Nattvard till barn

Av: Christer Hugo | Nr 1, 1990 sida 31

Fråga:

Det har blivit allt vanligare i t.ex. statskyrkan att man ger nattvarden också åt barn, som ännu inte har hunnit genomgå konfirmationsundervisning. Hur skall man se på en sådan utveckling? [0]

Svar:

Ovannämnda trend på senare år är alldeles klar, och den gäller tydligen samtliga de nordiska »lutherska» folkkyrkorna. Den gräns för admittering till församlingens nattvardsfirande som konfirmationen utgjorde för inte alls längesen är nu på många håll utsuddad, och argument för att också små barn skall få del av sakramentet är inte ovanliga. De argumenten är dock inte grundade i Bibelns undervisning. Dessutom visar tendensen mot barnkommunion också hur synen på vad som är Kristi nattvards väsen och gåva har förskjutits. [1]

Inom högkyrkliga kretsar vänder man sig gärna, inte bara till Rom, utan också till de grekiska och österländska kyrkorna. Och i den grekisk-ortodoxa kyrkan är barnkommunion vanligt, ja, t.o.m. spädbarnskommunion praktiseras. De helt små barnen får då del av nattvarden endast i vinets gestalt. [2]

När man i förment reformatoriska kyrkor vill införa liknande praxis måste det också betyda att sakramentsläran undergått motsvarande förändring. För detta vittnar om en syn på nådemedlen som är främmande för biblisk-luthersk lära. Det vittnar om en syn som innebär att nattvarden medför välsignelse redan ex opere operato (genom själva handlingens utförande) och inte endast när den tas emot i tro. Och det vittnar om en syn enligt vilken nattvarden skänker någon välsignelse som inte dopet ger. [3]

Skriften lär emellertid att samtliga nådemedel har »samma ändamål och samma verkan, nämligen att erbjuda syndernas förlåtelse och som en följd därav framkalla och styrka tron. Det förhåller sig inte så att en tredjedel av syndaförlåtelsen ges genom evangeliets Ord, en annan tredjedel genom dopet och ytterligare en tredjedel genom nattvarden. Ty utan inskränkning tillskriver Skriften syndaförlåtelsen såväl evangeliets Ord som dop och nattvard.» (Citat från Pieper-Mueller, Kristen dogmatik, s 509.) Man kan här slå upp och läsa t.ex. Joh 20:31, Apg 2:38, 22:16, Luk 22:19, 20; Matt 26:26-28. [4]

Den som får ta emot syndaförlåtelsen får också därmed »all andlig välsignelse i himmelen» (Ef 1:3) – får ta emot liv och salighet, för att tala med Luther. [5]

Vad som däremot särskilt utmärker nattvardens sakrament och ger det dess särart i förhållande till övriga nådemedel är att den kristne där får förlåtelsen personligt bekräftad och beseglad genom att motta den kropp och det blod som offrades för hans skull. Den kristne får ta emot själva den lösepenning genom vilken syndaförlåtelsen förvärvats: Kristi kropp och blod. [6]

När det nu gäller vilka kristna som skall admitteras till nattvardsbordet, så kommer detta ord av Paulus i blickpunkten: »Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.» (1 Kor 11:27-28). Nattvardsgästerna skall kunna pröva sig själva, erkänna sin synd och sitt behov av förlåtelse och erkänna Kristi sanna kropps och blods närvaro i nattvardens bröd och vin. För denna självprövning har inte barnen mognad och kunskap. Givetvis kan det vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt de har nått detta; säkerligen varierar det från individ till individ. Konfirmationen, efter undervisning i den kristna trons huvudstycken, är därför en praktisk generell gräns. Samtidigt kan det också vara på sin plats att, som professor James P Tiefel vid Wisconsin Lutheran Seminary, USA, tillfoga följande observanda: »Vi bör… akta oss så att vi aldrig framställer Herrens bord som en belöning man får efter en långt beting av katekesundervisning. Vi bör fråga oss om tillträdet till nattvarden styrs för mycket av hänsyn till år och ålder, kroppslig mognad eller kyrklig sedvänja.» (Wisconsin Lutheran Quarterly, vol 86/1989, s 310). [7]

 

Hurdan är Gud egentligen?

Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1990 sida 33

Fråga:

Mig tycks det mycket underligt att biskop Krister Stendahl kan säga att han inte tror på ett liv efter detta och att pastor Stanley Sjöberg kan påstå att han inte tror på den dubbla utgången vid den yttersta dagens dom. Mig tycks detta så underligt, men samtidigt är det som om jag skulle dras och lockas av tankar i denna riktning. Jag frågar mig ofta: »Hurdan är Gud egentligen?» [0]

Svar:

Biskop Stendahl har vid flera tillfällen förkunnat att han för egen del inte tror på ett evigt liv. Det är tydligen en lättnad för honom att få framföra detta. För den som inte har lärt känna det kristna evangeliet och tror det måste det vara något mycket oroande att en gång stå inför Gud, den helige och rättfärdige. Luther nämner om hur han före sitt reformatoriska genombrott led av så svåra anfäktelser att han många gånger önskade sig att Gud inte fanns. Så länge Guds rättfärdighet för honom innebar Guds vedergällande rättfärdighet, att han belönar det goda och bestraffar det onda, stod »helvetet öppet för honom». [1]

Men när hans ögon öppnades och han i evangelium såg att Guds rättfärdighet i Rom 1:17 betyder »rättfärdigheten från Gud», den som skänks syndaren som en fri och färdig gåva att tas emot i tro, då brister Luther ut i jubel. »Var man må nu väl glädja sig.» Han hade funnit frälsningen, en hel och full frälsning. Han hade vunnit frälsningsvissheten. Liksom Gud genom aposteln Paulus undervisning »öppnade Lydias hjärta, så att hon aktade på den undervisningen» (Apg 16:14), så öppnade Gud genom Paulus brev till romarna Luthers hjärta, så att han trodde evangeliet om syndares rättfärdiggörelse av nåden, genom tro på Jesus Kristus. [2]

Men sådana öppnade ögon har Stendahl inte fått. Stendahl är en mycket känd teolog, känd framför allt för sin utläggning av rättfärdiggörelsen och för sin framställning av samvetsprocessen hos Paulus. Han talar om Paulus »robusta» samvete, om hur denne verkligen inte var besvärad av samvetsnöd. Samtidigt förklarar Stendahl att rättfärdiggörelsens artikel inte intar en central plats i Paulus teologi och att den inte har med frågan om syndares rättfärdiggörelse och förlåtelse att skaffa. Stendahl kan till och med påstå att syndaförlåtelsen intar en undanskymd plats hos aposteln. Stendahl har inte fått upp ögonen för apostelns undervisning om synd och nåd. [3]

Stanley Sjöberg har vid flera tillfällen påpekat att han studerat katolsk teologi. Han talar om hur »människor, som sagt nej till Kristus, efter en smärtsam renande process kommer att stå i total gripenhet inför Guds härlighet» och avser då med denna process reningen i skärselden. Den rening i skärselden som varje katolik måste genomgå en kortare eller längre tid blir av Sjöberg förbehållen dem som »sagt nej till Kristus» och som »när djävulens inflytande slocknat släpps ur sitt fängelse.» Den rening från synd som Kristus utfört och som förkunnas i evangeliet (Hebr 1:4), den kompletteras alltså sedan av den rening som skärselden (»skära» = rena) utför åt dem som i sitt jordiska liv förkastat evangeliet. [4]

Men när Hebreerbrevets författare förkunnar hur Gud »nu, på det yttersta av denna tid, har sänt sin Son, som har utfört en rening från synderna och genom sin makts ord bär allt», då manar han adressaterna att akta på det ordet och frågar: »Hur skall vi kunna undkomma, om vi inte tar vara på en sådan frälsning?» (Hebr 1:2, 4, 2:1ff). Det är inte underligt att människor dras och lockas av en förkunnelse att Kristus inte skall komma igen och att det inte kommer att bli en yttersta dom. Flera människor i vårt land har betygat vilken lättnad det var för dem, när de hörde präster och teologer förklara att det inte skulle bli någon domedag. Den lättnad de känner visar hur sant det är som Paulus säger, att »lagens verk är skrivna i människornas (hedningarnas) samveten» (Rom 2:14f). Föreställningen om en yttersta redovisning finns hos alla folk. Lagens verk slår ner samvetet och ger skuldkänslor. Hur stark denna skuldkänsla är visar det faktum att människor, som inte känner evangeliet eller någonsin hört det, är väl medvetna om den kommande räkenskapsdagen. [5]

Biskop Runestam fällde för några årtionden sedan de orden att »människor förr frågade efter en nådig Gud, men att de nu frågar efter en mening i livet.» Runestam ville därmed ha sagt att människor »i våra dagar» ställer livsfrågan på ett helt annat sätt än förr. Skuldproblemet skulle inte längre vara brännande för »den moderna människan». Ingenting kan emellertid vara felaktigare. Vi kan här bara hänvisa till de tusentals terapeuter som har som sin uppgift att bearbeta människors ångest. Skuld och skuldkänsla är något som redan finns. Den förträngs ofta. Men bakom ett berg av komplex och mindervärdeskänslor »inför människor» ligger ofta något djupare – samvetets anklagelse. Där präster mycket raljant förklarar att »vi inte skall skuldbelägga människor» och därmed förutsätter att skulden är något som tillförs människor utifrån, där utgår utbildade terapeuter och socialvårdare från skuldens och ångestens realitet och säger att vi måste hjälpa människor att bearbeta sin skuld. [6]

Det finns i vår tid gott om skuldtyngda människor. Lagen är ju någorlunda känd. Någon verklig hjälp får man inte genom att fråga sig själv: »Hurdan är Gud egentligen?» Den frågan leder endast till att människor i ångest tecknar sin egen »gudsbild». Men en sådan gudabild ger ingen frälsning. Den ger bara människor ännu en tung börda. Hur skall jag kunna bearbeta guden, så att han blir vänligt stämd mot mig? [7]

Det kristna evangeliet förkunnar något helt annat. Det säger att skuldproblemet är löst. Det har Jesus gjort genom att som vår Ställföreträdare taga på sig vår skuld och avlyfta den. Skulden är betald. »Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus» (Rom 8:1). Det är också vår förhoppning att vår tidskrift skall till tidskriftens läsare få förmedla den kraftiga tröst som Skrifterna ger. [8]