Om vi går till Nya testamentet med frågan hur en församling skall vara organiserad, så finner vi snart att det inte ställer upp regler och bud härför. Nya testamentet talar t.ex. i stor frihet om många ämbeten, och alla är de offentliga. Gemensamt för dem är att de är insatta av Gud. »Gud gav oss några som apostlar, andra som profeter, andra som evangelister, andra som herdar och lärare» (Ef 4:11). Apostlaämbetet är unikt. Det förmedlar den gudomliga uppenbarelsen och ger oss den nytestamentliga skriftsamlingen. Kyrkan sägs därför vara »uppbyggd på apostlarnas och profeternas grundval» (Ef 2:20). När de många tjänsterna och ämbetena sedan omnämns och får olika namn – och alla dessa tjänster är offentliga då uppstår frågan hur förhållandet mellan dessa tjänster är reglerat i urkyrkans församlingar. Vi får emellertid inte vänta oss att denna fråga besvaras. I den levitiska lagen i gammaltestamentlig tid var prästernas ämbete och tjänstgöring i detalj reglerade. Så är inte fallet med herde- och läroämbetet i Nya testamentet. [0]
Vi får därför inte ställa upp lagar och bud där Gud inte gör det. Aposteln Petrus förkunnar om alla kristna: »Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, som har kallat er» (1 Petr 2:9). Samtidigt utsäger aposteln Paulus om de pastorer som han har kallat till sig i Efesus och till vilka han riktar sitt avskedstal, att de »av den helige Ande har blivit satta till att vara herdar för Guds församling» (Apg 20:17-28). Läser vi Nya testamentet finner vi alltså att församlingen och församlingens pastor står sida vid sida. Det skall inte vara någon konflikt mellan det offentliga predikoämbetets innehavare och församlingens medlemmar. Men det visar sig att vad som inte skulle få ske, det sker. Andra Johannesbrevet och det tredje visar hur en sådan konflikt fördjupas och hur en pastor i en lokalförsamling revolterar mot aposteln Johannes, som ännu är i livet. Vi får en konflikt inne i församlingen. Sådana konflikter har sedan i kyrkans historia blivit många. [1]
Församlingens pastor i konflikt med aposteln Johannes (3 Joh)
Johannes tredje brev är skrivet till en okänd man, Gaius, som hör till de ledande i församlingen. Gaius uppmanas av aposteln att än en gång ta emot de kringresande missionärer som han nyss så vänligt mottagit och utrusta dem för deras fortsatta färd. Gaius var tydligen en församlingsmedlem som befann sig i goda ekonomiska omständigheter och som hade möjlighet att ge dessa missionärer ekonomiskt understöd. Ett sådant åtagande skulle dock normalt sett ha varit hela församlingens sak. I ett tidigare brev (Andra Johannesbrevet) hade aposteln tillskrivit församlingen (»den utvalda frun»), en församling där söndring rådde och där aposteln förklarar sig ha funnit »några av dess barn vandra i sanningen» (v 4). Konflikten i församlingen hade tydligen ytterligare fördjupats. I sitt senare brev, det tredje, vänder sig aposteln Johannes inte längre till församlingen som sådan utan till sin vän och trosfrände där, till Gaius. [3]
Församlingens pastor, Diotrefes, borde normalt sett ha lett arbetet att bistå dessa kringresande missionärer. Förklaringen till att han inte gjorde det får vi i brevet, där det sägs att han »tar avstånd från oss» (v 9), d.v.s. tar avstånd från aposteln och hans trosfränder. Adressaten Gaius är tydligen ledare för en minoritet i församlingen. Förklaringen till konflikten är den att »Diotrefes i allt vill vara den främste bland dem», och tydligen betraktar han misssionärerna som ett hot mot sin maktställning. Apostelns ord om »dem» och »oss» visar att församlingen är delad i två grupper och att pastorn, som den härsklystne församlingsledare han är, är på väg att driva dem ut ur församlingen som understöder missionärernas arbete. [4]
Diotrefes står emellertid inte bara som avgjord motståndare till sina ämbetsbröder. Han är också avgjord motståndare till aposteln och till dem som håller fast vid apostelns undervisning och som enligt apostelns egna ord »lever i sanningen». Att Diotrefes är en uppenbar villolärare är ännu inte helt uppenbart. Men när Johannes i sitt brev på det varmaste rekommenderar Demetrios, som har »gott vittnesbörd av alla och av sanningen själv», då kan inte detta så gärna fattas på annat sätt än som en maning till församlingen att insätta Demetrios som församlingens pastor. Men aposteln utsäger inte detta i klartext. Han räknar med att snart komma på besök. Och det kunde ju tänkas att Diotrefes ändrar sin hållning och med de andra i församlingen blir »en medarbetare åt sanningen». [5]
Apostlarna – Ordets första tjänare
När evangelisten Lukas i början av sitt evangelium hänvisar till vad Jesu apostlar »meddelat» talar han om dem som »från begynnelsen åsyna vittnen och Ordets (första) tjänare» i den nytestamentliga församlingen. Jesus kallade själv sina tolv lärjungar och apostlar och gav dem uppdraget att predika: »Där ni går fram skall ni predika och säga: ’Himmelriket är nära’» (Matt 10:7). Jesus sade också: »Den som tar emot er (apostlar), han tar emot mig» (Matt 10:40). Dessa tolv hade alltså varit med Jesus från början. De hade lyssnat till hans ord och undervisning, sett hans gärningar. På Pingstdagen »trädde Petrus fram (i Jerusalem), tillsammans med de elva, och talade till dem» som var där församlade (Apg 2:14). Den uppståndne Kristus hade också sagt att så snart skulle ske: »När den helige Ande kommer över er skall ni undfå kraft och bli mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och sedan intill jordens ända» (Apg 1:8). [7]
Apostlarna förkunnade inte bara Ordet muntligt på de många platserna i det romerska världsriket. De skrev också brev och framförde sitt budskap i skriftlig form. Muntlig och skriftlig undervisning gick hand i hand. Det är ingen tillfällighet att aposteln Johannes i sitt brev, när han talar om apostlarna som ögonvittnen och som förkunnare av »det vi har sett och hört», samtidigt hänvisar till det skrivna ordet. »Och vi skriver detta för att vår glädje skall vara fullkomlig» (1 Joh 1:3f). Muntlig och skriftlig undervisning följdes åt. Så är förhållandet också hos aposteln Paulus. När han uppmanar de kristna i Tessalonika att »stå fasta och hålla sig till de lärdomar som de har mottagit av honom», då tillägger han: »vare sig muntligen eller genom brev» (2 Tess 2:15). Paulus är medveten om hur viktig hans skriftliga undervisning är. I sitt brev till filipperna säger han: »Att skriva till er detsamma (d.v.s. som »ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig» – i min muntliga undervisning, Fil 4:9) är inte tröttsamt för mig, och för er är det tryggt» (Fil 3:1). Apostelns brev ledde filipperna fram på en fast och säker väg. Att tänka på samma sätt och vara av samma mening som aposteln (Fil 2:2) är sund kristendom. När Paulus uppmanar filipperna att hålla sig till och »följa det vi har kommit fram till» (Fil 3:16), då är det trosregeln han avser (Gal 6:16), den trosregel han förmedlat muntligt i sin predikan och skriftligt i sina brev. »Tänker ni i något avseende orätt (på ett i förhållande till det rätta främmande sätt), så skall Gud också göra detta klart för er», förklarar han (Fil 3:15). Falsk lära, orätt lära, är den som är aposteln främmande. [8]
Den andliga strid som aposteln hade att föra ute i församlingarna förde han också i sina brev. Han skrev sina brev för att adressaterna skulle tänka på vad de tidigare hade hört och lärt (Fil 4:8). Paulus hade tydligen inte träffat församlingsmedlemmarna i Kolosse och Laodicea personligen. De hade inte, som han säger, »sett hans ansikte (i köttet)». Varför skriver han då till dem? Han förklarar det när han säger: »Jag vill att ni skall veta, vilken strid jag har att utstå för er och för dem i Laodicea och för alla dem som inte har träffat mig personligen, för att de, undervisade i kärlek, skall styrkas i sina hjärtan och nå fram till hela rikedomen i en fast övertygelse och tro» (Kol 2:1f). Han förklarar också att han säger detta »för att ingen med sin övertalning skall bedraga er» (Kol 2:4). [9]
Aposteln Paulus är klart medveten om att han har ansvar för de områden där han bedriver sin mission, eller som han själv uttrycker det: »måste ha omsorg om alla församlingarna» (2 Kor 11:28). Aposteln räknar också församlingarna i Kolosse och Laodicea som hörande till hans verksamhetsområde. Han kallar Epafras, församlingens grundare, för sin (vår) »trogne medtjänare och Kristi tjänare» och betraktar honom som tjänare där »i hans (vårt) ställe» (Kol 1:7). Sitt uppdrag säger han vara »att uppfylla Kristi evangelium» (Rom 15:19) eller »uppfylla Guds ord» (Kol 1:25), d.v.s. att uppfylla Guds befallning att »överallt bland hedningarna förkunna Guds ord». [10]
Så ger oss Nya testamentet bilden av apostlar, som såväl muntligt som skriftligt bär fram det kristna budskapet på de många platserna i det romerska världsriket, och av hur tron där växer och förökas, en tro som de kristna manas förbli i. Denna förmaning att »förbli i Kristus» och i tron på honom ger aposteln Johannes ofta sina »barn». Genom den apostoliska undervisningen, som inte behövde kompletteras, ägde de alla redan den rätta insikten. »Ni själva har en smörjelse från den Helige och vet allt» (1 Joh 2:20). De kristna hade fått denna insikt genom den apostoliska undervisningen, som förmedlade Andens smörjelse (1 Joh 2:20, 27) och gav dem det rätta skyddet mot förförelsen. [11]
Sambandet mellan apostolatet och det allmänna prästadömet
Ordets första tjänare bestod inte bara av apostlar utan även av lärjungar. Alla apostlar var lärjungar, men alla lärjungar var inte apostlar. När detta självklara förhållande påpekas; kan det ligga nära till hands att utreda skillnaden mellan apostolatet och de kristnas prästadöme. Men går vi till Nya testamentet, så finner vi att det är sambandet som framträder. Den som läser Jesu dop- och missionsbefallning i Matt 28:16ff ser och förstår att dessa ord är hans befallning till hans lärjungar i alla tider. Det är sambandet mellan Jesu apostlar och hans lärjungar som träder fram i texterna. Så kan aposteln Johannes i sitt brev tala om hur den apostoliska undervisningen pågår »för att också ni skall ha gemenskap med oss (apostlar) i den gemenskap som vi har med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus» (1 Joh 1:3). Lika visst som aposteln Petrus kan benämna de troende i det nya förbundet »barn av profeterna» (Apg 3:25), så kan också aposteln Paulus beteckna dem som barn av apostlar. Det gör han när han i sitt brev till galaterna talar om dem som »sina barn, som han med smärta föder» (Gal 4:19). Aposteln säger också om de kristna i Korint: »Allt hör er till, det må vara Paulus eller Apollos eller Kefas» (1 Kor 3:21f). Så förklarar också Jesus nyckelmakten vara primärt given åt församlingen (Matt 18:17): »Säg det åt församlingen.» Sambandet mellan apostolat och allmänt prästadöme är i Ef 4:11f uttryckt så: »Gud gav några till apostlar… för att utrusta de heliga (= de kristna) för tjänstens (ämbetets) verk att uppbygga Kristi kropp.» [13]
Det kan därför inte bli någon konflikt mellan apostolatet och det allmänna prästadömet i en sund kristen församling. Där vet alla kristna att de är präster med uppgift att i trons tempeltjänst bära fram andliga offer åt Gud. I denna tjänst ingår förkunnelsen, uppgiften att »förkunna Kristi härliga gärningar.» (1 Petr 2:9.) När pastorn i församlingen predikar offentligt gör han det i alla kristnas namn. Samma undervisning och förkunnelse bärs i det allmänna prästadömet fram enskilt av varje kristen. Sambandet mellan den enskilda undervisningen och den offentliga visar sig också däri att ordet »ämbete» också brukas i vidare mening (se ovan givna hänvisning till Ef 4:11f), såsom när det i 2 Kor 5:18 talas om hur Gud har givit oss »försoningens ämbete» och i följande vers: »försoningens ord». Den förvaltningen tillkommer varje kristen lika mycket som varje pastor. [14]
Episkoper, presbyterer och diakoner som offentliga tjänare i församlingarna
I sitt brev till filipperna hälsar aposteln Paulus »de heliga» där, tillsammans med deras »episkoper och diakoner». I detta brev omnämns alltså förekomsten av flera »episkoper» i församlingen. Samtidigt ger oss Nya testamentet uppgifter om att »presbyterer» tjänstgjorde i församlingarna. Den frågan uppstår då, om det här är fråga om olika slags ämbeten, så att vi redan här skulle ha ett gudomligt instiftat tredelat ämbete, där »episkopen» (biskopen) har en överordnad ställning och en klar gräns dras mellan »episkoper» och »presbyterer» (präster) och att »diakonerna» (svenskans »djäknar») skulle beteckna någon form av lägre prästtjänst. Går vi till Pastoralbreven, som hör till Paulus senare brev, finner vi emellertid att titeln »episkopos» används som synonym till »presbyteros». Det är här endast fråga om olika benämningar för samma ämbete, presbyteros-episkopos-ämbetet. Biskopstiteln används vid sidan om presbyterostiteln. [16]
Som exempel härpå kan anföras Tit 1:5ff: »När jag lämnade dig kvar på Kreta var det för att du skulle ställa till rätta vad som lämnats ogjort och därvid efter min föreskrift som presbyterer insätta sådana som är oklanderliga… Ty en »episkopos» bör såsom en Guds förvaltare vara oklanderlig». Singularen i v 7: »en biskop», står här kollektivt om ett flertal »presbyterer» (v 5). Presbyteroi och episkopoi är alltså ännu endast olika benämningar för ett och samma ämbete, något som talar för att brevet är av apostoliskt ursprung. I Apg 20:17 och 28 görs heller inte någon skillnad mellan dessa ämbeten. Vad beträffar diakontjänsten framgår det av Apg 6 att den inrättades för att »göra tjänst vid borden» och att diakonernas uppgift närmast var av karitativ art. Att diakonen också hade en liturgisk funktion i urkyrkans gudstjänst omnämns ofta av exegeter, men några direkta uppgifter härom ger inte Nya testamentet. Nya testamentet omvittnar dessutom förekomsten av »evangelister» som vandrade omkring från församling till församling och som innehade ett ämbete, som inte var begränsat till en viss territoriell församling utan närmast motsvarar våra dagars missionärsämbete. [17]
Översättningen av orden episkopos och presbyteros
Hur ömtålig översättningen av dessa ämbetstitlar är, kan belysas med några exempel. I en recension av Giertz översättning av Nya testamentet sägs att översättningen »äldste» för presbyteros inte är tillfredsställande. Bibelläsarna uppmanas därför att i sin Bibel stryka över detta ord och i stället föra in den rätta ämbetsbeteckningen »präst». I kommentar till dessa ställen, som skall strykas, sägs att översättningen är »antingen felaktig» eller »i varje fall vilseledande.» [19]
En annan orolig bibelläsare tillskriver oss och säger: »Ni använder i Er provöversättning av Filipperbrevet den statskyrkliga beteckning ’biskop’ och försvarar er med att biskop är något av kyrkans överhuvud genom att i en not ange att biskop är detsamma som tillsyningsman. Det är många som blir sårade, om det så oförbehållsamt sägs att en biskop skall ha en viss regeringsmakt.» [20]
Episkopos
I vår arbetsöversättning har vi återgett »episkopos» med biskop. Samtidigt har i en not tillfogats att det grekiska ordet egentligen betyder »tillsyningsman». NT 81 återger det med »församlingsledare». Det skall dock sägas att båda dessa ord kan leda en bibelläsare vilse. De kan lätt få det intrycket att det här är fråga om sådana ämbetsinnehavare som har att utöva en viss uppsikt och förrätta visitation ute i församlingen. [22]
När aposteln Paulus kallar till sig »presbytererna» i Efesus och där håller sitt avskedstal till dem, förmanar han dem, »som den helige Ande har satt till ’episkoper’ och till att vara herdar i Guds församling», att »ha akt på sig själva och på hela hjorden» (Apg 20:17-30). Här ställs ordet »episkopos» samman med ordet »herde». Så gör också aposteln Petrus i sitt brev när han talar om Kristus »som era själars herde och ’biskop’ (vårdare, se också Hes 34:11f). [23]
Vid översättningen av termen »episkopos» bör därför inte så mycket väljas ord som för tankarna till arbetsledare eller tillsyningsman. Därmed förs en bibelläsare gärna in på frågan om maktstrukturen i de nytestamentliga församlingarna. När Lukas benämner presbytererna »episkoper» i ovan angivna ställe (Apg 20:28) är det inte för att därmed ge en ny tjänstetitel. Han vill i stället ange att en presbyteros’ funktion är att som en god herde »ta sig an de svaga (fåren)» (v 35). Hur denna innebörd skall uttryckas vid en översättning av ordet i fråga är svårt att säga. I vetenskapliga framställningar brukas ordet »episkop». Kanske är 1917 års översättning »församlingsföreståndare» det bästa i den meningen att det inte så starkt associerar till förda ämbetsdebatter i kyrkans historia. »Biskop» i nytestamentlig mening är i varje fall den som »har akt på sig själv» och som i apostolisk efterföljd kämpar »mot vilddjuren», de »svåra ulvarna» som »skall komma in bland er (i Efesus), sedan jag, Paulus, har skilts från er» (Apg 20:29 och 1 Kor 15:32). [24]
Presbyteros
Om presbyterernas eller »de äldstes» uppgift bestod i att leda församlingens gudstjänst och om ordet »präst» för församlingens pastor har utvecklats ur grekiskans »presbyteros», då skulle detta kunna tala för att ordet återges med »präst». Sant är att grundtextens ord »presbyteros» är ursprunget till ordet »präst». Så återger också Karl XII:s Bibel ordet i fråga. [26]
Likväl måste en sådan översättning starkt ifrågasättas. I det allmänna medvetandet har nämligen ordet »präst» inte så mycket fått sin betydelse av det nytestamentliga ursprunget som av den senare utvecklingen i kyrkan. En falsk offertanke kom nämligen mycket snart att tränga in. Pastorn, det nya förbundets tjänare, kom då att uppfattas som den nytestamentliga motsvarigheten till och fortsättningen på det gamla förbundets offerprästämbete. Ordet »präst» fick en innebörd av »offerpräst». Att en katolsk präst benämns »priest» och att ordboken därvid anger att ordet i fråga avser en »hednisk eller katolsk präst» beror på att prästen i katolsk teologi är »offerpräst» och bär fram mässoffret »för levande och döda». [27]
Prästämbetet är i Skriften något annat. Kristus är den fullkomlige offerprästen, som en gång för alla har framburit det fullkomliga offret. Det fortsatta offret, trons tackoffer, frambäres som det andliga offer det är, av alla kristna i det allmänna prästadömet. Den nytestamentlige kyrkotjänarens uppgift har blivit en annan: att i undervisning och förvaltning av sakramenten räcka fram frälsningens gåva. Den benämning han därvid får är inte betydelselös. »Presbyteros» översätts av Luther med »äldste». I en tid när mässoffersföreställningar tränger in också i den lutherska kyrkan är det inte rätt att återge »presbyteros» med »präst». En rätt pastor och kyrkotjänare kan då lätt uppfattas som samhörig med den gammaltestamentlige offerprästen. Då har Guds Ords tjänare blivit likställda med en hednisk och katolsk offerpräst. Och så får inte ske. [28]