Vi skall stanna inför Uppenbarelsebokens 20:e kapitel. Men innan vi går in på kapitlet är det några förberedande saker jag vill nämna. Först av allt bör vi veta, att när vi brukar bildspråk kan vi vara friare i vår användning av språket än när vi talar bokstavligt. Då vi använder bildspråk kan en del som vi säger tyckas motsägelsefullt, om vi tolkar det precis som det låter. Om jag talar bokstavligt kan jag inte på en gång säga att en person har två ben och fyra ben. Men talar jag med bildspråk kan jag säga att en man är som en orm eller som en varg på samma gång. En orm har inga ben, men en varg har fyra ben. [0]
Det här är också till en viss grad sant när vi talar om andliga ting, om än de lagar som är tillämpliga på det jordiska livet ej nödvändigtvis är tillämpliga på det andliga. Bibeln säger t.ex. mycket klart att änglarna är med oss. Vi ber också att Herren skall sända sin ängel att vara med oss. Likväl säger Bibeln samtidigt att änglarna alltid är i himmelen. Det är bibliskt och sant att vi har änglar med oss där vi befinner oss, i vårt dagliga liv. På samma gång är det så, att de änglar som är med oss i t.ex. ett rum ser vår himmelske Faders ansikte. Vi läser också i Skriften att djävulen är i helvetet, bunden med eviga bojor (Jud v 6). Likväl säger Bibeln samtidigt att djävulen går omkring ibland oss som ett rytande lejon (1 Petr 5:8). När vi samlas i ett rum finns det alltså djävlar ibland oss, vilka far omkring för att rycka oss bort ifrån Herren. Och ändå är djävlarna alltid i helvetet. Och likadant: Herren är med oss där vi är. Ändå är Gud alltid i himmelen. [1]
Om vi håller detta i minnet, så kommer vi inte att få så stora svårigheter när vi går igenom bildspråket i Uppenbarelseboken. Alla de sju bilder, som Uppenbarelseboken består av, täcker hela den nytestamentliga tiden. Även om dessa bilder skildrar vad som skall ske i framtiden, finns det i dem också sådant som har hänt i det förflutna. För att göra detta klart går vi till Upp 12:1-6: [2]
Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade dem ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron; och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd av Gud, och där skulle hon få sitt uppehälle under ett tusen två hundra sextio dagar. [3]
När vi skall tolka Uppenbarelseboken bör vi ha en grundlig kunskap om resten av Bibelns innehåll. Då vi läser i v 5 om ett gossebarn som skall styra alla folk med järnspira, så påminns vi om Ps 2, där David talar om en kommande Messias. David säger att Messias skall regera alla folk med en järnspira. Det är alltså helt klart från Bibeln i övrigt att gossebarnet i Upp 12:5 är Messias. [4]
Och när det står att detta barn rycks upp i himmelen är det en anspelning på Kristi himmelsfärd. Vad Johannes här säger är att när Messias föddes försökte djävulen övervinna honom, men Messias blev räddad och togs upp i himmelen. Det som står i dessa sex verser är alltså sådant som redan har ägt rum när Johannes skriver sin skrift. Detsamma kan sägas om vv 7-12: [5]
Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken; och draken och hans änglar stred mot dem, men de förmådde inget mot dem, och i himmelen fanns nu inte mer någon plats för dem. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord; de älskade inte så sitt liv, att de drog sig undan döden. [6]
Här har vi en klar bild av vad som ägde rum då Kristus genom sin död på korset förstörde djävulens välde. En annan bok i Bibeln, som hjälper oss att förstå Uppenbarelseboken, är Johannesevangeliet. Det är inte överraskande, eftersom Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet är skrivna av samme apostel. I Joh 12 säger Jesus strax före sin död att stunden nu kommit då denna världens furste skall kastas ut (12:31). Det är samma slags språkbruk som i Upp 12:10, där det står att »våra bröders åklagare är nedkastad». Kristi seger är också helt uppenbar när de heliga säger att de har blivit frälsta av Lammets blod och vittnesbördets ord (Upp 12:11). Alltså är det helt klart att djävulen blir besegrad genom Kristi utgjutna blod på korset och genom att detta predikas. Detta hade också hänt innan Johannes skrev Uppenbarelseboken. [7]
Men nu, fr.o.m. v 13, talar Johannes om vad som skall hända i framtiden. Därvid nämner Johannes hur djävulen gör allt för att förstöra och fördärva Kristi kyrka; precis som han har försökt att fördärva Frälsaren försäker han nu att fördärva Frälsarens folk. Detta var också vad Jesus sade till sina lärjungar innan han dog, Joh 15:18-21: [8]
Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig före er… Har de förföljt mig, kommer de att förfölja er. [9]
I Upp 12 skildras med bildspråk samma sak: precis som den gamle ormen försökte fördärva gossebarnet när det föddes, så vill denne gamle orm också försöka fördärva Guds folk. Mot denna bakgrund skall vi nu gå till Upp 20. [10]
Upp 20
Verserna 1-3 lyder: [12]
Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid. [13]
I kap 12 såg vi att djävulen var besegrad genom Lammets blod och vittnesbördets ord. I Johannes första brev heter det att Guds Son blev uppenbarad för att göra om intet djävulens gärningar (1 Joh 3:8). Mot denna bakgrund borde vi inte ha några svårigheter att förstå dessa tre första verser. Ordet »ängel» är ett grekiskt ord, som vi har övertagit i vårt språk, och »angelos» på grekiska betyder helt enkelt »sändebud», en som sänts ut. I Gamla testamentet kallas Messias ganska ofta »Herrens ängel», och Herrens utsände, som har sänts från himmelen för att binda djävulen, det är förvisso Kristus. [14]
Inledningen till kap 20 talar återigen om det förflutna. De kedjor som nu binder djävulen och hindrar honom att göra det han vill göra är alltså Kristi verk och predikan av evangeliet. De tusen åren är den nytestamentliga tiden, då evangeliet om Lammets blod predikas och människor lyssnar till detta evangelium, som tar bort synderna. Översätter vi de sista orden i v 3 ordagrant utifrån den grekiska texten lyder de: »När de tusen åren kommer mot sitt slut, då löses djävulen.» Det betyder att när världen närmar sig den yttersta dagen, då kommer djävulen att bli mycket friare att utföra sitt verk än han varit tidigare. Om det nu är predikan av evangelium som hindrar djävulen i hans verksamhet, betyder det i sin tur: om evangeliet inte predikas rent och klart längre, då får djävulen större möjlighet att utföra sitt verk. [15]
Vi märker, om vi ser ut över världen idag, att predikan av Guds rena evangelium blir mer och mer sällsynt. Det fanns en tid när evangeliet förkunnades i varje luthersk församling i Sverige. Idag är det många kyrkor i världen – t.o.m. lutherska kyrkor – som förnekar att Jesus är Gud. De förnekar att Kristus uppstod kroppsligen från de döda. I de flesta protestantiska kyrkor hör man inte längre evangeliet predikas. I stället hör man det sociala evangeliet. Då förstår vi att djävulen blir fri att föra människor till fördömelsen. [16]
Vi vet inte vad framtiden har i förvar åt oss, om evangeliet kommer att predikas tydligare igen i världen. Men när vi ser oss omkring idag, tycks det som om vi lever i »den sista lilla tiden» (Upp 20:3), när djävulen släpps lös. [17]
De tusen åren är alltså den nytestamentliga tiden. Det blir tydligt även i följande del av kapitlet, vv 4-6: [18]
Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull, och som inte hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och inte hade tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blev nu åter levande och fick regera med Kristus i tusen år. (De övriga döda blev inte levande, förrän de tusen åren hade gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och skall få regera med honom de tusen åren. [19]
Detta avsnitt har blivit mycket missbrukat. Många säger att detta ställe förutsäger att Kristus skall regera tusen år här på jorden. Man säger att Kristus tusen år före den yttersta dagen synligt skall komma tillbaka hit till jorden och sätta sig på sin tron i Jerusalem. Vid den tiden skall han uppväcka alla troende döda, menar man, och dessa troende skall så regera med Kristus i Jerusalem. Detta är inte sant. [20]
Men när vi förnekar att detta är sant, då säger man: »Ni lutheraner läser inte Bibeln ordagrant som det står.» Men då frågar vi: »Varför läser inte ni precis som det står och varför förblir inte ni vid vad orden säger?» [21]
För det första skall vi komma ihåg att Johannes skrev Uppenbarelseboken i förföljelsetider. Hur lätt är det inte att tänka: »Eftersom Kristus älskar oss kommer vi som kristna att få ha goda dagar här i världen»! När Gud tillät den romerske kejsaren att förfölja och döda de kristna, när de blev hatade av människor – då kunde de tänka att Gud alldeles hade glömt bort dem. Profeten Jesaja säger oss att judarna klagade över att Gud helt hade glömt dem. Men Herren sade att han hade skrivit upp sina barn på händerna (Jes 49:16). Han sade: Till och med om en mor kunde glömma sitt barn, så kan dock inte Herren glömma sitt folk (Jes 49:15). Men Guds folk har alltid svårt att vara vissa om detta. De frestas säga att Gud har glömt dem. De frestas tänka: Hur kan vi vara kungar och präster, när det händer oss så mycket svårt? [22]
När de kristna på Johannes tid såg sig omkring i kyrkan såg de sina medkristna förföljda. Många av deras vänner och släktingar hade t.o.m. blivit dödade p.g.a. sin tro. Det verkade som om det fanns lite hopp om att den kristna kyrkan skulle kunna överleva i det romerska riket. Det var ju olagligt att vara kristen. [23]
Låt oss mot den bakgrunden se på dessa ord i Uppenbarelseboken. Johannes skriver i v 4: »Jag såg troner…» En tron är ju en plats där en kung sitter, och här ser vi att det var kristna som satt på dessa troner. De hade också fått rätten att uttala domar. Johannes beskriver vidare vad det var för människor som satt på tronerna; han såg själarna av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull. Detta såg Johannes. Men när de kristna såg på sina vänner och släktingar under förföljelsetiden i romarriket, då såg de halshuggna kroppar som hade blivit liggande där på arenan. De hade blivit dödade för sin tros skull, och det såg ut som om de hade förlorat. Men Johannes säger till sitt folk: Jag vill tala om något som jag har sett i min syn. De människor som ni ser ligga där, de är inte döda. Deras kroppar är döda. Men jag såg deras själar, och de satt på troner och regerade i himmelen. [24]
Detta är exakt det som Bibeln i övrigt lär oss. Paulus säger att är vi frånvarande från kroppen, så är vi närvarande hos Herren (2 Kor 5:8). När vi dör här i världen dör vi i verkligheten inte. Kom ihåg vad Jesus sade till Marta när hennes bror Lasarus var död! »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som tror på mig skall aldrig någonsin dö.» (Joh 11:25f). Romarna sade till de kristna: »Se, din bror är död.» Men Herren har visat mig att han inte är död. Vår Frälsares löfte är fast. Den som tror på honom skall aldrig dö. När kroppen ligger där på arenans sand, när huvudet är avhugget, så lever själarna till de kroppar som ligger där halshuggna. De lever i himmelen och regerar med Kristus. Det är vad som sägs i slutet av v 4 i texten. Många översättningar – bl.a. 1917 – säger att »de blev nu åter levande». Men den grekiska texten säger helt enkelt att de levde. Det Johannes uttalar är att de troendes själar levde och regerade med Kristus i tusen år. Men det talas inte med ett enda ord om ett tusenårigt Kristi regerande, inte ett enda ord sägs om att Kristus skall komma till Jerusalem och upprätta en huvudstad där. Och inte ett ord sägs om de kristnas kroppar. De ligger och ruttnar i gravarna. Men deras själar lever och regerar med Kristus. Det är fel att översätta att de blev levande igen. En kristens själ har aldrig dött. Det finns inget »igen» i den grekiska texten, så det står alltså inte att de började leva igen; det står bara att de levde och regerade med Kristus i tusen år. Det är inte fråga om att Kristus regerade i tusen år, utan det är fråga om ett tusenårigt själarnas regerande. [25]
När jag var ung student vid seminariet gjorde jag ett års uppehåll för att studera vid universitetet. Under ett år bodde jag då med min syster och svåger. Om jag säger att jag bodde och åt med dem under ett år i St Paul i Minnesota, så säger det ingenting om hur länge min syster och svåger bodde där. De har bott där under hela sitt äktenskap, och de bor där fortfarande. Men jag bodde med dem ett år. På samma sätt lever och regerar själarna med Kristus i tusen år. Texten säger inte något om hur länge Kristus lever och regerar. Han lever och regerar i all evighet. Men de troendes själar, vars kroppar hade avrättats, de lever och regerar med Kristus. [26]
Den första och den andra uppståndelsen
Låt oss så gå vidare i vår text, Upp 20:4-6. Här säger oss Johannes att de troende själarnas regerande med Kristus är detsamma som den första uppståndelsen. Detta är det enda stället i Bibeln där vi har uttrycket »den första uppståndelsen». [28]
Som förut nämndes, ger oss Johannesevangeliet hjälp att förstå Uppenbarelseboken. I Joh 5 talar Jesus om en uppståndelse som äger rum i den innevarande tiden. I vers 25 heter det: [29]
Amen, amen, jag säger er: Den stund kommer, ja, den är nu inne när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall leva. [30]
Jesus säger: Redan nu finns det döda (= oomvända människor), som hör Guds Sons röst och blir levande. För att förstå vad som menas måste vi komma ihåg att alla människor är döda i överträdelser och synder. I Ef 2 skriver Paulus att vi, som var döda i överträdelser och synder, blev gjorda levande (Ef 2:5). Detta är skrivet till människor, som levde i staden Efesus och vilka alla var fysiskt levande. Likväl skriver Paulus till dem att de alla var döda i överträdelser – men Gud har gjort dem levande och frälst dem. [31]
Vi vet alla vad aposteln talar om. Han talar om omvändelsen, för när en människa blir omvänd uppstår hon från andlig död till andligt liv. Från och med den stunden blir hon kung och präst, och från den stunden lever och regerar hon med Kristus. Redan i Upp 1 säger Johannes att de kristna alla är kungar och präster (Upp 1:6). När en människas själ har börjat leva och regera med Kristus genom omvändelsen skall hennes själ aldrig dö. Men den otroende, som dör i otro, dör såsom en andligt död människa. Johannes säger här i Uppenbarelseboken att de övriga döda inte levde efter sin kroppsliga död (Upp 20:5). Man bör här komma ihåg att detta att vara död inte nödvändigtvis betyder att vara omedveten. Återigen: vad som gäller i den fysiska världen gäller inte alltid i den andliga. En människa kan fysiskt vara icke medveten men andligt vid medvetande. Vi vet t.ex. att vi sover och drömmer; vi är borta från medvetandet, men ändå tänker vi på många ting. [32]
Tillbaka nu till Joh 5. I v 28f fortsätter Jesus och säger: [33]
Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer när alla som är i gravarna skall höra hans (Sonens) röst och gå ut ur dem, de som har gjort det goda till uppståndelse och liv, de som har gjort det onda till uppståndelse och dom. [34]
I v 25 och v 28 talar Kristus om två olika uppståndelser. Den första uppståndelsen (v 25) sker när man kommer till tro på Kristus, den andra uppståndelsen (v 28) gäller »alla som är i gravarna». Detta är uppståndelsen på den yttersta dagen. De tusen åren för varje kristen är tiden från den första uppståndelsen – när han blev omvänd – fram till stunden då hans kropp uppväcks ur graven. Då kommer inte själen ensam att regera med Kristus, utan då kommer själ och kropp åter att vara tillsammans och leva med Kristus i all evighet. I Upp 20 säger Johannes egentligen inte något annat än vad vi vet från andra böcker i Bibeln. Vi har här i Uppenbarelseboken samma lära som på andra ställen i Bibeln. Denna lära säger att när vi dör, så går vår själ till Kristus, och senare, efter tusen år i runt tal, kommer kroppen att förenas med själen. Så skall vi för alltid få vara hos Herren (1 Tess 4:17). [35]