Ambrosius (338-97), biskop i Milano, är i kyrkohistorien känd som en god lärare, en stor psalmdiktare och en modig kyrkoledare. I en artikel i tidskriften Lutheran Synod Quarterly (ELS – Evangelical Lutheran Synod – teologiska tidskrift) nr 3/1988 skriver pastor David Jay Webber en intresseväckande artikel om denne kyrkofaders framställning av rättfärdiggörelsen. Han anknyter därvid i sin inledning till Augsburgska bekännelsens epilog, där det heter att vad som i denna bekännelse »har omnämnts, det måste nödvändigt framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och inga former för gudsdyrkan har införts, som strider mot Skriften eller den allmänneliga kyrkan» (SKB, s 89). [0]
Den som läser Bekännelseskrifterna upptäcker snart hur där hävdas att den lutherska kyrkans tro och bekännelse är grundad på Skriften allena. Samtidigt framhålls att den lutherska tron också står i överensstämmelse med den allmänneliga kyrkans lära och kyrkofädernas uttalanden. Att lutheranerna ofta citerar kyrkofäderna skall inte förstås så som ville de hänvisa till kyrkans tradition som ännu ett stöd för läran. Så är inte fallet. Våra lutherska lärofäder är Skriftens lärjungar. Att det också i Bekännelseskrifterna hänvisas till fornkyrkans fäder skall ses i samband med den katolska anstormningen mot reformationen. Påven och hans anhängare upprepade ständigt det påståendet att vad den lutherska kyrkan förkunnade var en sekterisk, heretisk (villfarande) nyhet. [1]
Skriften var för 1500-talets konfessionella lutheraner »enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas» (SKB, s 499). De argumenterade utifrån Skriften. »Andra skrifter av äldre eller nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas med den heliga Skrift… och får inte anses vara något annat och mer än vittnen, som betygar, hur och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid» (SKB, s 499). [2]
De lutherska teologerna av den Augsburgska bekännelsen var helt på det klara med att det var den romerska kyrkan som hade infört skadliga och heretiska (villfarande) läror. Med förskräckelse hade de konstaterat hur den romerska kyrkan hade skadat och förstört själva rättfärdiggörelsens artikel, den artikel med vilken kyrkan står eller faller. Angreppen mot artikeln om syndares rättfärdiggörelse av nåd genom tron allena hade kommit från förtjänsttankens företrädare. När föreställningen om människans förtjänst var uttryckt, då var Skriftens lära om syndares frälsning av nåden genom tron raserad. Något nytt hade kommit: den skolastiska förtjänstläran, som stred inte bara mot Bibeln utan också mot kyrkofädernas uttalanden och den allmänneliga kristna tron. Augsburgska bekännelsens apologi förklarar därför: »Vi vet att vad vi här framhållit (om rättfärdiggörelsen) står i överensstämmelse med de profetiska och apostoliska skrifterna, med de heliga fäderna, Ambrosius, Augustinus och många andra och med hela Kristi kyrka, som fast och visst bekänner, att Kristus är vår försonare och rättfärdiggörare» (SKB, s 172). [3]
Webber ger i sin framställning av Ambrosius teologi många citat ur dennes skrifter. Han framhåller att Ambrosius teologi först och främst är en Kristus-centrerad teologi. Ambrosius säger: »Där Kristus är, där är allt, där är hans undervisning, där är syndernas förlåtelse, där är nåd.» Kristi frälsningsverk framställs av Ambrosius som syndares enda hopp. Ambrosius förkunnar: »Kristus utlämnade sig själv till att offras för våra synders skull, för att han genom sitt blod skulle rena världen, vars synd inte kunde borttagas på annat sätt.» »Herrens död är min återlösning. Vi är återlösta med hans dyra blod.» [4]
Att Guds nåd har en central plats i Ambrosius teologi framgår av följande citat: »Hur kan vi göra oss värdiga en himmelsk lön? Genom vilket arbete, genom vilka lidanden kan vi tvätta bort våra synder?» Och svaret blir detta: »Inte genom våra meriter, utan genom Guds barmhärtighet.» Enligt Ambrosius ges Herrens nåd inte som belöning för vad vi har gjort oss förtjänta av, utan helt och hållet efter givarens vilja. Ambrosius skriver: »Låt ingen övermodig berömma sig av sina meriter (förtjänster), utan låt oss alla hoppas på barmhärtighet för Herrens Jesu skull.» [5]
När Augsburgska bekännelsens apologi har gett Skriftens undervisning om rättfärdiggörelsen går den omedelbart över till att ge ett långt citat av Ambrosius, och detta för att visa hur Skriftens lära om denna artikel hade blivit bevarad av kyrkofäderna. I detta citat ges också en klar framställning av skillnaden mellan lag och evangelium. Webber säger att detta Ambrosius-citat förtjänar att citeras i sin helhet: [6]
Men världen är genom lagen gjord Gud underdånig, eftersom alla anklagas av lagens bud, men ingen rättfärdiggörs genom lagens gärningar, då vi genom lagen lär känna synden men inte befrias från skulden. Lagen, som har gjort oss alla till syndare, kunde tyckas vara oss till skada, men Herren Jesus har kommit och förlåtit alla den synd som ingen kunde undvika och har med utgjutandet av sitt blod utplånat den handskrift som var emot oss. Det är just detta som aposteln säger: Synden blev större genom lagen, men nåden överflödade genom Jesus. Ty sedan hela världen har blivit gjord Gud underdånig har han borttagit hela världens synd, såsom Johannes betygar och säger: Se, Guds lamm, som borttager världens synd. Därför må ingen berömma sig av sina gärningar, emedan ingen rättfärdiggörs genom vad han själv gjort. Men den som är rättfärdig har detta sig givet, eftersom han genom dopet är gjord rättfärdig. Det är sålunda tron som frigör oss genom Kristi blod, ty säll är den vilkens synd är förlåten och vilken nåden är beskärd» (SKB, s 120). [7]
Om detta Ambrosius-citat säger Apologin: »Dessa Ambrosius ord stöder vår mening. Han frånkänner gärningarna förmågan att rättfärdiggöra och tilldelar tron denna förmåga, emedan den frigör oss genom Kristi blod.» [8]
Webbers artikel är mycket tänkvärd. Han skriver: »Enligt lutheranerna var det Rom och inte Wittenberg som avföll från den äkta, allmänneliga tro som apostlarna förmedlade och som kyrkofäderna vittnade om.» I Matt 23:10 läser vi: »Jesus sade till folket och till sina lärjungar: ’En är er lärare. Kristus’.» Men biskopen i Rom, påven, gör anspråk på att vara den ende legitime läraren i kyrkan. Påven kommer nu i år till Sverige. Det finns all anledning att gå till Skriften och ställa den frågan hur vi rätt skall döma och bedöma denne lärare. [9]