ingen man hade känt» (v 16). Rebecka gjorde så som tjänaren bett Gud om och tjänaren gav henne en näsring och två armband av guld och tackade Gud som lett honom rätt. Rebeckas bror Laban hämtade tjänaren till sitt hus och satte fram mat. Tjänaren ville dock inte äta förrän han framfört sitt ärende. Han berättade om Abraham och sitt uppdrag att skaffa en hustru åt Isak och säger så: [16]
Så kom jag i dag till källan, och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd bliva lyckosam, må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en ung kvinna (haalmah) kommer ut för att hämta vatten och jag säger till henne: ’Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka’ och hon då svarar mig: ’Drick du; åt dina kameler vill jag ock ösa upp vatten’ – må hon då vara den kvinna som Herren utsett åt min herres son. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för att hämta vatten…» (v 42-45 ur 1917 års översättning). [17]
Frågan är om verserna i kyrkobibeln är en översättning eller en inläsning. Sammanhanget måste få avgöra. [18]
När tjänaren återger sin bön till Herren inför Laban och Rebecka ersätter han ordet hannaara (vers 14) med haalmah (vers 43). Hannaara betyder »flicka» men har en vid betydelse och kan användas både om en änka eller ett spädbarn och vi får anta att det är därför han ersätter det. Men är det troligt att han valt haalmah om det kan betyda en gift ung kvinna, han borde väl då hellre valt ordet betulah? Tjänaren frågar ju om Rebecka vill bli Isaks hustru. Han kan då omöjligen syfta på henne med ett ord som skulle kunna innebära att han bett Gud att hon skulle vara den Gud utsett till hustru åt Isak även om hon var en gift ung kvinna. Tjänaren skulle inför Laban och Rebecka inte kunna tala om henne med ett ord som antydde att hon inte var jungfru utan en ung kvinna med en sexuell relation till en man. Skulle tjänaren ha antytt att Rebecka inte var jungfru skulle han knappast ha fått henne till hustru åt Isak – snarare hade han väl efter den förolämpningen blivit utslängd. Nej, tjänaren byter ut ordet hannaara mot haalmah därför att det är det enda ord som uteslutande betyder »en mogen, giftasvuxen jungfru» och därför inte behöver förklaras eller missförstås. Att almah här betyder jungfru förstår vi också av att ordet syftar på Rebecka och om henne heter det i vers 16: »en jungfru som ingen man hade känt». Almah och betulah med förklaringen »som ingen man hade känt» är alltså synonyma begrepp. [19]
2 Mos 2:8
Nästa ställe där vi möter ordet vi söker är i 2 Mos 2:8. Mirjam benämns här haalmah. Hon är en ung flicka som är ogift eftersom hon uppenbarligen ännu bor hos sina föräldrar. Hennes sysslor verkar bestå i att hjälpa sin mor med barnpassningen, samtidigt är hon gammal nog att göra en överenskommelse med faraos dotter. Det finns inget i detta sammanhang som ger almah betydelsen »en gift ung kvinna», snarare bekräftas betydelsen; »en mogen jungfru». [21]
Ps 68:26
Vi går vidare till Ps 68:26. Här får vi inte någon ledtråd av sammanhanget för förståelsen av almah utom att det används om flickor som var så pass vuxna att de var skickliga musiker. Det finns dock inget som indikerar att här avses unga gifta kvinnor och därför översätter vi i linje med tidigare ställen: »Främst går sångare, harpospelare följer efter, mitt ibland jungfrur som slår på pukor». [23]
Ords 30:19
I Ordspråksboken 30:19 hittar vi nästa ställe. Verserna 18-20 lyder enligt 1917 års översättning: »Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag inte kan spåra (känna, förstå): örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna (almah). Sådant (ken) är äktenskapsbryterskans sätt (väg): hon njuter sig mätt och stryker sig om munnen och säger: ’Jag har intet orätt gjort’.» [25]
Texten närmast före och efter dessa verser talar om svåra brott och synder bland ett folk; förbannelser (v 11), hyckleri (v 12), högmod (v 13), att man utsuger de fattiga till döds (v 14), habegär (v 15), olydnad mot föräldrarna (v 17), och i verserna 21-23 nämns fyra ting jorden inte kan uthärda. I verserna 18-20 talar Agur om ytterligare ett svårt brott. Äktenskapsbryterskans väg, hur hon först begår äktenskapsbrott och sedan kan säga att hon intet orätt gjort, är lika obegriplig som örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg till en almah. Vers 20 inleds med ordet ken som refererar till det föregående. En äktenskapsbryterskas väg jämförs eller likställs alltså med en mans väg till en almah. Om nu almah kan betyda en gift ung kvinna och den sista satsen i vers 19 skulle avse den äkta mannens väg till sin unga hustru blir jämförelsen med äktenskapsbryterskans väg obegriplig. Men nu var det ju inte jämförelsen som Agur menade var obegriplig utan på ett fullt begripligt sätt jämför han två likvärdiga synder. Agur använder inte det ord för man (ish) som vi väntat om han talat om honom som en gift man eller som en man som stod i en sexuell relation till kvinnan utan han använder ett ord (gävär) som refererar till mannens styrka i kontrast till den försvarslösa. Om vi nu översätter ordet almah som vi gjort tidigare blir jämförelsen i vers 20 meningsfull . En stark mans väg till en jungfru är en synd jämställd med äktenskapsbryterskans väg. Ibland har man hänvisat till just detta ställe för att belägga att almah kan betyda en gift ung kvinna. Det är tvärtom så att jämförelsen i vers 20 blir meningsfull endast om almah översätts »jungfru». [26]
Höga visan 1:3, 6:7
Vi går vidare till Höga visan 1:3. I de första sju verserna ger bruden konungen sin kärleksförklaring och frågar efter hans kärlek. Bruden är inte den enda som attraherats av brudgummen, också andra har honom kär, men att bruden här skulle tala om dessa såsom gifta verkar otroligt. Det finns inget i sammanhanget som tyder på att alamot skulle inbegripa äktenskap, tvärtom, därför översätter vi: »Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn, därför har jungfrurna dig kär.» [28]
Riktigheten i denna översättning bekräftas när vi kommer fram till Höga visan 6:7. Där återkommer ordet almah, återigen i plural. Här räknas tre klasser av kvinnor upp; drottningar, bihustrur, och alamot. Om alamot skulle betyda »gifta unga kvinnor» vore det överflödigt att räkna upp dem som en klass skilda från bihustrurna. Inte heller här finns det något som kräver eller ens antyder att almah skulle betyda en ung gift kvinna och därför översätter vi i linje med tidigare ställen: »Sextio är drottningarna, och åttio är bihustrurna, och jungfrurna en otalig skara.» [29]
Jes 7:14
När vi nu går till det sista stället där ordet almah förekommer, i Jes 7:14, har vi en rätt god uppfattning om betydelsen. Skall bruket av ordet i Jesajas sjunde kapitel ge oss en skiftning i betydelsen? Inget av tidigare ställen kan belägga riktigheten i bibelkommissionens påstående. Skall Jesajas bruk av ordet ändå till slut få oss att erkänna att almah kan användas om en ung gift kvinna? [31]
Kung Ahas var en ogudaktig kung. Han offrade sin son till avgudarna och »frambar offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd» (2 Kon 16:2-4). Han sökte hjälp mot landets fiender, inte hos Gud, utan hos Tiglat-Pileser, kungen i Assyrien. Han sökte också hjälp hos Damaskus avgudar och lät bygga om templet och ändra på gudstjänsten som anpassning till denna avgudadyrkan. [32]
Vi blir helt förundrade över Guds obegripliga kärlek och trofasthet när vi i Jes 7 hör att Jesaja sänds att erbjuda denne kung Guds hjälp och räddning. Den utlovade hjälpen var helt oförtjänt och det enda Gud väntade av Ahas var att han skulle tro Guds löfte (v 9). Saliga är de som tro utan att se, men Herren erbjuder även Ahas att begära ett tecken vilket han vill, »vare sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden» som bekräftelse på löftets sanning. Av Ahas svar förstår vi att tecknet avsett ett direkt gudomligt under som man inte kunnat ta miste på. Han avvisar erbjudandet under förevändning att det skulle vara att fresta Herren. Annars frestade han Herrens tålamod med allt han gjorde men när han nu en gång får Guds befallning att begära ett tecken från Gud avvisar han det med denna fromma förevändning – han var helt förstockad. [33]
När Ahas avvisar det gudomliga tecknet förkunnar profeten ett tecken som Gud skall ge som bekräftelse på Guds löftens sanning och hans trofasthet. Profeten vänder sig med sin förkunnelse inte längre till Ahas enbart utan till hela »Davids hus». I och för sig behöver ett »tecken» inte vara ett under – tecknet herdarna fick av ängeln var att de skulle finna ett nyfött barn som låg lindat i en krubba – men det är alltid så klart, utmärkande och unikt att man inte kan ta miste. Men eftersom sammanhanget här visat att »tecknet» som erbjudits avsett ett gudomligt under väntar vi, att det nya tecknet som Herren skall ge också avser ett under. Och tecknet som Herren skall ge är: »Se, haalmah skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel…» [34]
Därefter beskriver profeten förhållandet i landet när tecknet inträffar – allt vad som först skall ske med Juda och grannländerna. [35]
När tecknet uppfylls skall det inte längre som på Ahas tid finnas mat att få från odlingar och köttproduktion utan endast sådan mat som man kan få i ett land som ödelagts av fiender (v 15, 21-25). Innan tecknet går i uppfyllelse skall både Aram och Israel ödeläggas (v 16), även Juda land skall förhärjas (v 17-20). [36]
Förhållandena i landet då tecknet fullbordas skall alltså vara helt annorlunda än på Ahas tid. Av detta förstår vi att haalmah inte syftar på någon samtida kvinna. Hur kan bibelkommissionen hävda att haalmah här syftar på en av Jesajas samtida och känna henne så väl att man vet att det är en ung kvinna inom det judiska kungahuset? Inte är det väl tillåtet att hitta på vad som helst bara för att man tillhör bibelkommissionen? [37]
Tecknet syftar framåt i tiden och i Jes 7:14 har haalmah bestämd artikel och avser en viss almah. Om nu almah avser en gift ung kvinna i framtiden blir det verkligen omöjligt för Davids hus att avgöra när tecknet fullbordas. Hur skall man veta när den unga gifta kvinna som här avses föder en son bland alla andra unga barnafödande gifta kvinnor? Det är väl rimligt att anta att det även under århundradena efter Jesajas tid skulle vara en inte alldeles unik företeelse att gifta unga kvinnor föder barn. Om haalmah här syftar på en gift ung kvinna skulle tecknet inte längre vara ett »tecken», alltså något utmärkande, unikt som man inte kan missta sig på, än mindre ett under (även om det i och för sig är ett under att barn föds). Det finns inget i sammanhanget i Jes 7 som antyder att haalmah avser en ung gift kvinna, snarare tvingar oss sammanhanget att översätta; »Se, jungfrun skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel». [38]
Utifrån sammanhanget kan faktiskt ytterligare ett tungt vägande argument för denna översättning anföras. Det unika gudomliga tecknet utgörs inte bara av att haalmah föder en son utan också av sonen som föds. Jesaja och GT i övrigt talar om den kommande Messias såsom Gud och människa – Gudamänniskan – och i detta sammanhang faller också Jes 7:14 på plats. Sonen som föds skall ges namnet Immanuel som betyder Gud med oss, d.v.s. Gud i vårt kött. Han är en människa, född av haalmah, samtidigt Gud själv och ges därför namnet »Gud med oss». Bara lite senare i Jes 9:6 talar profeten om barnet som blir oss fött och kallar honom »Stark Gud». Det finns inget tvivel om att profeten klart utsäger att barnet som föds av haalmah är samtidigt Gud och människa. Detta innebär att haalmah inte kan avse en gift ung kvinna och att sonen inte kan vara hennes naturlige son med sin man. De barn som föds på naturligt sätt är inte Gud och människa utan »det som är fött av köttet är kött». Hur skulle det då ske att haalmah skulle kunna föda en son och att han skulle kunna ges namnet Immanuel? Ja, bibeln svarar: det sker ett gudomligt under, den Helige Ande skall komma över haalmah, jungfrun, och kraft från den Högste skall överskygga henne, därför skall ock det som varder fött kallas Guds Son. [39]
Vem vinner?
Bibelkommissionen påstår att almah kan användas även om gifta unga kvinnor. Bakom påståendet lägger man hela tyngden av sin lärdom och kompetens men man kan inte visa ett enda exempel som bevisar riktigheten i påståendet. Varför? Jo, därför att almah, som förekommer sju gånger i GT, inte en enda gång används om en gift ung kvinna utan på samtliga ställen om en mogen jungfru som ingen man har känt. [41]