Paulus maning i 1 Kor 7 till dem som levde i blandäktenskap förutsätter att gränserna mellan kristna och hedningar gick rakt igenom hus och familjer och kunde skilja äkta makar, föräldrar och barn. Angående äktenskapet hade aposteln som ett bud från Herren mottagit att »en hustru inte får skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och att en man inte får förskjuta sin hustru» (v lOf). Men aposteln hade också att besvara frågan om hur det skulle gå med dessa »andra» i de fall där den ena parten hade blivit kristen efter äktenskapets ingående medan den andra förblev hedning. Skulle ett sådant äktenskap kanske omedelbart upplösas? [0]
Utifrån det bud som Jesus hade givit angående äktenskapet förklarar nu aposteln Paulus att det inte kan bli fråga om att den kristna parten skall ta initiativ till skilsmässa från den icke-kristne maken/makan. Men om denne/denna vill skiljas är »en broder eller syster inte bunden» utan har då att gå med på skilsmässa. »Men», tillfogar aposteln, »Gud har kallat er till att leva samman i fred.» I detta sammanhang hänvisar också Paulus till den regeln att var och en skall förbli i sin kallelse. Kristi rike, dess nåd och dess frälsning, upphäver inte skapelsens ordningar (Matt 5:17). [1]
Aposteln ville inte att den kristna parten skulle framleva sina dagar i den föreställningen att en hedning är dömd till att förbli hedning resten av sitt liv. Någon sådan resignation kan han inte uttrycka. Däremot ger han rum åt hoppet om hedningars omvändelse och frälsning när han frågar: »Hur vet du, hustru, att du inte kommer att frälsa din man, och du, man, hur vet du att du inte kommer att frälsa din hustru?» Frälsa betyder här vinna för kristen tro. Så används i 1 Kor 9:19ff ordet »vinna» fyra gånger, varefter aposteln sedan i v 22b använder ordet »frälsa» i samma mening. Viljan till sammanhållning (»fred») i äktenskapet är då ett oeftergivligt krav, eftersom en sådan livsinställning är en förutsättning för att vinna den icke-kristna parten (1 Petr 3:1). [2]
I denna fråga: »vem vet om inte?» är en förhoppning uttalad. Det i GT ofta återkommande uttrycket »vem vet om?» har i såväl hebreiskt som grekiskt språkbruk en innebörd som på svenskt språk måste återges med »vem vet om inte?». Denna fras har därför i 1917 års översättning av GT återgetts med »kanske», som uttrycker förväntan och förhoppning. Som exempel härpå kan anföras Jona bok 3:9. Jona predikan väckte inte bara ånger hos Nineves invånare. Den väckte också förväntan och tro: »Vem vet, kanske vänder… sig Gud från sin vredes glöd, så att vi inte förgås.» Versen är i Kgl Maj:ts Provöversättning tryckt år 1774 återgiven så: »Vem vet, om inte Gud åter visar nåd…» [3]
När det grekiska uttrycket »vem vet om» (också i profangrek.) motsvaras av det svenska »vem vet om inte», dvs »kanske», då inställer sig frågan om det finns något skäl att frångå en sådan förståelse av frasen »hur vet du» i 1 Kor 7:16. Det skall här påpekas att alla grekiska fäder ger uttrycket i fråga en innebörd av ett förhoppningsfullt »vem vet om inte» eller »kanske». Så säger t ex kyrkofadern Chrysostomos vid sin behandling av denna vers: »ingen lärare är så inflytelserik som en hustru» (MPG 61, 155). [4]
Den gängse uppfattningen av v 16 som uttryck för resignation »hur vet du, hustru, att du kan frälsa din man?» – måste på språkliga grunder betecknas som osannolik. För en mer utförlig framställning härom, se J Jeremias artikel i Zeitschrift fuer die neutestamentliche Wissenschaft, Beih 21 1954, s 255ff. Denna uppfattning är också från innehållslig synpunkt mycket osannolik. Visst är det svårt att tänka sig att samme apostel som i detta brev säger om sig själv att han i sin tjänst för andra »för de svaga har blivit allt för att åtminstone frälsa några» (1 Kor 9:22, 27), och som inför konung Agrippa förklarade att »jag skulle önska inför Gud att inte endast du, utan alla som idag hör mig, måtte bli sådana som jag är (=kristna)», här skulle kunna säga till en nyomvänd kristen hustru, som finner sig vara gift med en hedning, att hon i varje fall inte kan veta att hon kommer att vinna sin man för tron. [5]
Hur mycket naturligare är det inte att uppfatta sammanhanget på följande sätt. Det medgivande till skilsmässa som aposteln ger den kristna parten, när den hedniska kontrahenten vill upplösa äktenskapet, är åtföljt av en förmaning: »Men Gud har kallat er att fredligt leva samman», och detta för att vittnesbördet från en . kristen hustru eller man skall frälsa åtminstone »någon», den hedniske maken/makan. Ett sådant blandäktenskap, det visste aposteln, skulle för den kristne innebära »att vara bunden», dvs kors och prövning. Det är till dessa nyomvända kristna i Korint, som bär det »kors» som ett blandäktenskap innebär och som förblir i den kallelse i vilken Gud har kallat dem att stå, som aposteln säger: »Hur vet du, hustru, att du inte kommer att frälsa din man, och hur vet du, man, att du inte kommer att frälsa din hustru?» I den frågan ligger en uppmaning och en uppmuntran att frimodigt gå fram i sin kallelse. [6]