Jag är Herren, din Gud. . . Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig» (5 Mos 5:6f). [0]
Herren är Gud. Innan någon säkert kan påstå det, måste det först och främst klarläggas om det överhuvudtaget finns en Gud och framför allt om Bibelns Gud finns. Denna fråga måste varje generation och varje människa bearbeta, öppet och offentligt eller för sig själv. Finns det något svar på denna livsfråga? Efter sin natur skulle människan vilja säga nej . Ty det förefaller henne så motbjudande att tänka sig att Gud också efter döden skall hålla räkenskap över varje ögonblick i hennes liv. Då passar det det mänskliga förnuftet så mycket bättre att betrakta slg själv som högsta väsen och alltings mått. [1]
Visserligen kvarstår det en viss osäkerhet. Men man lugnar sig snart med att hävda att man inte ser någon Gud eller ser några spår av honom. Alltså finns det ingen Gud. Man instämmer gärna med Feuerbach, som vände upp och ned på Bibelns första kapitel med att säga: »Människan har skapat gud efter sin bild.» Så enkelt är det emellertid inte. Vi märker dagligen att vi trots alla tekniska framsteg ändå på något sätt är beroende av en högre makt, som har oss i sitt grepp men som vi inte kan begripa. [2]
Bara det faktum att vi med vårt rymdskepp »jorden» rusar genom alltet utan att någon människa styr, det gör en eftertänksam. Och denna eftertänksamhet står kvar. Men ett är fast: om det verkligen finns en skapande Gud bestämmer inte vi människor, varken vetenskapsmannen på laboratoriet eller den enkle mannen på gatan. Det har Han för alltid bestämt. [3]
Han behöver inte heller först fråga någon om han får existera. Han frågar i stället oss människor om vi är beredda att på allvar ta emot det vittnesbörd han avlade på berget Sinai: »Jag är Herren, din Gud. Denna korta sats skall vi noga betrakta. Den har tre delar: [4]
- Jag är [5]
- Jag är Herren. [6]
- Jag är din Gud. [7]
1. Denne Gud från berget Sinai är inte vilken gud som helst, utan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Det betyder inte att dessa män har tänkt ut honom och upphöjt honom till ett slags folkgud. I så fall hade de säkert ordnat sig en bekvämare gud. Det är han som har väckt dem till liv för att de och deras avkomma skulle bli hans folk. Och detta folk finns där ännu idag och är en gåta för världen. [9]
Den förste av Gud kallade ledaren för folket var Mose, som skulle föra detta folk ut ur slaveriet i Egypten, ett nästan utsiktslöst företag. Inte underligt att Mose frågar: »Vad skall jag då säga till folket, när de frågar mig vem den Gud är som har sänt mig och vad hans namn är?» Då fick han det svaret: »Jag är den jag är. Det är mitt namn. Säg till folket: ’Jag är’ har sänt mig till er’.» På hebreiska står här noga översatt »den varande». Om hans existens kan man inte diskutera. Man kan bara erkänna honom i tro eller tillbakavisa honom i otro. Neutralitet gentemot honom är inte möjlig. [10]
Nuförtiden är det vanligt att leva sitt liv utan Gud. Men Bibeln, böckernas bok, fastslår att denna hållning redan tidigare var modern. För tretusen år sedan uttalade den fjortonde psalmen domen över gudsförnekarna: »Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.» Men han finns trots det, som alla verkligheters verklighet. Vad vi anser som verkligt omfattar ju endast en bråkdel av hela universum. Och denna oöverskådliga verklighet har Gud in i det minsta planerat och satt i verket. Vi måste dock medge att vårt förstånd är alltför begränsat för att vi någonsin skall fatta verkligheten. Hur skall vi då kunna förstå och begripa den som har skapat allt? [11]
Det berättas om kyrkofadern Augustinus att han en gång vid en promenad på havsstranden grubblade över Gud och världen och därvid fick syn på en liten pojke, som oupphörligt öste vatten i en grop som han hade grävt i sanden. Kyrkofadern tittade på honom och frågade förstrött varför han gjorde så. Då svarade pojken att han ville tömma över hela havet i sin grop. Åt en sådan dårskap måste Augustinus le. Men då gick det plötsligt upp för honom att han själv hade förhållit sig på samma sätt. han ville tränga in den evige Guden i sitt eget trånga tankesystem. Så måste all mänsklig vishet bli till skam när den tilltror sig att avgöra om Gud får existera. [12]
2. Till den första utsagan, att Gud finns, kommer den andra: att han är Herren: »Jag är Herren.» Detta passar lika lite vår natur och är den egentliga orsaken till att människor förnekar hans existens. Om någon därför säger: »Det kan inte finnas någon Gud», så menar han i verkligheten att det inte får finnas någon Gud. Ty i så fall måste han ändra sitt liv. Och vem vill göra det? Så uppstår det förhållandet att många som förnekar Gud på samma gång vill avskaffa honom. Men vad som inte finns skulle ju egentligen inte behöva bekämpas. [14]
Likväl gäller vad Paulus skriver i Romarbrevet: »Det man kan veta om Gud är uppenbart hos dem. Gud har ju uppenbarat det för dem.» Att det finns en Gud kan människan erkänna. Se dig omkring i världen, hur från det största till det minsta allt harmoniskt griper in i vartannat, mycket underbarare än den mest sinnrika maskin. Säg sedan att det av en slump har blivit så. Nej, det går inte. Och så är följden den att högt ansedda naturvetenskapsmän har bekänt sig till tron på en Skapare och inte varit rädda för att bekänna hans existens och allmakt. [15]
Hur utsiktslöst det är att upptaga kampen mot Gud visar den andra psalmen i Psaltaren. Den inleds med frågan: »Varför larmar hedningarna, varför talar folken tomma ord? Jordens konungar träder upp och furstarna förenar sig mot Herren och hans Smorde. ’Låt oss slita sönder deras band och kasta av oss deras bojor.’» David kan inte förstå en sådan hållning. Vad har Gud gjort dem för ont? Ger han inte tvärtom allt vad de behöver? Varför vill människorna såga av den gren på vilken de sitter? Konung David vädjar: »Så var nu kloka, ni konungar, tag varning, ni jordens härskare.» [16]
Att Gud hittills har förblivit Herren har på många sätt bekräftats. Ingen kan i längden ostraffat förakta Guds bud. Vill vi inte veta av Gud måste vi hålla till godo med djävulen. Vänder vi oss bort från Gud förlorar vi också medmänniskan. Huvudbudet framför alla är detta att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. [17]
3. Så betygar Gud för varje enskild: »Jag är Herren.» Det betyder: »Jag är din Gud.» Luther säger i Stora katekesen: »Därför, menar jag, kallar också vi tyskar Gud (Gott) med just detta namn efter det lilla ordet »god» (»gut»), emedan han är en evigt springande källa, som överflödar av idel godhet och från vilken allt, som är och kallas gott, härflyter.» [19]
Bibelns Gud är alltså inte herre i betydelse av tyrann eller slavägare, utan han är Fader i ordets djupaste bemärkelse. Häri skiljer sig den sanne Guden från de gudsföreställningar som finns i alla andra religioner. Religionerna uppmanar människorna att frälsa sig själva genom att uppfylla vissa bud. De kristnas Gud måste väl som den trefalt Helige kräva av sina barn att de håller hans bud. Men samtidigt sägs det utan omsvep: »Ingen finns som gör det goda – inte en enda. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud» (Rom 3:12, 23). [20]
Och nu kommer det verkligt stora, vad ingen människa har kunnat tänka ut: Eftersom ingen förmår försona och blidka Gud med sina goda gärningar går han syndaren till mötes. Det skedde när han sände sin evige Son, som genom sitt människoblivande blev människornas broder. I Jesus Kristus har Gud, Fadern, handlat i barmhärtighet med sina barn och visar dem i Sonen sitt fadershjärta fullt av kärlek. Den gudsfientliga världen har rest korset som ett tecken på sitt djupa hat mot denne Gud. Men han har förvandlat det till tecknet på sin försoning, »för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.» [21]
Denne Gud, som är Herren, vill vara din Gud, ditt goda, din rikedom, din Fader genom återlösaren Jesus Kristus. Så gå inte bort från honom, utan låt dig föras tillbaka till honom. Det finns många religioner och världsåskådningar, men det finns bara en Jesus: »I ingen annan finns frälsning, ej heller finns under himmelen något annat namn bland människor givet, genom vilket vi kan bli frälsta» (Apg 4:12). Den som får nåd att ta emot Jesus som sin Herre och Gud behöver inga andra gudar utan har nog med denne Ende, som uppenbarar sig i Bibeln som den Treeenige, som Fadern, Sonen och Den helige Ande. [22]
Finns Bibelns Gud? frågade vi i början. Svaret kan bara bli: Ja, verkligen. Han är Herren, oberoende av människomeningar, oberörd av alla försök att avsätta honom. Han är Herren din Gud. [23]