Tesartade utsagor
I inledningen till Johannes första brev skriver Gezelius i sin bibelkommentar: »Detta brev är skrivet på det sättet, att det innehåller tänkespråk eller läropunkter, som sedan förklaras i de efterföljande orden.» Detta påpekande är viktigt. Många bibelläsare och utläggare har nämligen stannat vid vissa enstaka uttalanden utan att ge akt på »de efterföljande orden», dvs utan att ge akt på den fortsatta framställningen. De har därför kommit att beteckna vissa utsagor som överdrivna, eftersom de tycks följas av motsatta sådana. Men det är inte fråga om tillspetsade formuleringar. Det blir helt klart för oss om vi tar fasta på det vidare sammanhanget och läser brevet i dess helhet. Odeberg skriver: »När det är fråga om två skenbart motsatta uttalanden (såsom t.ex. i 1 Joh 1:8 och 3:6) måste man fråga sig, om inte båda uttalandena säger samma sak utifrån samma helhetsuppfattning.» [1]
Polemiska utsagor
Att brevet däremot har tillkommit i en mycket tillspetsad situation är uppenbart. Det kan närmast ses som ett inlägg i den strid mot falska profeter, som läsarna stod mitt uppe i. Falska profeter, »antikrister», som förnekade att »Kristus hade kommit i köttet» omnämns uttryckligen på flera ställen i brevet (2:18-27; 4:1-6). De utgör den bakgrund mot vilken mycket av det övriga som sägs i brevet skall förstås. De förkastade nämligen också den kristna moralen och framträder i brevet som de köttsligt frigjorda människor (»libertinister») de var, dessa som sade att kristen tro kunde vara för handen utan att livsinställning och livsstil förändrades. Men aposteln förkunnar: »Om vi (såsom de) säger att vi har gemenskap med Gud och samtidigt vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte i trohet mot sanningen» (1:6). [3]
Gemensamt för dessa falska profeter var att de tänkte sig att skapelsen som sådan var ond. Eftersom kroppen betraktades som ond kunde dessa falska profeter hänge sig åt den strängaste kroppsspäkning och askes (Kol 2:23) och t.o.m. förbjuda äktenskap (1 Tim 4:3). När skapelsens ordningar betraktades som onda ansåg de sig fria att bryta mot dessa, och de gjorde det i övertygelsen att handla rätt. Så kunde denna villfarelse, »den falskeligen så kallade kunskapen» (1 Tim 6:20 – gnosis = kunskap, gnosticism), ibland leda till den strängaste askes, ibland till det svåraste självsvåld. [4]
De som bar fram denna »kunskap» – det är här fråga om en begynnande gnosticism – menade att de hade nått långt utöver den enkla lekmannatron i församlingarna (2 Joh 9). Sitt »nya budskap» bar de fram i kristen »dräkt». De använde de kristna orden men brukade dem i en annan mening. De försökte anpassa kristendomen till de tankar och föreställningar som förelåg i grekiskt religiöst tänkande. [5]
Livet Ord (1:1-4)
Ordet »vi» i Joh 1:1f står för apostlarna, som är ögonvittnen och förkunnar vad de själva har »sett… hört… och med sina händer rört vid», nämligen Jesus, som här benämns »livets Ord». När Kristus här förkunnas såsom den evige Gudssonen, som »var av begynnelsen», inskärps med stort eftertryck att Kristus, Guds Son, är identisk med den historiska människan Jesus. Guds evige Son, som här – liksom i inledningen till Johannesevangeliet – kallas »Ordet», är både sann Gud och sann människa. Det starka framhävandet av detta »vi» visar, att vad som då förkunnas har blivit motsagt. [7]
Efter att ha beskrivit apostlarnas gemensamma förkunnelse, vad de »vittnar», övergår Johannes till att i brevet ge sitt enskilda vittnesbörd. Han upprepar ofta »Jag skriver» (från 2:1) och avslutar sitt brev med orden: »Detta har jag skrivit för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn» (5:13). Brevets syfte är klart uttalat redan i brevets inledning, där det förklaras vara skrivet »för att ni skall vara förenade med oss (dvs. apostlar) i den gemenskap som vi har med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.» [8]
Vandra i ljuset (1:5-10)
Här lägger aposteln fram fasta påståenden, tesartade utsagor: 1. Gud är ljus, 2. Förnekelse av egen synd (syndfrihetslära) är lögn och bedrägeri, 3. Genom tron åtnjuter de kristna syndernas förlåtelse, 4. Syndaförlåtelse och liv skänkes som en fri gåva och har sin orsak och grund i att Jesu blod renar, eftersom det är Guds Sons blod. [10]
Samtidigt som Johannes här förkunnar tesartade utsagor, som vi benämner dogmer och trossatser, avvisar han de falska påståenden som fördes fram. Mot sådana som »säger» sig inte ha syndat (1:4) och som driver syndfrihetslära, förkunnar aposteln att syndaförlåtelsen i Kristus förutsätter att det finns synd i församlingen. Mot sådana som »säger» att man kan vara kristen »och samtidigt vandra i mörkret» (1:6), dvs. fortsätta att leva sitt gamla hedniska liv, mot en sådan hycklande kristendom där man inte vill dra de etiska konsekvenserna av tron utan förkunnar syndernas tillåtelse, att det står fritt att synda – mot dessa köttsligt »säkra» predikanter opponerar sig aposteln och förklarar att de som påstår sådant, de »ljuger och handlar inte i trohet mot sanningen.» [11]
Kap 2:1-7
Den åldrade aposteln kallar adressaterna »sina små barn» och ger dem en fulltonig förkunnelse av syndaförlåtelsen i Kristus. Om vi syndar, låt oss då komma ihåg, förklarar aposteln, att vi har en försvarare eller advokat inför Fadern, nämligen Jesus Kristus, varefter han målar Kristi verk, hans offer på korset »inte bara för våra synder, utan också för hela världens» (2:2). Syndaförlåtelsen genom Kristi soningsoffer är inte begränsad till en viss grupp av människor, utan gäller hela världen (Joh 1:29). Denna förlåtelse är hel och full och behöver inte bearbetas av oss genom våra förberedelser. Förlåtelsen överräcks i evangelium och mottas som en fri gåva genom tron. [13]
Antikrist och antikrister (2:18-29)
Den heliga Skrift varnar för Antikrist och antikrister. Aposteln Johannes skriver: »Antikrist skall komma, och redan nu har många antikrister trätt fram» (2:18). Kristus kom och hans apostlar, och de förkunnade Guds evangelium. Efter dem följde, som skuggan följer kroppen, »antikrister» och »falska apostlar» (2 Kor 11:13). Dessa falska lärare är alltså verksamma redan i apostlarnas dagar. Aposteln Johannes ord om att »ni inte har behov av att någon undervisar er» (2:27) är uttalade med tanke på dem »som försöker leda er vilse» (2:26). Han manar adressaterna att »förbli vid den undervisning som de hade hört från början», dvs förbli vid den apostoliska undervisningen, som inte behövde kompletteras av några nya »bud», av antikristers »nya budskap». [15]
Först senare skall Antikrist träda fram, säger Johannes. Aposteln Paulus anger att platsen för »Vedersakarens» framträdande skall vara »Guds tempel», dvs den kristna församlingen, där »han som föregiver sig vara Gud tar sitt säte» (2 Tess 2:3ff). Paulus uppgift om »den som ännu håller tillbaka» och »vad det är som håller honom tillbaka» – om denna uppgift säger han att »ni (i Tessalonika) vet vad det är» (v 6). Sammanhanget hjälper oss att förstå vad aposteln menar. När det här talas om hur den som står hindrande i vägen för Vedersakarens verksamhet »först måste röjas ur vägen», då är det om sig själv och sitt martyrium han talar, och när han skriver om vad det är som håller honom (Antikrist) tillbaka, då är det den apostoliska undervisningen han avser (2 Tim 2:10-17). [16]
De sista dagarna, den sista tiden
Aposteln Johannes skriver: »Den sista tiden är nu här.» Aposteln Paulus förklarar på samma sätt: »Vi har fått tidernas ände inpå oss» (1 Kor 10:11). Hebreerbrevets författare börjar sitt brev med att förkunna hur Gud, som »fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, nu, på det yttersta av denna tid, har talat till oss genom sin Son» (Hebr 1:1). Med Sonens ankomst inleds de yttersta (sista) dagarna. Om dessa dagar hade profeterna talat. »Och det skall ske i de yttersta dagarna, att det berg, där Herrens hus är, skall stå där fast grundat… och att folken då skall smida sina svärd till plogbillar» (Jes 2:2ff). [18]
Med denna bild målar profeten Jesaja Sonens rike, fridsriket, den nytestamentliga församlingen som upprättas i de sista tiderna, i den nytestamentliga tiden. När profeten Mika profeterar om Messias och hans ankomst och skildrar fridsriket med de kända ordet om »hur var och en då skall sitta under sitt fikonträd», då sägs uttryckligen att detta skall »ske i de yttersta dagarna», dvs i Messias dagar, i den nytestamentliga tiden (Mika 4:1, 4). [19]
Hur skall vi förstå det förhållandet att det i vår tid är så många som tänker sig »de yttersta (sista) dagarna» som något som uteslutande hör framtiden till? Att detta missförstånd har uppstått kan till en del tillskrivas en mindre väl vald översättning av uttrycket »de yttersta dagarna» i 1917 års Bibel. Där får detta uttryck i de gammaltestamentliga texterna översättningen »kommande dagar», vilket väl i sak är korrekt, men när samma uttryck i NT återges med »de yttersta dagarna» får en bibelläsare lätt det intrycket att det då är fråga enbart om en kommande tid. [20]
Som exempel på vilken förvirring som råder kan nämnas, att en präst vid ett tillfälle sade att vi nu borde börja varna för en kommande antikristisk tid. Härtill kan sägas att den tiden kom redan med Kristi ankomst och att den tiden är förhanden här och nu. Beteckningen »den dagen» eller »Herrens dag» brukas däremot alltid om Jesu tillkommelse i härlighet på den yttersta dagen, räkenskapens dag. För klarhetens skull vore det att föredra att uttrycket »i de sista dagarna» återgavs på samma sätt i GT och NT. Då skulle sambandet mellan Guds löften genom profeterna och löftenas fullbordan i det nya förbundet framstå klarare. [21]
Klart och tydligt har Johannes i sitt brev undervisat om antikristers verksamhet. När detta är gjort vänder han sig emellertid direkt till de troende. Han uppmuntrar dem och skriver: »Men den smörjelse som ni har mottagit från honom (Kristus) förblir i er.» Adressaterna förmanas förbli i denna smörjelse, i den undervisning de fått. »Kära barn, förbli så i honom (Kristus), så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver skämmas inför honom när han kommer åter» (2:28). [22]