Aposteln Paulus ger i detta brev en själavårdande vägledning till sin medarbetare Titus. I Gal 2:1 omnämner aposteln att han »tog med sig också Titus» när han »tillsammans med Barnabas åter for upp till Jerusalem.» Han uppger också att »Titus, som var grek, inte blev tvingad av församlingen där att låta omskära sig. I 2 Kor 8:23 kallar aposteln Titus för »sin medarbetare», och i brevet här benämner han honom för »sitt sanna barn i fråga om den gemensamma tron» (Tit 1:3) [0]
Efter sin frigivning från den första fångenskapen i Rom begav sig Paulus åter på resa. Efter att ha kommit till Spanien, »till västerns gräns», återvänder han till östern och grundlade där också församlingar. Så arbetar han en tid tillsammans med Titus på ön Kreta. När aposteln blev tvingad att avbryta sin verksamhet där, lämnade han Titus kvar med särskild uppgift att ordna det som ännu var ogjort. Det gällde framförallt tillsättande av äldste i församlingarna. [1]
Brevet till Titus innehåller förmaningar och föreskrifter. Aposteln undervisar om hur de som skall insättas som äldste och församlingstjänare skall vara beskaffade och vilka kvalifikationer de skall ha. Här ges också (kap 2) en s k hustavla, där män och kvinnor, äldre och yngre, herrar och slavar förmanas. I det tredje kapitlet inskärper aposteln lydnaden för »överhet och makthavare». Uppgiften om att det »särskilt bland de omskurna» (judarna) fanns orosstiftare (odisciplinerade, anarkister – Tit 1:10) innebar inte att dersa omstörtande verksmhet var riktad mot kyrkan och församlingen. Av brevets framställning framgår (Tit 3:1, 1:16) att det här närmast är fråga om en nationell och religiös frigörelse, som är riktad emot den romerska statsmakten. Där dessa religiösa »zeloter» (»ivrare») eggar de troende till en fientlig hållning mot hednisk överhet, där förmanar aposteln till lojalitet och lydnad mot denna överhet. [2]