Tysk teologiprofessor: Historisk-kritisk teologi är villolära

| Nr 2, 1988 sida 79| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

I nr 1/1988 av tidskriften Fundamentum, som utges av den fria evangelisk-teologiska akademin i Basel, presenteras en bok av den tyska (kvinnliga) teologiprofessorn Eta Linnemann. Fru Linnemann var lärjunge till sådana kända liberalteologer som Rudolf Bultmann, Gerhard Ebeling, Friedrich Gogarten och Ernst Fuchs och blev så småningom professor i Marburg, det lärosäte där f ö Bultmann verkade. Under sin verksamhet som lärare kom emellertid Eta Linnemann till övertygelsen att den omhuldade historiskkritiska metoden i teologin inte tjänar förkunnelsen av evangelium. Hon hamnade i en personlig kris – och fördes till en radikal omvändelse till Kristus. Detta innebar att hon fick en helt ny hållning inför den heliga Skrift än vad hon tidigare haft. Numera tar hon helt avstånd från den historisk-kritiska teologin; hon håller den, helt riktigt, för att vara synd. [0]

I sin bok »Wissenschaft oder Meinung?» (»Vetenskap eller åsikt?») gör professor Linnemann upp räkningen med bl a den historisk-kritiska metoden i teologin. Det är ju som bekant också en metod som ivrigt praktiseras och försvaras också vid de statliga teologiska fakulteterna i Sverige och övriga Norden. Av tidskriften Fundamentums utförliga anmälan framgår att fru Linnemann gått grundligt till väga. Hennes erfarenheter som universitetsprofessor har självfallet kommit väl till pass här. Inledningsvis beskrivs grundsatserna för den historisk-kritiska teologin: en »vetenskaplighet» som utesluter Gud gäller som huvudregel och måttstock, Bibeln och den kristna tron ställs på samma nivå som andra religioner, Nya testamentet spelas ut mot Gamla testamentet osv. I praxis blir regeln den: »Så som det står skrivet kan det i alla fall inte ha varit.» [1]

Att dessa grundsatser ger förödande resultat är givet. I stället för objektivitet i skrifttolkningen följer en närmast ohejdad subjektivism. Som grund för sina »teologier» använder man hypoteser som inte får prövas eller ifrågasättas; på denna bräckliga grund bygger man så upp ett system, som man ger skenet av sanning. För studenterna försvåras situationen ytterligare av att litteratururvalet är mycket subjektivt. Det blir författarens namn/anseende eller vilken teologisk skola han tillhör som avgör om en bok skall godkännas eller förkastas, menar professor Linnemann. [2]

Fru Linnemann konstaterar alltså att den historisk-kritiska teologin på intet sätt är en neutral metod. Tvärtom innehåller den såväl en egen »tro» och egna värdeomdömen. Eta Linnemann skriver: »Den som ger sig in i detta tänkande lämnar den enkla tron på Guds Ord och kommer att lida förlust.» När på detta sätt en ateistisk metod blir det enda tillåtna sättet att nalkas Guds Ord, finns det allt skäl att instämma med recensenten i Fundamentum om Eta Linnemanns bok: »Boken är — en viktig — varning för varje student – i synnerhet studerande vid icke-kristna utbildningsanstalter – att inte oavsiktligt och utan att märka det fångas inom ateistiska tankeramar. Behjärtansvärd är också maningen att inte lättsinnigt studera vid en historisk-kritiskt präglad teologisk läroanstalt utan att vara medveten om dess irrläriga prägel. Villolära är farlig —» [3]

Kyrkliga myror

| Nr 2, 1988 sida 80

Göteborgs-Posten den 29 febr 1988 berättar om en man i Tumba, som begärt återinträde i Svenska kyrkan och som därvid förklarat sig inte tro på Gud och som tog bestämt avstånd från såväl kyrkans trosbekännelser som dess bekännelseskrifter. Anledningen till att han trots detta önskade bli medlem i den kyrka han tidigare lämnat var att han ville bli valbar för att kunna kandidera i höstens val till kyrkofullmäktige i Tumba. Han vill där representera partigruppen ateisterna/agnostikerna. Kyrkoherden i församlingen har sagt nej till denna ansökan. Kyrkobokföringsinspektören däremot säger att det nog inte går att hindra mannen i fråga från att bli medlem i församlingen. [0]

Göteborgs-Posten skriver: »Saken kan alltså vara den att kyrkan kan vara lagligen förpliktad att uppta medlemmar med det uttalade syftet med sitt medlemskap att bekämpa kyrkan. Denna sorglustiga historia visar bara ännu en gång hur omöjligt statskyrkosystemet fungerar.» — [1]

Det finns dock en naturlig lag, som också bör vara respekterad av en ateist, så att han inte handlar så som skett i detta fall. Den som går in i en nykterhetsloge i avsikt att förvandla den till en förening för främjande av förtäring av starka drycker, borde själv inse att han handlar omoraliskt. Den som söker inträde i Svenska kyrkan i avsikt att förvandla henne till ett samfund för främjande av ateism, borde också inse att hans handlande inte kan etiskt försvaras. Väl har Svenska kyrkan förklarat att Bibeln inte är Guds ord och öppnat portarna för bibelkritik och rationalism (förnuftstro). Detta förhållande hindrar inte att denna kyrka, där det är så »högt i tak», ändå står för en viss allmänreligiositet, som måste respekteras. [2]

En evangelisk-luthersk kristen, som lämnat Svenska kyrkan, kan omöjligt söka inträde igen. Skriften säger ju: »Jag förmanar er, bröder, att se upp med sådana som vållar söndringar och förförelser i strid med den lära som ni har undervisats i. Drag er bort från dem!» (Rom 16:17) . En evangelisk-luthersk kristen skulle heller inte kunna tänka sig att gå in i ett samfund i avsikt att omvandla det till ett samfund av annat slag. Han är ju inte tvingad att tillhöra det. Aposteln Paulus skriver: »Vi begagnar oss inte av knep, och inte heller förfalskar vi Guds ord. Utan det är genom att lägga fram sanningen som vi anbefaller oss själva och vädjar till var människas samvete, med Gud för ögonen» (2 Kor 4:2). [3]