Torgny Wiren, Vägen genom. En sanningssökares kamp. Salt & Ljus, Box 3110, 136 03 Haninge, 1987. 126 sid. [0]
Stefan Danielsson, Kristendom och samhälle på kontrakurs. Artikel i Illustrerad Vetenskap nr 10/1987. [1]
I denna bok ”Vägen genom” berättar Torgny Wiren, numera präst i Ljungarum, om den undervisning som meddelades honom av Teologiska fakulteten vid Lunds universitet och hur han genom denna undervisning fördes in i svåra tvivel och anfäktelser men också till en uppgörelse med den liberalteologi och bibelkritik som där framfördes. De som inte känner de filosofiska värderingar som svensk teologisk universitetsforskning utgår från, torde bli mycket förvånade och fråga sig om det verkligen kan vara så illa ställt med den teologiska undervisningen vid våra statliga universitet. [2]
Det vittnar gott om författarens insikt att han redan från början tar upp och granskar de förutsättningar som »historisk-kritisk metod» utgår från. Han berättar inledningsvis om hur det teologiska arbetet presenterades för de nykomna teologerna. När dessa hälsades välkomna till sitt studium av religionen, sades det att den metod som skulle komma att användas var helt objektiv och neutral och därmed ocksa gav en på sunda, kritiska principer byggd framställning av Bibelns budskap. [Not 1] [3]
Mycket snart började emellertid den unge teologen ifrågasätta om det verkligen var så objektivt och neutralt att studera Bibeln på det där »vetenskapliga sättet». Han skriver: »Jag började mer och mer misstänka att vi helt enkelt låst oss fast vid felaktiga förutsättningar.» Han upptäckte att metoden i fråga inte var förutsättningslös. Den utgick ju från den bestämda förutsättningen att allt skeende hade inomvärldsliga orsaker. Han upptäckte också snart att den så vackert utsmyckade metoden inte heller var ny. Programmet för en forskning efter denna metod hade utformats redan av 1700-talets upplysningsteologer. Bakom programmet låg redan från början en mycket bestämd rationalistisk värdering. Under 1800-talet radikaliserades denna till den s k positivismen (med fransmannen Auguste Comte som förgrundsfigur), enligt vilken hela tillvaron skall förklaras utan att begreppet »Gud» förs in. En »positivistisk» bibelsyn ger principiellt inte någon som helst plats för Gud. När Mose i sitt tal påminner folket om de väldiga gärningar som »Gud har gjort med er i Egypten inför edra ögon»(5 Mos 4:32-36), då måste alla dessa Guds gärningar förklaras som myter och gudasagor, eftersom forskningsmetoden inte tillåter forskaren att räkna med »en så suverän och ’oberäknelig’ faktor som Gud» (Gerhardsson). »Forskningsmetoden i fråga är ateistisk», som dr Hedegård vid ett tillfälle påpekade. [4]
Resultatet av ett sådant bibelstudium blir att den bibliska historien måste skrivas om. Skriftens lära om skapelse och syndafall, om Israels uttåg ur Egypten, om Jesus, Människosonen, den jungfrufödde, uppstånden ur graven på tredje dagen, alla dessa händelser måste skrivas om. De ses inte längre som händelser, som verkliga under, utan uppfattas i stället som bilder och metaforer. Därmed har Guds underfulla gärningar förts ner på det naturliga skeendets plan. Bibelns skapelseberättelse måste då förstås mot bakgrund av den materialistiska läran om materiens evighet, och dess lära om människosläktet enhet (»alla från en enda stamfader») måste tolkas mot bakgrund av evolutionslärans föreställning om olika högt utvecklade apflockar. Bibelns lära om syndafall och frälsning brukar vanligtvis i sådana sammanhang helt avföras från ämnet bibelkunskap. [5]
Att Wirén inte överdriver sin framställning av innehållet i ett bibelstudium som utgår från ett rent »ateistiskt» dogma framgår av en artikel i Illustrerad Vetenskap. Där ger Stefan Danielsson ett »porträtt» av »en modern kyrkofader», som han säger. Denne kyrkofader heter Henry Cöster och är docent vid Lunds universitet och lärare i religionsvetenskap i Göteborg. Om honom sägs att han »som teolog och lärare i dogmatik arbetar med att innehållsbestämma den kristna livsåskådningen.» Här framförs emellertid »den moderna människans dogmer». De »ateistiska påståenden» som fastslås av Cöster är dessa: »Domen behöver vi inte vänta på… Jesus uppståndelse är inte något som inträffat för 2000 år sedan… Bibelns metaforer (bilder) skall inte uppfattas som sanningar… Kristendomen är egentligen byggd på ett ’misslyckande’ – Jesus blev korsfäst… Livet efter detta är ingen nödvändig del av kristendomen… När jag är död är jag död…» Själv bekänner sig Cöster som »marxist och kristen». [6]
När Cöster så har »innehållsbestämt den kristna livsåskådningen» kan det vara på sin plats att låta Bibeln själv tala. Den förkunnar att Gud är Skaparen. Att Gud är Skaparen innebär för aposteln Paulus skapelsen enligt skapelseberättelsen (Apg 17:26). Bibeln förkunnar att Jesus Kristus offrade sitt liv till försoning för världens synder och att Kristi död innebär att han har köpt oss åt Gud. Han är i sanning världens Frälsare. Bibeln förkunnar att Jesus uppstod ur graven på den tredje dagen och att han blev sedd av apostlarna. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: »Det vi har sett med egna ögon, det vittnar vi om… Detta har jag skrivit för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn” (1 Joh 1:1; 5:13). [7]
Wirens bok är ett gripande dokument. Det berättar om en ung kristen, som kom till ett teologiskt studium vid en teologisk fakultet, där det bibliska materialet förvanskas. Men han inser snart att han är på väg att bedragas. Och han bekänner att det som Bibeln berättar som händelser också är händelser. Aposteln Petrus förklarar i sitt andra brev: »Det var inte några ’sofistikerade myter’ vi följde, när vi förkunnade för er vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet (2 Petr 1:16). Myten är inte intresserad av att svara på frågorna »var?», »när?» och »hur?» Myten talar inte om »åsyna vittnen». Myten är fantasi, tankefoster och tankefunder och vill också bli förstådd som »tanke och motiv». Bibeln är berättelsen om Guds väldiga gärningar, om »den ogudaktiges rättfärdiggörelse» (Rom 4:5). [8]
Vad som förvånar läsaren är att Torgny Wirén, präst i Svenska kyrkan, inte helt har förstått Skriftens ord om synd och nåd. Syndafallet är en historisk händelse. Detta bekänner Wirén i kraft av de klara textorden. Men han tycks inte helt ha förstått syndafallet följder. Det finns också också ett annat lidande än det fysiskt onda, sjukdom. Det finns något som kallas det moraliskt onda, synd och överträdelse. Kristi lärjungar bör veta att de inte är befriade från lidande och död. Dödens verklighet påminner om syndens verklighet. Först när en människa har upptäckt syndens verklighet i sitt liv, kan hon rätt glädjas över evangelium, som ger henne syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vi bör veta att kroppslig och andlig hälsa inte alltid följs åt. Därför hälsar också aposteln Johannes i sitt tredje brev till den älskade brodern Gaius och önskar att han »på allt sätt har det bra och är frisk, liksom det står väl till med din själ.» (3 Joh 2, jfr 2 Kor 12:7-10). [9]