Adiafora
Romarbrevet 14 tar upp förhållandet mellan svaga och starka i tron (insikten). Det som orsakade problem i förhållandet var deras olika insikt om och bruk av adiafora. [1]
»Adiafora» är ett sällan brukat grekiskt lånord i det svenska språket, som betyder »likgiltiga ting». I våra bekännelseskrifter definieras termen sålunda: »kyrkliga bruk som äro i och för sig likgiltiga och varken påbjudna eller förbjudna av Gud» (Konkordieformeln, SD X:2). [2]
Adiafora är ting Gud varken förbjudit eller påbjudit och som man fritt kan göra eller låta bli. Om ett ting är ett adiaforon kan kontrolleras genom att man ställer två frågor: [3]
Är svaret »nej» på båda frågorna har vi att göra med adiafora, ting som varken är påbjudna eller förbjudna av Gud, ting vi fritt kan göra eller låta bli. [6]
En jämförelse med Gamla förbundet
Under Gamla förbundets tid var de troendes liv kringgärdat med en mängd föreskrifter, bud och förbud. I Sinaiförbundet hade Gud själv gett de troende en mängd stadgar rörande både gudstjänstlivet och samhällslivet. Omskärelsen var påbjuden. För varje vecka, månad och år var vissa dagar befallda som gudstjänstdagar, och ordningen för gudstjänsten för var dag var föreskriven. Gud hade stiftat lagar om ren och oren mat, sjukdom, barnafödande och reningar, kläder, straffsatser osv. [8]
När det Nya förbundet upprättas genom Kristi fullkomliga lydnad i liv och död får Sinaiförbundets föreskrifter sitt slut. Det är endast de bud som Jesus och apostlarna gör bindande för Nya förbundets folk som i fortsättningen angår de troende. De flesta av de stadgar Gud stiftat för Gamla förbundets folk har han själv i det nya upphävt. Det som förut var föreskrivet, påbjudet eller förbjudet blev över en natt fria ting, varken påbjudna eller förbjudna, ting som de troende fritt kunde göra eller låta bli. Paulus kan därför skriva till de troende i Nya förbundet: »Jag vet och är genom Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig.» (Rom 14:14). [9]
Samvetena hänger inte med
Att det som förut var befallt eller förbjudet nu blivit fritt skapade vissa problem. De som levt under Sinaiförbundet hade fått sina samveten präglade av stadgarna. Deras samveten reagerade inför de ting som nu blivit förklarade fria, som om de fortfarande var förbjudna eller påbjudna och gjorde dem skyldiga till synd. För dem var t.ex. viss mat fortfarande oren, fastän all mat hade blivit förklarad ren. Paulus skriver: »Endast för den som menar något vara orent är det orent.» [11]
Paulus undervisar oss om att gå varsamt till väga med sådana samveten. Det är förödande om den som inte har insikt om den nytestamentliga friheten förleds att handla mot sitt samvete. [12]
Den svage har bristande insikt
Begreppet »tro» i Rom 14 används inte i betydelsen »den rättfärdiggörande tron» utan snarare om den ur den rättfärdiggörande tron uppkomna insikten eller medvetenheten om den kristna friheten och vad som är adiafora, fria ting som varken är påbjudna eller förbjudna. Detta visar kapitlets första och sista verser: »Ta emot den som är svag i tron utan att döma över hans betänkligheter» (v 1). »Men den som hyser betänkligheter är dömd om han äter, eftersom det inte sker i tro» (v 23). [14]
Svagheten i tron är en svaghet i insikten om den kristna friheten. Denna svaghet i tron (insikten) yttrar sig i betänkligheter inför det som nu i Nya förbundet varken är påbjudet eller förbjudet utan fritt. [15]
Faran av att handla i ovisshet
Paulus har tidigare förmanat de troende att låta sig »förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott, välbehagligt och fullkomligt» (Rom 12:2). Likaså säger han här: »Var och en bör vara fullt viss i sitt sinne» (Rom 14:5). En kristen skall alltså inte handla och samtidigt vara oviss om han kanske begår en synd. En kristen skall vara viss om att det han gör är i enlighet med Guds vilja och att hans gärningar inte bryter mot Guds lag. Om någon handlar men samtidigt hyser betänkligheter och sålunda handlar i ovisshet eller mot sitt samvete, är han dömd av sitt samvete. Att handla mot sin övertygelse eller mot sitt samvete är en synd (Rom 14:23) som leder i fördärvet (Rom 14:15). [17]
Det viktiga i fråga om likgiltiga ting
Bruket eller ickebruket av ting Gud varken påbjudit eller förbjudit är i och för sig likgiltigt. [19]
Rom 14:2-3 tar upp en sak om vilken det förut fanns gudomliga föreskrifter under Gamla förbundet – f.ö. en sak som mänskliga religiösa lagstiftare i alla tider haft en förkärlek att lagstifta om – nämligen maten. All mat är i Nya förbundet av Herren själv förklarad ren, och det finns inga bud eller förbud rörande maten. Paulus skriver: »Den ene har tro att äta allt, men den som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter får inte döma den som äter, ty Gud har tagit emot honom.» Somliga hade insikt om att inga bud eller förbud längre fanns rörande maten i Nya förbundet och hyste inga betänkligheter inför att äta det som tidigare var förbjuden eller oren mat. Andra hade brister i sin kunskap och höll sig till grönsaker. Paulus fördömer varken det ena eller det andra handlingssättet. Att äta allt eller att enbart äta grönsaker är upp till vars och ens beslut, alltså adiafora – likgiltiga ting. Matsedeln är inte reglerad av Gud och därför i sig likgiltig. Men det viktiga är att den som har insikt att äta allt inte får förakta den som saknar den insikten och därför håller sig till grönsaker. Likadant, den som äter grönsaker får inte upphöja sin bristande kunskap och sin matsedel till norm för andra och utifrån den döma dem som äter allt. Detta är i så fall ett orättfärdigt dömande som sker utan Guds befallning och dessutom efter en felaktig norm, och den som så gör faller under Matt 7:1-5. [20]
Ett annat exempel på ting som under Gamla förbundet var föreskrivna men som under Nya förbundet är likgiltiga ting som vi fritt kan iaktta eller låta bli, är gudstjänstdagar och högtider. »Den ene värderar en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika» (Rom 14:5). Vissa människor hade utvalt särskilda dagar för gudstjänstfirande, och liksom med sitt val av matsedel gjorde man detta för att bättre tjäna Herren. Andra åter menade att den ena dagen var lika god som den andra för bön och gudstjänst. Paulus finner inget klandervärt i någonderas handlingssätt. Det är i och för sig likgiltigt om man utväljer åt sig speciella gudstjänstdagar eller om man håller alla dagar för lika. Däremot är det förödande om någon handlar mot sin övertygelse eller sitt samvete. Därför tillägger Paulus: »Var och en bör var fullt viss i sitt sinne» (Rom 14:5). Det är viktigt att inte p.g.a. skillnader i bruket av likgiltiga ting förakta eller döma varandra. Gud är domaren, och inför honom skall var och en avlägga räkenskap för sitt handlande (Rom 14:10-12). [21]
Anstöten
Efter att ha förmanat både svaga och starka i första hälften av Rom 14 riktar sig Paulus i andra hälften av kapitlet till dem som har insikt om adiafora. De blir förmanade att inte bruka likgiltiga ting så att de som har brister i sin insikt blir lockade eller nödgade att handla mot sitt samvete. De som har en rätt insikt om adiafora vandrar då inte längre i kärleken. De sårar sina trossyskons samveten. Paulus skriver: »Led inte genom din mat den i fördärvet som Kristus har lidit döden för» (Rom 14:15). Den som med sitt bruk av ting som varken är förbjudna eller påbjudna förleder någon att handla i ovisshet eller mot sin övertygelse, han »förstör… Guds verk» och leder genom sin frihet den svage »i fördärvet». Då är det bättre att avstå från att bruka friheten. De likgiltiga tingen i sig utgör ju ändå ingen gudstjänst och påverkar inte förhållandet till Gud. »Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som i detta tjänar Kristus behagar Gud och håller provet inför människor. Låt oss alltså sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen.» (Rom 14:17-19). [23]
De starkas plikt
De som äger insikt om den kristna friheten skall inte förakta dem som har bristande insikt. I stället skall de komma ihåg att de svagas betänkligheter inför adiafora beror på okunnighet och att den svage är en »broder» som »Kristus lidit döden för» och att vad den svage gör, det gör han »för Herren». De som äger en rätt insikt om den kristna friheten skall också äga insikt om vad kärleken kräver gentemot de svaga. Och kärleken kräver offer, att de starka avstår från att utöva sin frihet för att de svaga inte skall ta anstöt. Här är den mer allmänt hållna förmaningen i Rom 15:1-2 på sin plats: »Men vi som är starka är pliktiga att bära de svagas svagheter och att inte leva för oss själva. Var och en skall leva för sin nästa, för hans bästa och hans uppbyggelse.» Att bära de svagas svagheter innebär i detta fall också att ta bort de svagas brister i insikt genom undervisning. Sålunda skall de starka vandra i kärleken och inte såra de svagas samveten och samtidigt ta bort deras svaghet genom att ge dem en rätt insikt om friheten i det Nya förbundet. [25]