1988/2 – Översättningen av Romarbrevets ingress 1:1-7

| Nr 2, 1988 sida 67

Svenska Folkbibelns översättning.

Jag, Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avskild för Guds evangelium, [1] som Gud i förväg förkunnade som ett löfte genom sina profeter i de heliga Skrifterna – [2] evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur var av Davids släkt, [3] som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån de dödas uppståndelse – (avskild för Guds evangelium) om Jesus Kristus, vår Herre, [4] genom vilken vi har fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull, [5] till vilka ni hör också ni, Jesu Kristi kallade (=utvalda), [6] (jag, Paulus) hälsar alla som bor i Rom, Guds älskade, utvalda heliga. Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. [7]

*

Blass-Debrunner-Rehkopfs grammatik (§ 464) omnämner dessa verser som exempel på en hos aposteln utformad konstfull period. En sådan mera konstfullt uppbyggd sats är inte så vanlig hos Paulus. Ovanstående grammatik förklarar detta förhållande med att aposteln inte ger sig tid till en sådan stil, som fordrar en mera avvägd frasering, och det ligger mycket i den förklaringen. Här (i Rom 1:1-7) finner vi emellertid en sådan sats, som med all rätt kan betraktas som en konstfullt utformad period. Om denna säger J Weiss: »Symmetrin är i det hela oklanderlig.» Vers 1 följs av två relativsatser (i grekiskan av en relativsats och en participalsats), varefter aposteln sedan anknyter till den första versen. Översättningen av dessa verser – sedda i sitt givna sammanhang – blir då den som har givits här ovan. [8]

Utläggning av Romarbrevets ingress

Vers 1: Guds evangelium. Gud anges som evangeliets upphovsman, och aposteln förklarar sig i kraft av sin kallelse vara evangeliets tjänare. Redan från början underordnar han sig evangeliet. Därför måste han genast bestämma dess innehåll. [11]

Vers 2f: (evangeliet) om hans Son, som till sin mänskliga natur var av Davids släkt. Det budskap som Gud förut hade förkunnat i löftets form i profetian om den kommande Davidsättlingen (2 Sam 7:12ff), får nu sin fortsättning i apostelns predikan, som förkunnar att Guds evige Son har kommit och att han »efter köttet», dvs efter sin mänskliga natur, är av Davids släkt. [13]

Vers 4: Om Guds egen Son säger aposteln vidare att han »blev bevisad vara Guds Son». Denna bevisning inför människor är Guds verk: Han (Sonen) »visades». Verbet är ett »gudomligt passivum» och uttrycker att det är Gud som visar och förklarar att den jordiske Gudssonen, som kom ur Davids ätt, är Guds Son. Hur denna bevisning inför människor närmare har gått till förklarar aposteln i det följande. Detta andra satsled, som han inleder med »blev bevisad», framhävs särskilt genom »asyndeton», vilket betyder att han för framställningen framåt utan att med ett »och» binda v 4 samman med föregående vers. Aposteln har redan avgett sin bekännelse till Kristus och vänder nu tillbaka till utgångspunkten (v 1), till Guds evangelium, som predikas och går ut i världen. Att aposteln därvid som evangeliets tjänare har sin egen förkunnelse i tankarna visar sammanhanget. [15]

Uttrycket ”med kraft, efter helighetens Ande”

Normalt språkbruk kräver att dessa uttryck förs till verbet. »Med kraft» har denna bevisning ägt rum. Att uttrycket »med kraft» i första hand bör föras till verbet »visad» är från språklig utgångspunkt klar. ^[1]»Bevisad vara Gud Son». Paulus kvalificerar detta förhållande med hjälp av tre prepositionsuttryck: »med kraft», »efter helighetens Ande», »alltifrån de dödas uppståndelse». Normalt … Continue reading Det är också symptomatiskt att när grecisten och språkforskaren Gunnar Rudberg ger en provöversättning av Romarbrevet, då för han uttrycket »med kraft» till verbet och översätter: »som med makt har blivit satt att vara Guds Son» (Uppsala Universitets Årsskrift 1941:7, 4). Om denna bevisning, som har skett »med kraft», säger aposteln att denna kraft är verkad av »helighetens Ande» ^[2]»Helighetens Ande» är en exakt återgivning av hebreiskan »ruach haqqodes» (Ps 51: 13): »Tag inte din helige Ande ifrån mig.» Anden, given åt människan. kallas av aposteln »barnaskapets … Continue reading, ett uttryck som Paulus eljest aldrig använder och som han brukar för att ange att det är fråga om den Guds Ande som tilldelas människor, som »med en bevisning i ande och kraft» (1 Kor 2:4) förkunnar evangelium. Aposteln förklarar därvid att han »i sin ande» (Rom 1:9) tjänar Gud som förkunnare av evangelium. Enligt denna tolkning är Anden inte en benämning på Sonen. Det är här fråga om Guds Ande, som är verksam i församlingen. [17]

”Horisthentos” (=visad) vara Guds Son.

Innebörden i detta verb »visa, bevisa, förklara» har varit föremål för exegeters arbetsmöda. Verbets grundbetydelse är »att draga en gräns». Dras gränsen i tanken betyder det »bestämma»; dras den med ord betyder det »förklara, visa, bevisa»; dras den i handling betyder det »insätta», en innebörd som dock är mycket ovanlig. »The New English Bible» ger översättningen »declared (=förklarad) Son of God», 1917 års Bibelöversättning »bevisad vara Guds Son» ^[3]Här skall också nämnas att prof Hugo Odeberg i sin bok »Kristus i Gamla testamentet», s 22, ger denna översättning: » … som efter Helighetens Ande blivit i kraft förklarad vara Guds … Continue reading. Här är gränsen dragen »med ord», något som får ett starkt stöd av det givna sammanhanget. Så uppfattades också verbet av de grekiska kyrkofäderna Chrysostomos och Theodoretos. Som synonymer till verbet anger de »apodeichthentos» och »apedeichtee», som betyder »visa». Tertullianus, som var väl hemmastadd i det grekiska språket, återgav verbet med »definitus» = fastställd. [19]

”Alltsedan de dödas uppståndelse”

Vad aposteln menar med detta uttryck har varit föremål för mycken undran. Ser vi det utifrån det närmaste sammanhanget, förs vi till apostelns hänvisning till det predikade evangeliet, hur »vi genom Kristus har mottagit nåd och apostlaämbete». Evangeliets gång genom världen innebär att andligt döda uppstår till liv i den andliga nyfödelsen. Andens verk genom evangeliets predikan utgör ett kraftigt bevis för att Guds Son verkligen är Guds Son. Att aposteln därvid ser sig som ett redskap för detta verk förklarar han också själv i detta brev. Han skriver: »Jag dristar mig inte att tala om något annat än vad Kristus har verkat genom mig för att föra hedningarna till lydnad, genom ord och gärningar, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft» (Rom 15:18). [21]

Bibelkommissionens angrepp mot tidigare översättningar av Romarbrevsingressen

När den statliga Bibelkommissionen (BK) var färdig med sitt arbete och Nya testamentet förelåg färdigt (1981), blev denna översättning mycket snart föremål för kritik. Denna kritik bemöttes emellertid med tystnad. Saklig kritik, framförd i tidskriften Biblicum, har t ex aldrig tagits upp till behandling. [23]

En av BK:s ledamöter, fil lic Harry Lindström, har emellertid i tidningen Dagen gått till våldsamt angrepp mot tidigare översättningar av Nya testamentet. Som exempel på sådana översättningar, som förklaras ge stöd åt en luthersk lärotradition, nämner han Hedegårds och Giertz översättningar samt Svenska Folkbibelns provöversättning av Romarbrevet. Anledningen till detta angrepp är den kritik som pastor Samuel Svensson framfört mot NT 81:s översättning av Rom 1:3f. [24]

Lindström är mycket orolig över kritiken av NT 81 och skriver: »Det är viktigt, att kritiken inte är slapp och lättvindig, att det klart framgår utifrån vilka förutsättningar den framförs…» Framförs kritik av en översättning bör den naturligtvis vara saklig. Samtidigt bör en alternativ översättning presenteras. Frågeställningen bör hela tiden vara den: vad säger texten? Då nu Svenska Folkbibelns översättning av Romarbrevsingressen också har kritiserats och förklarats som en luthersk »inläsning» av texten, är det vår plikt att motivera översättningen. Så har nu skett. Vi beklagar endast att den debatt som har förts i detta ämne i tidningen Dagen inte har uppmärksammats av oss tidigare. [25]

II. NT 81:s översättning av Rom 1:3-4

3. Evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt [27]

4. och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre. [28]

*

Denna översättning blev på ett tidigt stadium kritiserad. Så skrev t ex prof Birger Gerhardsson att »återgivningen av ’kata pneuma hagioosynees’ (’efter helighetens ande’) var svårmotiverad» och att »stället låter närmast arianskt. ^[4]Enligt Arius, presbyter i Alexandria, död 336, var Kristus inte Gud, inte heller lik människorna. Kristus var för Arius något slags halvgud, som dock kunde få benämnas gud. Det här var kanske ett olycksfall i arbetet?» Prof Harald Riesenfeld har emellertid i en artikel »Kristi andes helighet, Rom 1:4» – i Svensk Exegetisk Årsbok 50 (1985) 105-115 försvarat översättningen av dessa verser. Vi vill här inte endast ta upp till behandling hans tolkning av begreppet »andens helighet». Vi vill granska hans utläggning av ovan givna textavsnitt i dess helhet. [29]

1. ”Horisthentos” (”visad, förklarad”) sägs betyda ”insätta”

NT 81 återger verbet med »insätta». Riesenfeld skriver härom: »Verbet ’horidsein’ har i NT i övrigt betydelsen ’insätta, bestämma’ och inte ’deklarera’.» Någon argumentering härför ger han inte. Detta förhållande är mycket märkligt. Ty den tolkning han här gör sig till talesman för är mycket långsökt. K L Schmidt skriver: »Efter eljest belagt språkbruk (’je nach dem sonst belegten Sprachgebrauch’) betyder det en deklaration… Det betyder här inte ’insätta’» (Theol Wörterb 5, 454). Som enda belägg för att verbet skulle betyda »insätta» anför H Schlier att det har den innebörden i Ignatius’ ord i Ef 3:2 om biskoparna som »insatta (i sina ämbeten) ända till jordens ändar.» [31]

Att Riesenfeld så självklart fastslår innebörden i verbet utan att argumentera för sin uppfattning ger han själv förklaringen till. Redan innan översättningsarbetet hade börjat hade Riesenfeld klart för sig att detta grekiska ord måste få en ny översättning. Det framgår av hans artikel »Nya landvinningar inom nytestamentlig filologi och exegetik», där han skriver att ordet bör få en ny översättning – »insatt till att vara Guds son» – och motiverar detta med att »verbet här utgör ett led i en intronisationsterminologi» (SOU 1968:65, 254). Det är då inte en filologisk, språkvetenskaplig undersökning som ger honom denna översättning, utan hans egen förutsättning, hans »Vorverständnis», som ger ordet denna nya innebörd. Nya testamentets kristologi skall förstås, menar han, utifrån det motiv som det sakrala kungadömet tillhandahåller. [32]

Bakgrund till denna översättning är föreställningen om ett sakralt kungadöme

I sin doktorsavhandling behandlade Riesenfeld berättelsen om Jesu förklaring på berget. Denna berättelse tolkas där mot bakgrund av en gammalorientalisk Guds-kunga-ideologi. Riesenfeld menar sig i Gamla testamentet finna »ett sakralt kungadöme» och hävdar att det är föreställningen om ett sådant kungadöme som har applicerats på Jesus. Liksom kungen till sin natur inte var Gud eller Guds Son i övernaturlig mening, utan genom sin tronbestigning trädde in i en gudomlig sfär, så skall Jesu förklaring på berget förstås som hans himmelska intronisation. Man använder i detta sammanhang uttrycket »två-sfärskristologi». Det gammaltestamentliga kungadömet skall ge bakgrunden till Kristi förklaring. Detta kungaideologiska schema har framför allt lagts fram av teologer i Uppsala (av den s k Uppsalaskolan). [34]

Själva den historiska verklighet som ligger bakom denna berättelse kommer man då aldrig in på. En historisk-kritisk forskare kan nämligen aldrig tänka sig att Jesus på det heliga berget träder fram inför sina lärjungar som gudamänniska. En tysk teolog, som recenserar Riesenfelds avhandling, skriver »att berättelsen om Jesu förklaring på berget i sin helhet förblir ouppklarad» (Symbolae Biblicae Upsaliensis 11, 1948, s 56). Det skall också påpekas att Uppsalaskolans försök att förklara Nya testamentets kristologi utifrån det sakrala kungadömets motiv inte längre tas på allvar ens i Uppsala. Den nytestamentliga motivforskning som för trettio år sedan gällde som vetenskap på högsta nivå är idag föremål för teologistuderandes skämt. [35]

Kristi förklaring på berget förs av Riesenfeld bort från historiens område och blir av honom föremål för motivforskning. Motiv och myt hör nära samman. Så återgav Bibelkommissionen i en provöversättning berättelsen om Jesu förklaring under rubriken »Jesu förvandling», en rubrik som dock inte kom med i den slutliga översättningen. l grekiska gudasagor (myter) läser vi om gudars »metamorfoser» (förvandlingar). Sådana gudaberättelser har hedningarna. Men evangeliet om Kristi förklaring har inget med sådana föreställningar att skaffa. Där sägs att »hans (Jesu) utseende förvandlades inför dem» (Mark 9:1), dvs inför de tre lärjungar som var med honom. Denna uppgift i evangeliet är viktig. Jesus, Människosonen, hade nyss för sina lärjungar förkunnat att han skulle bli dödad (Mark 8:31). Det var denne Jesus, som gick mot sitt lidande och sin död, som de tre lärjungarna såg förhärligad. Den gudomliga strålglansen lyste fram. Så ger evangelisternas berättelse om Jesu förklaring hemligheten i Jesu person, att han, den lidande Messias, är »Herren» (Mark 11:3), »härlighetens Herre» (1 Kor 2:8). [36]

2. ”till sin mänskliga härkomst – genom sin andes helighet” uppfattas som ”komplimentära begrepp” om Jesu person

Uttrycket »till sin mänskliga natur» (efter köttet) får av Riesenfeld denna utläggning: »Som människa hade Jesus, enligt Paulus framställning, en härkomst som lät sig anges.» Uttrycket »genom sin andes helighet» förklaras sedan med att Jesus »i sina andliga dimensioner ägde en helighet som gjorde det möjligt (för Gud) att efter döden föra honom till nytt liv och härlighet.» »Genom sin andes helighet blev han (en ur Davids släkt) insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda.» Så är den uppståndne Kristi helighet mer orienterad kring den helighet som han själv har och får än den som han förmedlar. En sådan helighet förklaras därför också »i andra sammanhang vara en förutsättning för ett liv efter döden.» Verserna 3 och 4 i Romarbrevsingressen får i Riesenfelds översättning en tolkning som står i uppenbar motsats såväl till innehållet i ingressen som till hela brevet. Riesenfeld sammanfattar: »Allt talar för att ’enligt köttet’ och ’enligt anden’ i Rom 1:3 är komplimentära begrepp som tagna tillsammans karakteriserar Jesu person». ^[5]Klaus Haacker anmärker: »Die Auslegung von Röm I :3f steht seit nunmehr zwanzig Jahren stark im Zeichen der parallelen und schein bar antithetischen Wendungen ’kara sarka’ und … Continue reading [38]

Denna parallellitet är dock ifrågasatt. Birger Olsson skriver: »Denna tvåsfärskristologi har, syns det oss, ännu inte på ett tillfredsställande sätt förklarat t ex varför Paulus säger ’efter helighetens ande’ och inte bara ’efter anden’. Detta är ett skäl för att på nytt analysera texten, särskilt i ljuset av den mest näraliggande kontexten (=sammanhanget), dvs Romarbrevet och corpus paulinum.» Han tillfogar också: »Försiktighet i tolkning höves oss… Vi bör om möjligt inte utgå från en syntaktisk-semantisk parallellitet i tolkningen av t ex kata-fraserna (=’efter köttet’ osv) och att ordet ’helighetens’ i första hand ej bör ses som ett allmänt utfyllnadsord» (Festskrift till Harald Riesenfeld 37-38 (1972) 257f). Om Paulus verkligen avsett att med dessa fraser karakterisera Kristi person, då är det, såsom också J Weiss påpekar i sitt arbete »Beiträge zur Paulinischen Rhetorik» s 180, påfallande att aposteln här inte utformar parallellismen så noggrant som möjligt, vilket han eljest alltid bemödar sig om. Weiss ställer därför också frågan varför Paulus inte brukar frasen »efter köttet – efter anden» utan i stället »efter köttet – efter helighetens Ande». Benägenheten för symmetri är eljest ett kännetecken på Paulus stil. [39]

1 den katolska tidskriften Biblica 58 (1977) 588 recenseras en avhandling, som strukturerar dessa verser på samma sätt som Riesenfeld. Men recensenten, James Swetman, invänder att det är bättre att låta »efter köttet» stå som en förklarande fras till de föregående orden »av Davids ätt». Han hävdar att avhandlingens svaghet består i att författaren undviker att diskutera den viktiga fras som inleder v 3: »(evangelium) om hans (Guds) egen Son», och som liksom i Gal 4:4-6 avser den preexistente Gudssonen. Paulus bekänner sig här till en inkarnationskristologisk dogm, att Sonen blev människa i Kristus Jesus. När Riesenfeld utlägger v 3 stryker han denna starkt framhävda apposition – »Gudssonen» – och ger i stället en exeges av orden »som är född av Davids säd efter köttet». En ättling av David blir till sist upphöjd till Guds son i makt och välde. Fördelen med denna tolkning i jämförelse med den tidigare är, säger Riesenfeld, att »Guds son i v 4 profileras tillräckligt i förhållande till ’hans son’ i v 3.» »Termen ’med makt’ kvalificerar Guds son», förklarar han. ^[6]Till frågan om tillägget »med kraft» förstärker utsagans andra led fogar författaren anmärkningen: » … wichtig ist jedoch, dass man erkennet, wie die zweistufige christologische … Continue reading

Vi får här en »processkristologi», där Guds son blir mer och mer gudomlig. Om en så utformad kristologi har dr David Hedegård fällt de orden: »Gud blir han inte, han är det eller är det inte.» [40]

Uttrycket ”efter de dödas uppståndelse” översätts med ”vid sin (Jesu) uppståndelse från de döda”

Detta uttryck – »de dödas uppståndelse» – karakteriseras i exegetisk litteratur som »allomfattande» (»generic»). Riesenfeld bortser helt från detta förhållande. Hans enda kommentar till uttrycket i fråga är att det hellre bör översättas med »efter sin uppståndelse från de döda». Att han helt bortser från att texten talar om »de dödas uppståndelse» skall inte förvåna. Ett sådant förbiseende måste till för att uttrycken »enligt köttet» och »enligt anden» skall kunna tolkas som »begrepp som tagna tillsammans karakteriserar Jesu person.» [42]

Kan en kristologisk dogm byggas på dessa verser?

En dogm, en trossats, skall ha ett klart och tydligt beläggställe. Här, i dessa verser, utsägs i stor klarhet den dogmen att »Guds egen Son har kommit ur Davids ätt efter köttet». Dessa verser kan däremot inte anföras som beläggställe för att Guds son skulle kvalificeras som Guds son med makt och välde och att detta har skett vid hans uppståndelse eller efter hans uppståndelse från de döda. En sådan rörelse inom Guds Son är något helt främmande för Skriften. Sådana »metamorfoser» (förvandlingar) hör myten till (2 Petr 1:16ff). »Gud, himlaljusens Fader, undergår ingen förändring», förkunnar aposteln Jakob (1:16). Detsamma gäller Jesus, som redan under sitt jordeliv blev tilltalad och omtalad som Herre i en mening som går långt utöver mänskligt bruk av denna titel (något som kommer till uttryck i Jesu egna ord, Matt 7:21f, Mark 11:3). [44]