Situationen är följande: I ett väntrum på ett sjukhus informerar den ansvarige läkaren de anhöriga om att det nu inte finns några möjligheter för deras familjemedlem eller släkting att bli frisk. Inga medicinska åtgärder tycks kunna göra att hon eller han återhämtar sig. Han eller hon är medvetslös och beroende av en omfattande medicinsk utrustning för att över huvud taget kunna andas. [0]
Då kommer frågorna upp: Kanske det vore lika bra, och barmhärtigare mot alla, om respiratorn stängdes av nu? Eller i alla fall vore det kanske bäst om bara själva den livsuppehållande vården fortsatte men inga nya åtgärder sattes in, om ytterligare en kris skulle tillstöta? [1]
Eller är det kanske bäst att intensivvården fortsätter; att man använder alla tillgängliga medicinska medel och resurser? [2]
Det är i situationer som denna som frågor om det som har kallats dödshjälp blir aktuella och brännande. Det är också ett ämne som har debatterats mycket och livligt och som fortfarande diskuteras mycket – inte minst därför att den medicinska utvecklingen går framåt så snabbt och man numera inom sjukvården har teknik och metoder att längre än tidigare uppehålla livet hos mycket svårt sjuka eller skadade människor. [3]
Det innebär nu inte att frågor om dödshjälp, eller eutanasi som det också kallas, är något som dykt upp först i vår tid. Det är tvärtom ett gammalt ämne, även om det har fått särskild aktualitet just nu, genom den hastiga medicinska utvecklingen. Vi finner problemet skildrat i världslitteraturen – ja, det dyker upp överallt där skyldigheten att lindra lidande kolliderar med skyldigheten att respektera och vörda mänskligt liv. [4]
Här är det dock den debatt som förts i vår tid som vi skall inrikta oss på. Och vi skall se vad den heliga Skrift, Guds ord, säger oss på detta område. [5]
1. Vad menar vi med ”dödshjälp”?
Det är viktigt med ords definitioner. Det är en god regel att veta vad man menar med orden, så att man inte avser olika saker med samma ord och så talar förbi varandra. [7]
Med »dödshjälp» kommer vi här att i första hand avse de åtgärder som innebär att man aktivt och avsiktligt medverkar till att en sjuk eller skadad människa dör. »Aktivt» och »avsiktligt» är här viktiga ord. En människa får »hjälp» att dö, t.ex. genom en injektion eller genom att nödvändig näring inte ges eller genom att kontakten till respiratorn dras ur. Det hela avser alltså ett aktivt ingripande för att på något sätt förkorta en människas liv. [8]
Sedan finns det en mängd gränsfall, som är svårare att bedöma och där det kanske inte är alldeles klart vad som är rätt och fel. De frågorna skall vi dock inte beröra utan här inskränka oss till detta med att direkt förkorta en människas liv genom dödshjälp. [9]
2. Argumenten för dödshjälp
Debatten om dödshjälp, om »rätten till vår död», har böljat upp och ner, både här i Sverige och utomlands. Stundtals har den varit förstasidesstoff, när uppseendeväckande händelser inträffat, som t.ex. för en del år sedan, då diskussionen gällde författarinnan Berit Hedeby. Hon erkände offentligt att hon »hjälpt» en god vän, som var svårt sjuk, att dö. [11]
I Sverige var länge den ateistiske och numera avlidne filosofiprofessorn Ingemar Hedenius en av de ledande förespråkarna för att aktiv dödshjälp skulle godkännas och bli tillåten. Han menade att, när man bedömde en sådan fråga som denna, skulle man gå till sig själv och fråga hur man själv skulle vilja ha det, i fall man blev mycket allvarligt sjuk. Under vilka förhållanden kunde man själv tänka sig att man skulle vilja få »hjälp» att dö? Hedenius kom då fram till tre punkter, som han menade de flesta skulle instämma i. De tre punkterna var: [12]
- Jag vill hellre dö än att utan varje utsikt till en människovärdig tillvaro lida outhärdlig smärta eller bli ett hjälplöst vrak. [13]
- Jag vill hellre dö än att under egna meningslösa plågor ta upp en plats i sjukvården för andra som kanske skulle tillfriskna, om de fick den i mitt ställe. [14]
- Jag vill hellre dö än att mina anhöriga skall förgäves önska livet ur mig (o, måtte han få sluta snart) och minnas mig som ett osmakligt vrak. [15]
Dessa saker ansåg alltså professor Hedenius att de flesta, om de fick tillräcklig upplysning, skulle hålla med om. Det finns givetvis åtskilligt att kommentera och invända mot vad Hedenius här säger. Men vi skall fortsätta med ett vanligt argument från dem som propagerar för dödshjälp. Därefter skall vi skärskåda argumenten mera, för att låta Guds ord avgöra saken. [16]
Det argument för dödshjälp som oftast framförs är barmhärtigheten eller medlidandet. Barmhärtigheten mot den som lider svårt och medlidandet med den som är svårt sjuk skulle motivera att man ingriper och förkortar lidandet. Ja, man har framfört att det skulle vara grymt att inte ge dödshjälp i en sådan situation. [17]
Det skulle även vara barmhärtigt att ge dödshjälp åt en person, som av sin sjukdom eller p.g.a. narkos av läkarvetenskapen anses vara »dömd» till medvetslöshet. [18]
Men barmhärtigheten avser nu inte enbart patienten. Det argumentet har också förts fram att dödshjälp även skulle vara barmhärtigt mot de anhöriga till svårt sjuka eller permanent medvetslösa människor. De skulle då inte behöva plågas av att se sina nära och kära långsamt brytas ner till kropp och själ, utan få ett ljusare minne av sin anförvant. [19]
Barmhärtighetsargumentet är alltså det som många anför som det främsta eller rentav det enda argumentet för dödshjälp. Men flera skäl har framförts, inte minst ekonomiska. Med tanke på våra begränsade resurser i sjukvården har det t.ex. sagts att man i först hand skulle ge vården åt dem som man tror har de största möjligheterna att återföras till ett så normalt liv som möjligt. Då kommer dödshjälpen in i bilden, och vi kan här återknyta till det som Ingemar Hedenius anfört och som vi nyss citerade: »Jag vill hellre dö än att under egna meningslösa plågor ta upp en plats i sjukvården för andra som kanske skulle tillfriskna, om de fick den i mitt ställe.» [20]
I länder där sjukvården i stor utsträckning betalas av den enskilde genom försäkringar och liknande kommer här ännu mer också den sjukes anhörigas ekonomi i blickpunkten. Skall familjens ekonomi tillåtas falla samman genom att man måste betala vården av en obotligt och oåterkalleligt sjuk person? Läkaren Clarence Blomquist skriver: »Får man värdera människors liv och hälsa i pengar? Tyvärr är vi nog tvungna att göra det. Enligt den katolska inställningen kan man föredra döden framför alltför stora ekonomiska påfrestningar.» [21]
Vem är det då som skall bestämma när det är dags att förkorta livet? Vem har bestämmanderätten över ens liv? Är det läkarexpertisen eller familj och anhöriga? Eller är det patienten själv? Inom Rätten till vår död-rörelsen hävdas starkt att det är individen, den enskilde själv, som helt har denna rätt. Man menar att den enskilda människan har en absolut rätt över sin egen kropp, en rätt som också omfattar rättigheten att göra slut på sitt liv, om man så önskar. Läkaren Milton D Heifetz i Amerika säger i sin bok The Right to Die: »Jag tycker inte endast att individernas önskan att dö skulle bevärdigas med respekt, utan de borde också få medicinsk assistans om de vill.» Dr Heifetz fortsätter: »En betryckt och plågad människa borde ha rätt att dö utan smärta, när han själv vill det, med den känsla av anständighet, självkontroll och personlig värdighet som varje fri människa borde äga.» [22]
Återigen: vad vi här talar om är det aktiva, avsiktliga ingripandet för att förkorta en människas liv. Dvs, avsikten med vad man gör är att döda människan. Det finns handlingar och åtgärder som en läkare utför som till det yttre kan ha vissa likheter med dödshjälp, men som inte kan anses vara dödshjälp. Det gäller t.ex. bruket av smärtstillande mediciner och medel för en döende människa. Här är ju avsikten att lindra smärta, inte att förkorta livet. Dessutom finns som sagt gränsfall, orsakade av de möjligheter att hålla livsprocesserna igång som den moderna medicinska tekniken ger. Den problematiken får vi dock, som sagt, i detta sammanhang lämna. [23]
3. Vad säger Bibeln?
a) Om livet
Nu skall vi låta Bibeln tala och utifrån vad Guds ord säger bedöma dödshjälp och »rätten till vår död». Då märker vi snart att vi får ett helt annat perspektiv på dessa frågor än det som kommer till uttryck hos dödshjälpsförespråkarna. [26]
Bibeln lär oss att vårt liv inte är något som vi själva har bestämmanderätten över. Livet är inte något vi kan handskas med som vilken ägodel som helst. Livet är en gåva från Gud. Det är han som har skapat varje människa och varje levande varelse. Och Skaparen är den som har suverän och oinskränkt makt över allt liv. Han är den som ensam ger liv och den som ensam har den absoluta makten att ta liv. I 5 Mos 32:39 säger Herren: »Jag dödar och jag gör levande.» Och i Predikaren 8:8 säger han: »Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag.» Livet är Guds dyrbara gåva, som han har gett till att bruka, inte missbruka. [27]
Därför är det uttryck för högmod och gudsförakt att säga som dr Heifetz i citatet ovan, då han talade om individens »rätt» att avgöra själv när hon vill dö. Människan har ju inte skapat sig själv. Gud har skapat varje enskild bland oss. Liksom han på sjätte dagen »formade (den första) människan av stoft från marken och blåste in en livets andedräkt i hennes näsa» (1 Mos 2:7), så kan vi med David bekänna: »Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart». (Ps 139:13f). [28]
Respekten för livet är här grundläggande – mitt eget liv och andras. Där denna respekt undergrävs och motarbetas på olika sätt är det fara på färde. Dödshjälpsdebatten är ett exempel på detta, liksom abortlagstiftningen i vårt land, med de tusentals mord på ofödda som den innebär. [29]
När man börjar hacka och karva bort delar av respekten för mänskligt liv, då bär det utför. Ingen vet var det slutar när man börjat gradera mänskligt liv och ge det olika värde. [30]
Denna kvalitetsmässiga värdering finns ju också i diskussionen om dödshjälp. Man talar om livskvalitet, om liv som är värda att leva, osv. »Vilken sorts liv kan den som ligger medvetslös eller i koma ha?», frågar man sig. Och svaret blir alltför lätt att det inte kan vara ett liv värt att leva. Dessutom är den som är medvetslös helt improduktiv för samhället. Hon eller han producerar inget. Hon/han bara tär på viktiga vårdresurser. [31]
Vad det kan leda till, när man ersätter respekten för allt mänskligt liv med att börja bedöma kvaliteten på livet, det har vi faktiskt ganska färska historiska exempel på. Vi behöver bara gå omkring 50 år tillbaka i tiden till Adolf Hitlers Tyskland och det barbariska eutanasiprogram som där fanns. Det innebar att förståndshandikappade personer systematiskt mördades, personer som hade ett, menade man, »lågkvalitativt» liv. Men det var inte för att vara grym eller omänsklig som man utförde morden. Tvärtom. Man ansåg i sin förvillelse att man handlade barmhärtigt, precis som de nazistiska ideologerna menade att de gjorde något gott när de »befriade» Europa från judar och andra grupper som stämplades som mindervärdiga. [32]
Undertecknad minns en förföriskt sentimental och romantisk scen från en tysk spelfilm, som gjordes för att övertyga det tyska folket om att dödshjälpsprogrammet var något gott och barmhärtigt. I scenen, som var ackompanjerad av vacker bakgrundsmusik, tog en man farväl av sin MS-sjuka hustru. Hon skulle snart få en dödande spruta, för att slippa sitt liv. [33]
Så kan man söka ge t.o.m. synd och ondska ett vackert yttre. Så kan det bli, när man har övergett principen om respekten för livet. [34]
Denna respekt för mänskligt liv och insikten om varje människolivs värde ingår annars också i det som brukar kallas »den naturliga lagen». Dvs, man behöver inte vara kristen för att anse att det femte budet »Du skall inte dräpa» är något grundläggande för den mänskliga samvaron. Det säger samvetet. Det säger den naturliga lagen, som enligt Guds ord är skriven i alla människors hjärtan. [35]
Om denna grundsats rubbas i samhället, hur går det då med människors förtroende för läkaren? Hur stor blir risken för att man själv eller ens nära och kära så småningom skall i »förtid» anses som hopplösa fall av en moraliskt avtrubbad läkare? Det är frågor som är svåra att tysta. [36]
Det naturliga medvetandet om rätt och fel, samvetet, är som vi ser, liksom allt i denna världen, påverkat av synden. Det är grumlat av synd och otro. Därför behöver vi påminnas om det självklara, påminnas om de självklara buden. Det gäller också de kristna, som lever mitt i världen, omvärvda av världens alla tankar och idéer. Det är lätt att påverkas och samtycka till det som Gud förbjuder, för som aposteln Paulus skriver: »Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel». (2 Kor 11:14). [37]
Alltså: livet är inte något vi får handskas egenmäktigt med. Det står oss inte fritt att behandla det hur vi vill. Det gäller såväl andras liv som vårt eget. [38]
b) Om lidandet
Lidandet kommer oundvikligen till varje människa. Det hör med till livet. Vi kan inte undvika det. Men när lidandet kommer, så betyder inte det att livets värde för den skull minskas. Livet är i och för sig inte mindre värdefullt, när det präglas av lidande av olika art. Inte heller är livet mindre värt, om vi skulle bli beroende av olika hjälpmedel och medicinska stödsystem, exempelvis för att få näring eller för vår andning. Vi var ju också beroende av våra mödrar, ända från befruktningsögonblicket till långt efter det vi fötts. Och då var inte vårt liv mindre värt än vad det är nu. [40]
Den kristna människan vet också att lidandet tillhör tillvaron i denna världen. Det tillhör det jordiska liv som Jesu lärjungar lever i väntan på att de skall få gå in i den eviga härligheten. Sjukdomslidande och liknande får vi möta som ett led i vår kristna fostran, vår fostran för himlen. Herren säger i Upp 3:19: »Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.» Och genom profeten Jesaja säger Gud: »Jag har prövat dig i lidandets ugn». (Jes 48:10). [41]
Ett av de mest framträdande exemplen i historien på den lidande troende är Job. Han fick gå i en hård skola. Han prövades verkligen i lidandets ugn. Men Gud förde honom igenom. Han styrde allt till det bästa, som han också har lovat alla som tror på Frälsaren: »Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud» (Rom 8:28). [42]
Aposteln Paulus fick också lära sig att lidande hör med till det kristna livet här i syndens värld, där vi vandrar i tro, men ännu inte i åskådning (2 Kor 5:7). Tre gånger hade han bett till Gud att han skulle befrias från det speciella lidande som plågade honom så mycket. Men Herren sade till honom: »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» (2 Kor 12:9). [43]
c) Om döden
Är då livet – det jordiska livet – det högsta goda enligt Bibeln? Kommer det jordiska livet alltid i främsta rummet? Nej, Skriften lär oss inte att döden är något som skall undvikas till varje pris. Tvärtom säger Predikaren att dödsdagen är bättre än födelsens dag (Pred 7:1). Hur kan nu detta hänga ihop? [45]
Människor har många tankar om vad som inträffar efter döden. Vi vet inte vad en ateist som Hedenius väntade sig; kanske menade han att döden innebar slutet på allt, steget in i glömskan. Andra spekulerar om att människan skulle återfödas, reinkarneras, till nya jordiska existenser. Alla dessa mänskliga idéer har dock detta gemensamt: de är sprungna ur samma otro, samma synd och mänskliga högmod, som först trädde in på världshistoriens arena på syndafallets dag och som förstörde Guds fullkomliga skapelse. [46]
Gud har uppenbarat för oss att människan är en evighetsvarelse. Vi har en odödlig själ, som lever vidare för alltid. Även om vi alla för syndens skull måste dö kroppsligen, så lever själen vidare, för att återigen förenas med kroppen på uppståndelsens dag. [47]
Detta hade emellertid inte gjort döden mindre hemsk och förfärande, utan tvärtom – om det inte hade varit så att Gud sänt sin Son att rädda oss från den eviga fördömelsen. För det är Bibelns klara lära: helvetet och de eviga straffen är något i allra högsta grad verkligt. Det är en fruktansvärd realitet och något som vi alla hade förtjänat genom vår synd, vår otro, vårt medfödda uppror mot Gud. [48]
Men i Joh 3:16 förklarar Jesus med de välkända orden vad Gud har gjort för att rädda oss från den eviga döden: »Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.» Ja, Gud utgav sin Son Jesus Kristus för att i stället för oss oskyldig lida vårt rättmätiga straff. Han led det vi förtjänat. Han sonade vår synd. Han öppnade himlen för oss. [49]
Därför är det, för den som tar emot förlåtelsen i Kristus, just så som Predikaren säger, att dödsdagen är bättre än födelsens dag. Dödsdagen är för Guds barn dagen då de får gå in i den eviga glädjen, den som de har väntat på och längtat efter – den eviga glädjen, där Gud skall avtorka alla tårar från sina barns ögon. [50]
Därför kunde också aposteln Paulus se fram emot döden. Han säger i 2 Kor 5:8: »Men vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.» [51]
Den kristna människan tar alltså emot livet som den gåva från Gud som det är, en gåva att brukas till Guds ära och medmänniskan till tjänst. Men hon vet samtidigt att Guds stora gåva är evigt liv genom Jesus Kristus, och hon bekänner tillsammans med aposteln: »Ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi Herren. Ty just därför har Kristus dött och blivit levande, för att han skulle härska över både levande och döda.» (Rom 14:7-9). [52]
Så ger då Bibeln oss klart svar på frågan om vi har rätten till vår död, om med detta menas att ta liv och död i våra egna händer. Vi ser att Gud är livets källa. Han är den som ensam ger liv och den som ensam har myndighet och rätt att ta det. Ingen människa har absolut självbestämmanderätt över sitt liv, ännu mindre över andras. I stället är vi satta att försöka skydda mänskligt liv, och detta gäller inte minst läkare och sjukvårdspersonal. [53]
Att det kan bli besvärliga och inte alltid självklara avgöranden i den »gråzon» av döendet som den moderna medicinska tekniken har åstadkommit är en sak. Men det förändrar inte Herrens bud: »Du skall inte dräpa.» [54]
Den kristna människan har fått nåden att inför allt, i liv och död, säga som Job sade: »Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!» (Job 1:21). [55]