Aposteln Paulus var ytterst angelägen att upprätthålla kontakten med församlingarna. Det framgår tydligt av hans brev. Fastän han är överhopad av arbete och »måste ha omsorg om alla församlingarna» (2 Kor 11:28) besöker han dem så ofta tillfälle ges. Men gång på gång blir han av olika omständigheter förhindrad att göra ett besök. Så säger han t.ex. i sitt brev till romarna att han »i sina böner ber att nu äntligen få tillfälle att komma till dem – om Gud vill» (Rom 1:10). Han tillägger att han »hittills har blivit förhindrad». Till församlingen i Tessalonika skriver han: »Men då vi nu har måst vara skilda från er, käre bröder – visserligen bara för en kort tid och i utvärtes måtto, inte till hjärtat – har vi blivit så mycket mer angelägna att få se er och känt stor längtan därefter. Ty vi har varit redo att komma till er – jag, Paulus, för min del både en och två gånger – men Satan har hindrat oss» (1 Tess 2:17f). [0]
Korintierna kritiserar honom mycket, bl a för ett uteblivet apostlabesök
Det förtal som Paulus var utsatt för i Korint var av allvarligt slag. En huvudpunkt i hans motståndares anklagelser mot honom var att han helt orättmätigt kallade sig apostel (2 Kor 12:12; 3:2ff; jfr 11:5; 12:11). De gick så långt i sin kritik av aposteln att de t.o.m. antydde att det var insamlingen till de fattiga i Jerusalem som gjorde det möjligt för honom att arbeta utan lön. Insinuationer om oredlighet med kollektmedel framfördes alltså av apostelns motståndare mer eller mindre öppet (2 Kor 7:2; 8:20f; 12:16). Därtill kom som det sades – att han helt lättvindigt hade ändrat resroute, och det utan att tänka på sitt en gång givna löfte att besöka församlingen i Korint. [2]
Apostelns försvar för sin ändrade resplan
Aposteln förklarar i sitt brev vad det berodde på att han ändrade resplan (2 Kor 1:15-17). Denna ändrade resplan utnyttjades av apostelns motståndare och anfördes som bevis på hur nyckfull aposteln kunde vara och hur lättvindigt han gick till väga. Aposteln anknyter i sitt brev till sina motståndares egen vokabulär, när han ställer frågan om han genom sin ändrade resroute hade handlat »tanklöst». Samtidigt som han ställer denna fråga och därvid brukar sina motståndares egna ord, klargör aposteln vad han menar med ett »tanklöst beslut» eller en »lättvindigt uppgjord plan». Den fråga som aposteln här ställer ger oss alltså i ett konkret, tillfälligt ärende den grundsats och den norm som aposteln följer i sin tjänst. [4]
Paulus grundprincip och livsmål att tjäna församlingarna – inte att för sin egen självkänslas skull hålla fast vid uppgjorda resplaner
I sitt brev ställer Paulus en motfråga till sina förtalare: »När jag nu ville detta (d.v.s. företa resan så som jag ursprungligen tänkte, v 16), har jag då handlat lättvindigt?» (principlöst genom att ta en annan resroute). Frågans formulering visar att aposteln tillbakavisar en sådan anklagelse. I fortsättningen av sin formulerade motfråga yppar aposteln vad som enligt honom menas med tanklös planering: »Eller gör jag upp mina planer som jag själv finner bäst (efter min egen norm/vilja, efter min köttsliga människas natur), för att mitt ja skall vara ja och mitt nej vara nej?» (d.v.s. för att jag till varje pris skall synas principfast). [6]
Adolf Schlatter utlägger Paulus ord på följande sätt: »Sina beslut har aposteln både den första och den andra gången liksom alltid fattat efter allvarligt övervägande enligt vad omständigheterna visade honom vara rådligast. Men lika litet som han gör upp sina planer lättvindigt, lika litet kommer de till i egenmäktigt trots som är den köttsliga människans natur, så att hon i häftighet ger sitt ja eller säger sitt nej och sedan halsstarrigt håller fast därvid och inte vill vika därifrån, emedan hon menar att hon är herre över sina handlingar och allt måste ske som hon bestämmer.» [7]
När Paulus här ställer den frågan, om han gör upp sina planer och fattar sina beslut i den avsikten att själv kunna träda fram som konsekvent och principfast, då har han redan i det föregående (v 12) tillbakavisat en sådan fråga, när han försäkrar korintierna att »vi inte har levt hos er i köttslig säkerhet». Skulle en sådan princip ha varit vägledande för aposteln, då skulle den han hindrat honom i omsorgen om »alla församlingarna». Vad som var viktigt för honom var att göra Guds vilja och tillgodose andras intressen. I den tjänsten måste han många gånger fatta snabba beslut. »Vem kommer på fall utan att jag blir upptänd?», frågar han. I sin tjänst blev han inte bara förödmjukad, utan han »ödmjukade sig själv», som han säger (2 Kor 11:7). När aposteln därvid omnämner att han inte tog betalt för sitt arbete i Korint, då anger han också att avsikten därmed var att »kunna tjäna dem» (2 Kor 11:8). Men den princip som Paulus följde – den att tjäna Gud och sina medmänniskor stod i skarp kontrast till gängse hednisk (stoisk) moral. [8]
Grekernas grundprincip och livsmål – att leva med bevarad självkänsla och till varje pris hålla fast vid fattade beslut
Apostelns liv i Guds och nästans tjänst motsvarade inte alls grekernas värderingar. Själva ordet »ödmjuk» hade för dem en annan innebörd än det hade för Paulus. I sin skrift »Kring Nya testamentet» (1956) skriver Albert Wifstrand att »ordet ’ödmjuk’ (’tapeinos’) hos de icke kristna grekerna genomgående hade en ogynnsam betydelse: ’utan självförtroende’.» I 2 Kor 10:1 anknyter aposteln också till de icke kristna grekernas förståelse av ordet, när han skriver: »Jag, Paulus, som är så ’ödmjuk’ när jag är hos er men så modig mot er när jag är borta» (2 Kor 10:1). I 1917 års översättning har ordet »ödmjuk» här satts inom anföringstecken. Därmed har man velat ange att ordet på detta ställe av aposteln brukas i en annan mening än den hos aposteln gängse. Ordet har här innebörden »utan självkänsla». Kritikernas omdöme om aposteln var just den att han var utan sådan självkänsla. När Paulus sedan skriver om sig själv: »Hans brev är väl tunga och starka, men i sitt personliga uppträdande verkar han svag» (2 Kor 10:10), då återger han sina motståndares omdöme om sig. Det är helt uppenbart att Paulus i självtillräckliga och självsäkra människors ögon framstod som en man »utan självkänsla». Själva levde dessa »stoiker» stolta och säkra i sitt höga citadell. [10]
Den norm som de grekiska stoikerna följde, och som bestod i att till varje pris se till att den egna självkänslan blev tillgodosedd, kunde inte bli normerande för Paulus handlande. Han kunde omöjligt handla efter principen att till varje pris förbli vid sin egen, en gång uttalade vilja, för att i egna och andras ögon kunna framstå som obeveklig, stoiskt oberörd, konsekvent och kraftfull. Han kan inte planera sitt arbete i den uttalade avsikten att hans ja i alla situationer skall förbli ja och hans nej alltid förbli nej. Han vet att han kan bli tvingad att ändra en tidigare uppgjord resplan. [11]
NT 81:s översättning av 2 Kor 1:17 strider mot bättre underbyggda översättningsförslag
Översättningen i NT 81 lyder: »Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej» (2 Kor 1:17f). Om en sådan förståelse av texten skriver G Thörnell i Uppsala Universitets Årsbok 1941:7:5 att den »fast allmänt antagen, knappast stämmer med den grekiska texten och står i uppenbar strid med den tydliga och erkända meningen i Jak 5:12.» Han påpekar också att det i den grekiska texten inte står något ord som skall översättas med »på samma gång» eller »på en gång». Thörnell sammanfattar apostelns ord på följande sätt: »För Paulus existerar inte ja och nej, utan blott ja, nämligen till Guds avsikter.» [13]
Den översättning som ges i Bibelkommissionens Normalupplaga 1903 är bättre underbyggd. Den lyder: »När jag nu tänkte detta, icke har jag väl då gjort mig skyldig till någon lättsinnighet, eller beslutar jag, vad jag beslutar, efter köttet, på det att hos mig må vara ja ja och nej nej?» Samma förståelse av texten ger också Hugo Odeberg i sin Kommentar till Korintierbreven, liksom Schlatter, som här citerats tidigare. Joh Lindblom skriver i Svensk Teologisk Kvartalskrift 1942, s 133: »Thörnells tolkningsförslag är värt att övervägas. Det har förresten förespråkare i äldre tider, t.ex. Bengel.» Ur New Testament Abstracts 31 (1987) kan citeras: »The hina-clause in 2 Cor 1:17b has been almost invariably misunderstood, and the sequence of thought in vv 15-22 has therefore been obscured. A rendering that gives significance to par’ emoi and treats the second nai and ou as predicative if the longer text is preferred, deserves reconsideration. ’Or do I make plans at the human level so that yes being yes and no being no rests in my hands?’ This way of construing the sentence is syntactically natural, obviates the need to insert words to make sense of the argument, is consistent with Paul’s admission that he did not come to Corinth, makes 2 Cor 1:19-22 essential to the argument and integrated into it, accords with the entire thrust of Paul’s argument about the nature of apostleship in the letter, and is supported by patristic interpreters.»(Utdrag ur artikel av F Young, Note on 2 Corinthians 1:17b, Journ Theol Stud 37 (2/1986), 404-415). [14]
Två utläggningar av 2 Kor 1:17
Th Zahn skriver i sin »Einleitung in das Neue Testament I», s 244: »Paulus bestrider alls inte sanningen i den allmänna regeln att en kristens ja och nej skall ha en eds tillförlitlighet (jfr Matt 5:37). Han påstår fastmer i 1:18f att han och hans medhjälpare vid utförandet av sin kallelse genomgående rättar sig därefter. Däremot förklarar han användandet av denna regel på framtida planer, vilkas utförande beror på Guds skickelse, som ett köttsligt missbruk av samma regel.» Zahn tillfogar också till sist att aposteln Paulus »i likhet med aposteln Jakob har gjort flitigt bruk av det fromma uttrycket ’om Gud vill’ (Rom 1:10, Jak 4:15), vilket utesluter ett obetingat ja och nej när det gäller ett framtida handlande.» [16]
Kyrkofadern Chrysostomos (d 407) ger följande utläggning av Paulus ord: »Jag fattar inte mina beslut på ett köttsligt sätt, och jag står inte utanför Andens ledning och har heller inte fullmakt att gå vart jag vill, utan är ställd under Parakletens (= Andens, Hjälparens) herravälde och befallning och blir av hans röst förd hit och dit» (P.G. 61, 411). [17]