Kyrklig rit för skilsmässa?
| Nr 4, 1989 sida 172Följande notis stod att läsa i Kyrkans Tidning nr 41/89: [0]
En kyrklig rit för skilsmässa.
Det föreslår kyrkoherde Lars-Åke Lundberg, Stockholm. Han har lagt fram förslaget i kyrkans Arbetsgrupp för gudstjänstliv. [2]Han vill att kyrkan ska hjälpa människor att skiljas som vänner, förklarar han i tidningen Dagen. [3]
Så här kan det gå till: makarna träffas tillsammans med prästen, ber Fader vår och lämnar tillbaka ringarna. [4]
Inför detta förslag har dock t.o.m. kyrkoherde Lundbergs förman i Svenska kyrkan stegrat sig. Notisen i Kyrkans Tidning fortsätter: [5]
Det räcker med själavård och bön, anser Stockholmsbiskopen Henrik Svenungsson. En rit kan tolkas som att kyrkan ger sitt bifall till skilsmässa. [6]
Kommentar överflödig. [7]
Ärkebiskopen orolig för politisering
| Nr 4, 1989 sida 172En bedrövad och oroad ärkebiskop i Svenska kyrkan intervjuades i Svenska Dagbladet den 8 oktober. Orsaken till ärkebiskop Bertil Werkströms bedrövelse var det senaste kyrkomötet, då t.o.m. hans rätt att säga sin mening ifrågasattes när kyrka-statfrågan behandlades. Ärkebiskop Werkström [0]
tycker att det är tråkigt att det finns förtroendevalda som inte förstår kyrkans egenart, utan jämför den med andra samhällsorgan. Ledamöter i kyrkomötet hävdade t.ex. att kyrkan är en kommunalt framväxt institution och att församlingarna är kyrkans huvudman. [1]
Men Werkström säger: [2]
– Kyrkan måste fungera på sitt eget sätt. Kristus, inte församlingarna, är kyrkans huvudman. [3]
Mot bakgrund av tongångarna på Svenska kyrkans kyrkomöte menar Werkström därför att politiseringen av Svenska kyrkan »på allt sätt» måste motverkas. [4]
Vi skall inte ironisera över våndan som den präst – och lekman – som i alla fall i någon mån är medveten om den kristna kyrkans andliga uppgift måste känna i ett samfund som Svenska kyrkan ett samfund där förnekelse av den kristna trons sanningar snarare är regel än undantag och där tidsanda och politiska intressen styr. Man förstår att ärkebiskop Werkström är bedrövad. Men uppenbarligen är han ändå inte tillräckligt bedrövad! Ty det sorgliga är ju att han inriktar sig på det som är symptom på sjukdomen i hans samfund och inte på sjukdomen själv, d.v.s. avfallet från Bibelns lära. [5]
Saknas den riktiga diagnosen, så kan eventuella åtgärder aldrig ge annat än på sin höjd kosmetiska resultat. [6]
Framstående amerikansk teolog fick sparken
| Nr 4, 1989 sida 173Konservativa kretsar inom amerikanska Missourisynoden (den näst största lutherska kyrkan i Förenta staterna) har upprörts sedan dr Robert Preus i juli mot sin vilja entledigades från sin tjänst som president för ett av Missourisynodens teologiska seminarier, Concordia Seminary i Fort Wayne, Indiana. Dr Preus betraktas som en av de ledande konservativa lutherska teologerna i världen. Förra året höll han f.ö. föreläsningar på flera håll i Norden. (Från Biblicum kan beställas hans mycket belysande och lärorika skrift »Modern bibeltolkning och kristen tro»). [0]
De djupa teologiska sprickor och skiljaktigheter som finns inom Missourisynoden tycks vara den djupare orsaken till att dr Preus avsatts. På liberalt håll har man varit missnöjd med den teologiska linje som drivits av Concordia Seminary i Fort Wayne under Robert Preus, vilken varit seminariets ledare sedan 1974. Han tillträdde efter den akuta kris som gjorde att majoriteten av såväl lärare som studenter lämnade Concordia Seminary för att bilda det liberala Seminex (Concordia Seminary in Exile). Dr Preus å sin sida betonar Bibelns ofelbarhet och de lutherska bekännelseskrifternas överensstämmelse med Bibeln. [1]
För Robert Preus själv kom dock inte avskedandet av honom eller den »hedervärda pensioneringen», som den officiella termen lyder – som en total överraskning. I juni skrev han sålunda i ett rundbrev (enl artikel i Christian News, nr 32/89): [2]
Jag vill inte avgå. Jag önskar endast att få fortsätta i det ämbete Gud har kallat mig till. Jag är vid god hälsa. Jag älskar mitt arbete. [3]
Avsättningen av dr Preus gör onekligen att frågetecknen om Missourisynodens framtid blir ännu större. Bibelkritiker och liberaler vinner uppenbarligen alltmer terräng inom denna kyrka, som en gång var känd för sin ortodoxi. [4]
Tro och otro inom Svenska kyrkan
Av: Christer Hugo | Nr 4, 1989 sida 174Inom Svenska kyrkan håller man som bekant på att arbeta med sin bekännelse. Inför jubileet av Uppsala möte 1593 om några år vill man söka formulera det man idag står för. Att det är något helt annat än de lutherska bekännelseskrifternas kristna lära råder inget tvivel om. Detta förhållande underströks på ett skrämmande sätt i en rundfråga om bekännelseskrifternas lära, som Kyrkans Tidning gjort till fem i bekännelsearbetet involverade personer. Resultatet av rundfrågan redovisades i nr 43/89 av Kyrkans Tidning. [0]
De fem som utfrågats var biskop Jonas Jonson, journalisten Maria Bergom-Larsson (arbetar med »Skuld och mänsklig växt» i bekännelseprojektet), Uppsala-teologen Eskil Franck, lektor Erik Petrén och Birgitta Larsson, vilken deltar i gruppen som sysslar med »religions- och kulturmöte, dialog». Dessa hade ombetts reagera på ett antal utsagor, av vilka vissa är helt grundläggande trossanningar i den kristna läran. Desto mer häpnar man över svaren. [1]
Biskop Jonson förmår således inte ge något svar alls, varken instämmande eller motsatsen. Tror han att Jesus föddes av jungfru Maria, utan mans medverkan? Inget svar. Tror han att Gud hör bön? Inget svar. Tror han att all överhet är från Gud? Inget svar. Tror han att det odöpta barnet är under mörkrets makt? Inget svar. O.s.v. Samma skrämmande resultat möter hos Maria Bergom-Larsson och Birgitta Larsson. Endast Eskil Franck och Erik Petrén tycks ha någon kristen substans kvar i sin tro, om man får döma av Kyrkans Tidnings enkät. [2]
Vad är då orsaken till den förhärskande motviljan att åtminstone svara ja eller nej? Maria Bergom-Larsson säger: [3]
Det bär mig emot att svara på frågor som reducerar min tro till enkla ja och nej. Jag tror inte det här är de frågor människor ställer sig. [4]
Så blir subjektiviteten upphöjd till norm, och det som man i dessa sammanhang kallar kristen tro kan omfatta nästan vad som helst. Vida skall Svenska kyrkan famna över alla mänskliga tankar och ideologier i tiden. Frågar någon, så svara med »Vad tror du själv?», som biskop emeritus Ingmar Ström gav som titel på en bok härom året. [5]
Men hos profeten Jesaja läser vi: »Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå. Ja, folket är gräs! Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen!» (Jes 40:7-8). [6]