1989/1 – Utblick över samtiden

I tidningen Kyrka och Folk nr 1-2/89 skriver kyrkoherde Gunnar Juelsson en artikel med rubriken Vart går Kyrklig förnyelse? några tankar inför det nya missalet. Vi citerar: [0]

Offertanken som slog igenom i 1976 års gudstjänstordning för första gången sedan reformationen och permanentades i den nuvarande (Gudstjänstordningen 86) – särskilt i nattvardsbön D – möter i starkt accentuerad form både i de omarbetade nattvardsbönerna och i de nytillkomna. För egen del upplever jag en känsla av beklämning och upprördhet, när jag läser alla dessa fromma och välmenande böner, som sätter människan och hennes agerande i centrum samtidigt som de mer eller mindre förvandlar nattvarden från ett nådemedel till offer som vi bär fram till Gud och i vilket vi fogar vårt självoffer. I nattvardsbön XII framträder mässoffersläran ohöljd för var och en som vill se. Där heter det: »Betrakta, o Fader det som du lägger i våra händer, för att vi skall kunna frambära det till dig i glädjefylld tacksamhet: brödet som hindrar döden och kalken som skänker evigt liv, Jesu fullkomliga offer, i vilket han i sig upptar sin kyrkas offer» (min kurs.) s 364. [1]

Om en så formulerad nattvardsbön skriver Juelsson: [2]

Nu är det väl ändå så – utifrån Guds ord – att varken prästen eller församlingen kan bära fram något Kristi offer i nattvarden – det är romersk villfarelse – utan i nattvarden tar vi emot Kristi lekamen och blod och om vi kommer i tro, syndernas förlåtelse, liv och salighet. Instiftelseorden betonar så starkt den sakramentala linjen: »Tag och ät! Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder… Drick härav alla! Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.» (Här finns inte ett ord om att vi skall bära fram Jesu lekamen och blod som ett offer åt Gud (s 364). [3]

Vad kyrkoherde Juelsson här skriver bör verkligen bli föremål för eftertanke. I Augsburgska bekännelsens apologi inskärps på samma sätt hur viktigt det är att skilja mellan sakrament och offer. Där heter det: »Teologerna brukar med rätta skilja mellan sakrament (sacramentum) och offer (sacrificium). Sakrament är en helig handling vari Gud ger oss det som tillbjuds i det med denna handling förbundna löftet. Däremot är offret (sacrificium) en helig handling, som vi gör åt Gud för att bevisa honom ära» (SKB, s 268)… »Så kan även mottagandet (vår kurs.) av Herrens nattvard vara lovprisning eller tacksägelse» (s 273). [4]

Skriften talar mycket klart om Kristi offer som ett ställföreträdande soningsoffer för världen. Lika klart och tydligt uppmanas de kristna i Skriften att bära fram sin andliga tempeltjänst, sina tackoffer, för den en gång för alla av Kristus framburna försoningen och frälsningen. När det gäller offer i betydelsen av soningsoffer, då är det i Skriften alltid fråga om Kristi offer. Apologien kan därför förklara: »Men i sanning har det i hela världen funnits blott ett enda offer (= soningsoffer), nämligen Kristi död» (s 269). [5]

När Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse ser sig kallad att i nattvardsgudstänsten bedja om att till Fadern kunna frambära Jesu fullkomliga offer (soningsoffer) och därvid också uttrycker den föreställningen att Kristus i detta offer »i sig upptar sin kyrkas offer», då har Kristi offer (soningsoffer) och de kristnas offer inför Fadern förts samman. Men det finns bara ett soningsoffer, nämligen Kristi död. Juelsson har rätt när han säger: »Utifrån Guds ord kan varken prästen eller församlingen bära fram något offer i nattvarden.» Det är hedningarnas signum att de bär fram sina offergåvor som soningsoffer. Om offerbönerna i den romerska mässan säger Luther: »Härifrån smakar nästan allting av offer. Och mitt i detta har dessa livets och frälsningens ord (instiftelseorden) fått sin plats, liksom fordom Herrens ark i Dagons tempel» (1 Sam 5). Luther strök alla dessa offerböner. När de nu alltmer drabbar svenskt gudstjänstliv är detta inte så mycket tecken på kyrklig förnyelse som på kyrklig förstörelse. [6]

Makt över liv och död

| Nr 1, 1989 sida 39

Vem har makten över liv och död? För kristna människor är det ingen tvekan om vad som är svaret på den frågan. Det är Gud, den allsmäktige, »skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är» (Nicenska trosbekännelsen). Men för den människa som lämnat också den naturliga uppenbarelsens insikt om Skaparen hamnar även detta grundläggande faktum i mörker. Vi märker detta inte minst apropå abortfrågan. Sällan tas den fulla konsekvensen upp av att godkänna att ännu inte födda barn dödas. »Kvinnan måste få bestämma över sin kropp», heter det. Men i en recension i Göteborgs-Posten den 28 nov förra året stod följande att läsa: [0]

Kvinnan bestämmer över sin kropp och har därför också makt att avgöra om hennes foster skall leva eller dö. Därifrån är steget inte långt till att bestämma, om det framfödda barnet skall leva eller ej. [1]

G-P:s recensent, som heter Erik Lundberg, har alldeles rätt. För närvarande går gränsen för tillåtet barnamord vid moderns mage; är barnet innanför får det dödas, är det utanför sätter man in alla tillgängliga resurser för att rädda dess liv, om det behövs. Men ingen kan egentligen gå säker när respekten för livet väl har börjat nedmonteras. Var går gränsen i morgon? [2]

Religionerna och krigen

| Nr 1, 1989 sida 40| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

När »Världsreligionernas dag» högtidlighölls i Malmö i januari var representanter för sex religioner samlade. Företrädaren för islam, Raouf Rasiassi, yttrade, enligt TT:s telegram: [0]

Jag kan inte som världsmedborgare 1989 använda mig av sådana begrepp som religionskrig. Jag tycker inte det är religionerna som ligger bakom krig. [1]

Det är märkligt att höra detta från en representant för islam, en religion som lär att »det heliga kriget» (djihad) skall tillgripas mot dem som inte vill övergå till eller underkasta sig islam. Hur man inom islam kan tillämpa läran om det heliga kriget har ju världen dessutom kunnat bevittna i det aktuella kriget mellan Iran och Irak. Sällan blir krig så grymma som när de förs i religionens namn. Tyvärr har man också inom den yttre kristenheten genom århundradena förfallit till denna grova sammanblandning mellan andligt och världsligt. Men Jesus säger klart: »Mitt rike är inte av denna världen.» Joh 18:36. Och Kristi kyrka förblir vid hans ord. [2]

Den vida porten

Av: Christer Hugo | Nr 1, 1989 sida 41

Under denna rubrik kommenterade Svenska Dagbladet på ledarplats den 29 jan ärendet med mannen, som trots att han klart deklarerar att han tar avstånd från Svenska kyrkans tro och bekännelse ändå har begärt återinträde i Svenska kyrkan. Där säger han sig vilja tala för ateisterna! Det omoraliska i ett sådant handlingssätt framhölls i Utblick i nr 2/88: »Den som går in i en nykterhetsloge i avsikt att förvandla den till en förening för främjande av förtäring av starka drycker, borde själv inse att han handlar omoraliskt.» SvD behandlar i den aktuella ledarartikeln Svenska kyrkans egen inställning till ett ärende som detta. Den berörde kyrkoherden har nekat personen i fråga inträde, domkapitlet i Stockholm säger att kyrkoherden gjort rätt. Ärendet kommer nu att avgöras av kammarrätten, som alltså här, inom statskyrkosystemets ramar, fungerar som en – med ledarskribentens ord – »teologisk och själavårdande instans». SvD gissar att kammarrätten kommer att »knäppa domkapitlet på näsan». Vi citerar vidare: [0]

En annan någorlunda rimlig gissning är att en eller annan skriftlärd biskopskandidat som enligt skriftens ord »ser fram mot lönen som väntade» kommer att säga att vår militante vän självklart är välkommen i en öppen och kravlös kyrka där det är högt i tak och gott om plats, åtminstone för alla som inte framhärdar i hennes gamla tro. [1]

Allra högst i tak är det som envar kan se, som besökt vördnadsvärda städer som Visby och Sigtuna, i en ruin. [2]

Se där en bild av läget i ett av många läropluralistiska samfund. Jämför 1 Kon 18:21. [3]