1985/5 – Predika evangelium

En av de pockande frågor som den missmodige bekännelsetrogne lutheranen ställer sig idag, men sällan ger uttryck för offentligt, är: »Hur kommer det sig att det går så långsamt för Sanningen att spridas nu, då den spreds så fort under de första århundrandena i den kristna kyrkan?» [0]

Frågan är berättigad, inspirerad av vad som skulle kunna kallas »Förfäras ej, du lilla hop»-församlingsväxt-strategin. Benämningen är naturligtvis lika självmotsägande som den låter, men den kan hjälpa oss att förstå varför det har blivit så svårt för oss att sprida det glada budskapet. [1]

Låt oss titta på två verser i Apg kap 8. Verserna 1 och 4 berättar: »Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien… De som hade skingrats vandrade omkring och predikade (euangelizomenoi) budskapet.» [2]

Lägg först märke till att de som skingrades runtom i Medelhavsländerna inte var apostlarna utan de vanliga »vardags-kristna». Och sedan, att det var dessa människor som vandrade omkring och predikade evangelium. Det grekiska ordet för »predika» har här en vid syftning, på samma sätt som Lukas använder ordet på andra ställen (jfr Luk 1:19, 2:10 och 3:18). Det innebär helt enkelt vad dess beståndsdelar säger: eu angelizein – att förkunna det glada budskapet till människor, eller »att evangelisera». Lukas säger alltså, att den överväldigande delen av kristenheten aktivt var med och spridde det glada budskapet – som soldater i en stor armé! Naturligtvis under ledning av sina generaler, men helt upptagna i »striden». [3]

Någon gång mellan då och nu verkar det som om Satan har lyckats övertyga oss om att »kriget» för att sprida det glada budskapet är alltför tekniskt för den enkle soldaten att ta del i – och så står generalerna själva för allt arbete. Det klarar de aldrig – och så lämnas i själva verket största delen av arbetet ogjort. [4]

Latourette skriver i sin »History of the Expansion of Christianity»: »De mest betydelsefulla medverkarna till kristendomens spridning verkar inte ha varit de som gjort det till sitt yrke eller till en stor del av sitt yrkesutövande, utan män och kvinnor som tjänat sitt uppehälle genom någon helt världslig uppgift och som talat om sin tro med dem som de träffat i sin omgivning.» [5]

Vad har vi då för problem? Vi är inte emot att lekmän sprider evangeliet till vänner och bekanta. Vi talar alla om »religion» nu och då. [6]

Kanske består problemet i att vi har gjort ett falskt antagande redan innan vi börjar diskutera »religion». Vi avsätter så mycket tid till att angripa denna världens dåliga budskap, att vi aldrig hinner med vårt glada budskap! Vi antar att varje individ i Sverige är »en falskt troende» istället för en otroende. I själva verket är Sverige inte mer kristet än New York City eller det antika Aten. Paulus sade inte »låt mig visa er vad som är fel med er tro». Han sade »låt mig presentera för er en Gud som ni inte ens känner!» Det finns bara två religioner, som Hugo Odeberg så klarsynt förklarar: »fariseism och kristendom». Och den överlägset största delen människor på denna jord – även i Sverige – är lärjungar till den förra. Alltså går vår mission ut på att presentera för dem den senare. De har hört talas om Kristus. Men det är inte detsamma som en frälsande tro. [7]

McGavran uppmärksammar: »Kyrkans tillväxt beror sällan på en enda faktor; den fantastiska tillväxten i den tidiga kyrkan var emellertid kraftigt influerad av en orubblig övertygelse: att tron på Jesus Kristus var nödvändig för saligheten… I honom ensam finns förlåtelse för synderna, och glädje och frid… De tidiga kristna var också på det klara med att människor utan Kristus verkligen var förlorade.» [8]

Jag tror att stillaståendet i kyrkans tillväxt kommer sig av att vi betraktar Sverige som ett land av lutheraner, som behöver göras renläriga. I verkligheten är Sverige ett land dominerat av döende själar, som inte har någon sann kunskap om vem Frälsaren är. Vår mission är att tala om för dessa döende själar vem han är och hur mycket han älskar dem. Endast detta kan kallas missionsarbete! Detta är eu-angelizein. [9]

Matthew Prince uppmuntrar oss: »Vi kommer att ta ett steg i rätt riktning när vi betraktar de älskade människor som Kristus dog för som offer för fienden och inte som fienden.» [10]

Vi behöver komma tillbaks till det grundläggande för lutherdomen – och därmed för kristendomen. Vi behöver börja från början. Vi behöver presentera för människor den Gud som de inte ens känner. Vi behöver den lidelsefulla iver som det enkla, brådskande budskapet i Apostlagärningarna förmedlar: »Ni ska vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns» (1:8)… därför att »hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss» (4:12). [11]