Den nya dialogteologin

| Nr 5, 1985 sida 127|

Den bibliska läran om frälsning endast genom Jesus Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse är obekväm för alla dem som förespråkar frälsning också genom andra religioner och ideologier. I Ekumenisk orientering nr 1/1985 skriver svenska kyrkans missions direktor, Biörn Fjärstedt, om den nya teologin som han ivrigt försvarar. Han menar att den traditionella teologin som hävdar att frälsningen endast ges genom biblisk kristendom är ett uttryck för europeisk teologi, ett utslag av vår västerländska världsbild. Men nu är den tiden slut och vi måste gå in för en ny teologi med nya fruktbärande infallsvinklar. Felet med den europeiska teologin, menar han, är att den »kommer att slå ut praktiskt taget all annan religion än den kristna i sin miljö». Missionsuppdraget är enligt Fjärstedt att predika det goda beskedet att himmelriket är nära »och att de som omvänder sig till tro på det blir delaktiga av helig ande». Fjärstedt talar alltså om tron på det, på himmelriket, inte om tron på Kristus. Han är visserligen klar över att frälsningen finns endast i Jesu namn men detta bibelord (Apg 4:12) tolkar han så att »också det som Gud i sitt outgrundliga råd verkar genom andra religioner och allt ärligt mänskligt sanningssökande» är en frälsning i Jesu namn. Därför skall de kristna enligt Fjärstedt »söka dialog med varje strävan mot Gud, en mission i andliga ting för att nå fram till en revelatio, avhöljande av den gudagivna hemligheten i Jesusnamnet». Med detta svammel menar Fjärstedt helt enkelt att det är fråga om en frälsning i Jesu namn också när man inom andra religioner verkar för ett himmelrike fastän man ingalunda predikar biblisk kristendom och människorna ingalunda tror på Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse. Därför blir för Fjärstedt bibelordet i Apg 4:12 inget argument emot den nya teologin och den öppenhet för andra religioners förkunnelse som Fjärstedt ivrar för. [0]

På en stiftsgård har svenska kyrkans mission samlat ett 40-tal präster och lekmän till ett intensivt dygn kring »bibelteologi för dialog». Man försökte finna ett bibliskt försvar för sin nya dialogteologi. Krister Stendahl framhöll att man måste acceptera olika teologier och synsätt, ty enligt hans mening föreligger olika teologier t.o.m. inom Nya testamentet. Han menade t.ex. att Paulus och Johannes stod i motsatsställning. Svenska kyrkans missions dialogsekreterare Hans Ucko framhöll att verklig dialog förutsätter beredvillighet att ifrågasätta sig själv. Man måste vara öppen för andra religioners synsätt. Håller man fast vid Kristi universella närvaro, menade han, så kan man se Kristus i aktion också inom andra religioner. Kristus finns med i de asiatiska religionerna, menade han. Därför får vi inte förkasta deras undervisning. [1]

 

Israel i Nya förbundet och dialogteologin

Gud har givit åt Israel, åt judarna, de största löften och välsignelser. De har fått rätten att vara hans folk, hans barn, hans rike. Men Bibeln gör det helt klart, både Gamla och Nya testamentet, att denna rätt går förlorad genom avfall från Gud, genom att man vänder Gud ryggen och istället förlitar sig på andra gudar. Jesus betonar detta med skärpa i våra evangelier. När judarna vill göra gällande att de är Abrahams rätta barn och Guds sanna folk, fastän de trampar Guds ord under sina fötter och förkastar Frälsaren Jesus Kristus, säger Jesus till dem: »Vore Gud er Fader, så älskade ni ju mig, ty från Gud har jag utgått… Ni har djävulen till er fader… Många skall komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, men rikets barn skall bli utkastade i mörkret därutanför. Där skall vara gråt och tandagnisslan… Mena inte att ni kan säga vid er själva: Vi har ju Abraham till fader; ty jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham… Den som tror på Sonen, han har evigt liv. Men den som inte hörsammar Sonen, han skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom.» Och Herrens apostel Paulus skriver: »Ni alla, som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, här är inte träl eller fri, här är inte man och kvinna: alla är ni ett i Kristus Jesus. Hör ni nu Kristus till, så är ni därmed också Abrahams säd, arvingar enligt löftet… Den är inte jude, som är det i utvärtes måtto, inte heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden och inte i kraft av bokstaven; och han har sin berömmelse, inte från människor, utan från Gud.» [0]

Denna undervisning från Jesus och hans apostlar har många judar protesterat emot. Nyligen framhöll en judisk rabbin i Sverige att Nya testamentet är en allvarlig feltolkning av Gamla testamentet. Vill man på nytt försvara Israel och judarna av i dag som Guds folk eller Guds barn, så måste man göra upp med Nya testamentets tolkning av Gamla testamentet, heter det. Och rabbinen har alldeles rätt. Den uppfattningen att man förblir Guds barn och Guds folk, när man inte tror på Gud och hans ord och när man förkastar den utlovade Messias, är helt oförenlig med den kristna tron och med Nya testamentet. Men det rabbinen inte inser är att den uppfattningen också är oförenlig med Gamla testamentet. Också på Gamla testamentets tid ville israeliterna tillgodoräkna sig löftena och välsignelserna även när man levde i hednisk otro. Gång på gång måste profeterna påminna om det som redan Mose så tydligt hade sagt, nämligen att folket genom avfall och otro förlorar Guds välsignelse och drabbas av Herrens dom och förbannelse. Både i Gamla och Nya testamentet gäller det att utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Vänder man Gud och hans ord ryggen, vänder man också ryggen emot Guds gåvor och välsignelser och man ställs under Guds vrede och förbannelse. Det är närmast en skandal att företrädare för kristna kyrkor inte så sällan numera för fram den uppfattningen att judarna får räknas som Guds barn och Guds folk, även när de lever i otro och avfall från Gud. Det är i detta sammanhang som man också knyter an till den moderna dialogteologin, som vi ovan berört. [1]

Collin Chapmans bok »Vems utlovade land?», som vi skrev om i nr 4/1984, har orsakat en häftig debatt i många kristna tidningar. Biskop emeritus Åke Kastlund, som översatt Chapmans bok och lyft fram den bibliska lära som vi ovan kortfattat sammanfattat, har fått utstå mycken kritik. I Svensk kyrkotidning nr 6/1985 framhåller Hans Ucko att Guds förbund med Israel är ett evigt förbund och att därför det bibliska folket ingalunda kan hamna utanför förbundet, som Kastlund har hävdat. Men Ucko glömmer bort att såväl Gamla som Nya testamentet klart och tydligt lär att det eviga förbundet och de eviga välsignelserna kan bortkastas av folket. Gud ångrar inte sina löften; människornas otro gör inte Guds trofasthet om intet. Förbannelsen och domen är inte en följd av att Gud inte står vid sitt ord utan helt och hållet en följd av människans avfall. Den som inte tror, han blir fördömd, inte därför att Guds löften skulle vara begränsade, utan därför att otron förkastar den eviga välsignelsen. Hur någon efter att ha läst t.ex. 5 Mos 28 eller Jeremia eller Hesekiel kan hävda att folket inte går miste om förbundets välsignelser vid avfall, är en gåta. [2]

Hans Ucko citerar följande bibelställe: »Ty vad annat begär väl Herren av dig (Israel), än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?» (Mika 6:8). Och sedan skriver han: »Har Israel avvisat detta?» Ucko menar alltså att Israel mycket väl kan avvisa Kristus och frälsningen genom hans gottgörelse allena och ändå vara hans folk, hans barn. Ty enligt Ucko vinnlägger sig ju Israel om kärlek och goda gärningar etc. Han säger också »att den Gud man uppmanar judarna att omvända sig till faktiskt redan är Israels Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och Jesu Kristi Gud och Fader». Enligt Ucko dyrkar alltså judarna den ende sanne Guden, även när de förkastar Jesus som Guds Son och den utlovade Messias och förkastar nödvändigheten av syndernas förlåtelse i hans namn. Detta är skrämmande! Jesus har ju klart och tydligt sagt att den som inte ärar Sonen, ärar inte heller Fadern. Den som förkastar Guds Son, Herren Jesus Kristus, han förkastar också Fadern. Han har enligt Jesu egna ord djävulen till sin Fader. Ucko feltolkar också Rom 9-11 på så vis att Israel skulle ha en annan väg till Gud än den nytestamentliga församlingen. Vore det sant, så behövs naturligtvis inte judemission utan det räcker med någon form av dialog. Därför avslutar Ucko sin artikel med att han nu har visat att det inte är ett uttryck för »obiblisk teologi», när man som Ucko ifrågasätter judemission. [3]

Kastlund framhåller i sitt svar att Ucko går förbi Kristus och apostlarnas undervisning när han hävdar att Israel inte behöver frälsning genom Jesus Kristus, därför att Gud redan är Israels Gud. [4]

I Kyrka och Folk nr 9/1985 skriver G A Danell under rubriken Mission eller dialog att »Paulus var ivrigare än någonsin en judemissionär att om möjligt vinna sina fränder efter köttet för den enda sanna tron. Han säger i fortsättningen av dessa tre kapitel (Rom 9-11), att de israeliter som inte tror på Jesus som den utlovade Messias eller Kristus, är avhuggna grenar från det ädla olivträdet Israel, medan de hedningar som kommit till tro inympats i samma träd.» Danell avslöjar den obibliska dialogteologin och skriver bl.a.: »Redan i Damaskus efter sin omvändelse uppträdde han med allt större kraft och gjorde judarna där svarslösa genom att bevisa, att Kristus var Messias (Apg 9:22)… Överallt missionerade han både genom tal och predikan och genom samtal och diskussioner för att vinna så många som möjligt av sitt eget folk för tron på Jesus som Kristus.» [5]

Krister Stendahl har i en intervju i Dagen 850222 hävdat att kristna inte skall driva judemission. Det skulle vara poängen i Romarbrevet. Det är inte säkert att det är genom tron på Kristus som Israel skall bli frälst, hävdar han. »På biblisk grund kan man tala om den dubbla frälsningsvägen.» Denna allvarliga villolära måste kraftigt tillbakavisas. I EFS’ missionstidning Budbäraren nr 12/1985 skriver Hans Lindholm: »Med all rätt påminns vi om att de första kristna var judar. Varför behövde de då bli kristna, om deras nutida ättlingar blir räddade utan att tro på Kristus?» [6]

I Svensk Kyrkotidning nr 15/1985 påpekar Åke Kastlund det allvarliga i att föreningen Kyrkan och Judendomen numera lär att frälsningen kan ske på andra sätt än genom Kristus. Det finns enligt Nya testamentet ingen annan väg till Fadern och till frälsning än genom Kristus. Men vi har ovan sett att enligt den nya dialogteologin så kan man säga att frälsning genom andra religioner också är en frälsning genom Kristus. På så vis omtolkar man Nya testamentet till förmån för en mycket förädisk och obiblisk teologi. [7]

Tidskriften Nemalah, »Dansk Bibel-Instituts Studenterblad», behandlar i nr 2/1985 frågan om Israel och Bibelns löften. Här redovisar en anhängare av ett jordiskt tusenårsrike sina argument när han vill göra gällande att också ett icke-troende Israel är Guds folk. Men framför allt erbjuder detta temanummer artiklar som presenterar den bibliska läran: att det bara finns en enda väg till himmelen och ett enda Gudsfolk. Att vara Guds folk, Guds barn, och ha den ende sanne Guden till sin Fader är en omöjlighet utan tron på Guds Son, Jesus Kristus. Endast genom Kristus är vi arvingar till himmelriket, Kristi medarvingar. Genom dopet och tron har vi ingått i Guds rike, är vi födda på nytt, har vi frid med Gud. Vi lever redan i Guds eviga fridsrike, som framträder i yttre glans först efter den yttersta domen. [8]

 

Scientologirörelsen dömd för svindel

Den kontroversiella scientologirörelsen har drabbats av sitt allvarligaste bakslag i och med att en domstol i Portland, USA dömt rörelsen att betala den 27 år gamla ingenjören Julie Titchborn en ersättning på 39 miljoner dollar. Titchborn har fått domsutslag att hon utsatts för svindel, då hon 1975 plockades in i scientologirörelsen med löfte om att kurserna skulle ge henne bl.a. högre intelligens. Då hon lämnade rörelsen och försökte få tillbaka de pengar hon lagt ut blev det en rättssak som nu fått sitt utslag. [0]

Även i Sverige har människor kännt sig lurade. Sångerskan Annika Kempff har stämt scientologirörelsen i Sverige. Hon vill ha tillbaka de 30 000 hon betalade för en kurs som aldrig blev av. Hennes advokat företräder flera personer som känner sig lurade och kräver rörelsen på ca 1 miljon kronor. [1]

Genom The Auditor, Scientologkyrkans eget organ, får man klart för sig att det kostar om man vill komma i besittning av den fullkomliga lösning på livets gåta som endast scientologin sägs kunna erbjuda. Målet för alla scientologer – total frihet – ligger långt fram på vägen av stegvisa etapper mot högre kunskap och förmåga. Först gäller det att ta sig igenom den litteratur som förmedlar de nödvändiga kunskaper och termer som ligger till grund för all vidare framgång på denna Livets väg. Volym nr I i en serie på sex inbundna band om scientologins forskning och upptäckter (Research and Discovery Series) t.ex., kostar 1.060 kr (850 för medlemmar). Ytterligare några titlar är Self Analysis (200 kr), Scientology 0-8 (300 kr), och Sciens of Survival (450 kr). Den som inte orkar läsa allt har nu också kassetter att tillgå. Dianetics Cassette Lectures and Demonstration Series går att beställa för 1756 kr. I övrigt ligger kasetterna på 291 kr styck. [2]

Nästa steg är att anmäla sig till den första träningskursen i scientologi, nivå 0. Efter ytterligare fyra nivåer om vardera 18.152 kr räcker Ron ut sin stora hand och säger: »Kom upp! Utsikten är bättre härifrån.» Nu närmar sig fullkomningen och priserna blir också därefter. Kurserna ligger på mellan 30.000 och 119.408 kr. [3]

Vad är anledningen till att så många människor dras in i denna svindel? The Auditor ger svaret i en ruta som förklarar vad scientologin är: »Scientologi betyder ’studiet av absolut kunskap’ (fritt översatt). Det är det enda som kan rädda dig från sjukdom och slutlig död. Det är Vägen, bron som leder Uppåt och Ut. Och det är den ENDA vetenskap om förbättring människan har som verkligen fungerar… Med scientologin ensam kan du ändra dig själv, din omgivning och din framtid. Inget annat kan göra detta. Vi är vägen…» [4]

 

Mormonismens ockulta grund

Att mormonismen är en hopdiktad religion, som inte alls hör hemma inom den kristna trons område, har man för länge sedan i religionsvetenskapliga kretsar bevisat. Men nu har ytterligare historiska belägg för att dess grundare sysslade med ockulta ting och fria fantasier framkommit genom ett avslöjande dokument. Så inleder Hemmets Vän 27 juni 1985 en artikel om mormonismen. Det dokument man åsyftar utgörs av ett långt brev, som skrevs av Joseph Smiths förste lärjunge, Martin Harris, samma år som Mormons bok utkom. Det var år 1830 och åtta år innan Smith publicerade sin officiella version om sina uppenbarelser. Smiths version stämmer inte med den som Harris skrivit. Detta tidigare hemlighållna dokument skakar nu mormonkyrkan. Medlemmar lämnar också den motsägande gemenskapen. [0]

Farmaren Martin Harris, som blev den förste att följa grundaren Joseph Smith, återger Smiths uppenbarelser om det »fynd» av textmaterial, som blev Mormons bok, på ett annat sätt än Smith gör, även om det i båda fallen är fråga om märkliga syner. Harris karaktäriserar Smith som en person, vilken var influerad av magi och ockultism. För Harris har Smith berättat att »Mormons bok» kom till genom en »förtrollande uppenbarelse». Det var »en gammal ande» som bad honom »gräva upp guldet». Men, berättade Smith: »Morgonen därpå förvandlade anden sig till ett vitt brynjärn i botten av hålan och slog mig tre gånger»! [1]

 

Många unga är idag bibelanalfabeter

I tidninger Korsets Seier nr 22/1985 saxar vi följande: »Det är mer och mer bibelanalfabetism i världen i dag. Många unga känner inte Bibeln på det hela taget och det värsta är att denna tendens också har nått långt in i de kristna leden. Denna utveckling är beklaglig, men vi som är äldre må ta vår del av ansvaret för att det har blivit såhär.» Det är presidenten i de förenade bibelsällskapen, Oswald Hoffmann, som säger detta i förbindelse med ett besök i Norge. [0]

 

»Präster förnekar centrala trossanningar»

Bl.a. under åberopande av detta har den kvinnliga prästen Gisela Schmudde lämnat den nord-elbiska kyrkan och gått över till den lutherska bekännelsekyrkan i Västtyskland som vi kallar för SELK (= den självständiga evangelisk-lutherska kyrkan). Samtidigt har hon därmed givit avkall på att fortsätta som präst, eftersom SELK inte erkänner och kallar kvinnliga präster. Vi citerar Gisela Schmudde: »I den s.k. folkkyrkan gör människor sig till herrar över Guds ofelbara ord. Men Bibeln är Guds sista ord till människorna.» (Hämtat från den Evangelisk-lutherske Frikirkes Kirke-Nyt nr 6-7/1985.) [0]

 

Collegium pastorale har frikyrkotankar

Prästen Börre Knutsen är känd långt utöver Norges gränser för sin kamp emot den abortlag som antagits i Norge. Han tillhör också en grupp präster som bildat gemenskapen Collegium pastorale. Detta collegium bestod från början av 6-7 präster som på olika sätt frigjort sig från statens kyrkostyre. Nu har kärnan i collegium pastorale gjort ett uttalande som går ut på att en stat som har godtagit en ogudaktig abortlag kan inte samtidigt fungera som kyrkostyrelse. Därför vill man ha en ny bekännelsekyrka. En abortkamp utan en uppgörelse med statskyrkoordningen är omöjlig. Tidskriften Fast Grunn nr 3/1985 uttrycker stor oro mot bakgrund av detta uttalande från kärnan inom collegium pastorale. Kretsen bakom Fast Grunn vill ju gärna ha kvar statskyrkosystemet på ett sådant sätt att de fria organisationerna får största möjliga frihet som komplement till en dålig kyrka. En rättroende kyrka vill Fast Grunn egentligen inte ha, ty då blir de fria organisationerna som komplement obehövliga. [0]

Låt oss nu citera det uttalande som har skapat oro hos Fast Grunn men som vi tycker är av stort intresse: [1]

På vägnar av denna vår tjänst för Guds ord må vi fasthålla att den norska statsstyrelsen har avsatt sig själv som kyrkostyrelse. När staten klart säger ifrån att den inte vill böja sig för Guds myndighet i hans ord, ger troheten mot Guds ord oss inte längre lov att erkänna staten som kyrklig myndighet. Guds ords auktoritet står över alla människobud och mänskliga ordningar. Vi må slå fast att den norska kyrkan befinner sig utan en legitim kyrkostyrelse. I denna situation är det vår plikt att kalla den kristna församlingen till att själv ta det styrelseansvar som tidigare ålåg statliga organ i kyrkans angelägenheter. I vår gemenskap har vi sedan i fjol höst arbetat med de teologiska förutsättningarna för att kunna tala om sann enhet i kyrkan och vi menar att tiden nu är inne att gå in i mer förpliktande samtal med kolleger och lekfolk om hur kyrkans andliga och moraliska nöd skall mötas. [2]

 

Hård dom över kyrkan

I Svensk Kyrkotidning nr 41/1985 föreligger en recension av boken »Maria ensam» (Bonniers 1985), Sven Delblancs avslutande del på den storslagna krönikan kring den egna släktens öden. [0]

I denna bok får vi en inblick i hur den etablerade kyrkan tappar sitt grepp om människorna under Marias livstid, Maria som är mor till författaren. Svensk Kyrkotidning skriver: [1]

Kvinnorna konstaterar att »ungdomen söker» samtidigt som statskyrkan inte längre har något att ge. För Maria blir tabletterna, »sömnens och nattens vita snö», den klena trösten, när »begäret efter en Gud» rasar i henne och hennes kritik av den etablerade religiositeten är svidande. Gud och hans levande ord har blivit ett »tomt och pinande buller». Hon ser hur svenskarna i allt glesare skaror går till kyrkan, »mest för att höra vackra sånger de mindes från barndomen, för att bevittna stämningsfulla ceremonier». Från predikstolarna ljuder en alltmer urvattnad förkunnelse och Maria kan inte förlika sig med »det välmenta svamlet». Hon kan inte heller fördra »dessa moderna präster, som inget krävde och inget fördömde, dessa milt bevekande reklamagenter för en vara med sviktande publikunderlag». Marias dom över kyrkan är hård: [2]

»Denna döende svenska kyrka har inte längre kraft till något, inte till kärlek, inte till stränghet, den är bara slö och ljum och likgiltig för våra liv, vår välfärd, och vår död vågar den snart inte tala om.» [3]

Inför frikyrklighetens »barnatro» känner hon »avund», men för henne finns inte längre några möjligheter till trosgemenskap. [4]

Sven Delblanc har verkligen träffat huvudet på spiken. Så här allvarligt är det. Människor bjuds stenar i stället för bröd när man frångår Guds ord. Maria kan inte längre förlika sig med en alltmer urvattnad förkunnelse, »det välmenta svamlet». Vilken fruktansvärd dom över kyrkan. Och det värsta är att Delblanc inte överdriver. En kyrka som överger Guds ord blir verkligen slö och ljum och likgiltig för våra liv, för vårt eviga väl och ve. [5]