1985/1-2 – Litteratur

Ragnar Skottene och Oddvar Sövik har skrivit en innehållsrik bok, som heter Nådegåvorna – församlingens arbetsutrustning (EFS-förlaget 1984, 138 sid). [0]

Boken är uppdelad i tre kapitel. Det första tar upp frågan »Vad menas med nådegåvorna?», det andra »Vilka nådegåvor talar Nya testamentet om?» och det tredje »Hur skall vi praktiskt förhålla oss till nådegåvorna?». [1]

»Nådegåvorna är den arbetsutrustning som den treenige Guden av bara nåd ger den enskilde av oss som hans barn, så att vi tillsammans kan fungera som hans församling till församlingens uppbyggelse och Guds ära» (sid 11). Författarna talar om olika arbetsuppgifter i församlingen och olika utrustningsnåd i överensstämmelse med dessa uppgifter. Kan man då dra en skarp gräns mellan naturgåvor och nådegåvor hos en kristen? Det är omöjligt, framhålls det. Andens gåvor är andliga tjänster. De är olika från person till person och skall så vara. »Tjänsterna är olika men Herren är densamme» (1 Kor 12:5). Herren fördelar sin utrustande nåd på oss för att vi skall förmedla hans frälsande nåd till vår nästa. Han ger oss arbetsutrustning till församlingens uppbyggelse. [2]

Författarna stryker också under betydelsen av att ta vara på allt Guds ord, att undvika ensidigheter. Det som splittrar församlingen är först och främst villoläran, framhåller de. Det gäller att veta vem vi tror på, vad vi tror och varför vi tror som vi gör. Irrläran kan inte inlemma någon i Kristi kropp, ty tron kommer av förkunnelsen och förkunnelsen bygger på Kristi ord (Rom 10:17). En splittrad vittnesskara är dåligt skickad att vinna världen för Kristus. En kristen församling med problem uppsöks sällan av utanförstående. Ett kallt församlingshem är ingen tillflyktsplats för förfrusna syndare. [3]

När det gäller profetians nådegåva framhåller författarna att all sann profetia måste överensstämma med apostlarnas lära. Det profetiska budskapet fick aldrig gå utöver den slutliga uppenbarelsen genom apostlarna. Det skulle stadfästa och understryka den tro »som en gång för alla var meddelad åt de heliga» (Jud 3). Att profetera är att lägga fram Guds ord tydligt och klart. Det är fråga om en rätt delning av lag och evangelium personligt in i adressatens aktuella situation. Ett oäkta budskap stämmer inte överens med Bibeln och förnekar Jesu enastående personhemlighet och ställföreträdande försoningsverk. Likväl talar författarna ganska oklart om sådana profetior, som i vår tid ofta förs fram närmast som nya uppenbarelser. Förf. tycks acceptera profetior som förhåller sig ganska fritt till Bibelns undervisning bara de inte direkt motsäger Guds ord. Men sedan uppenbarelsen är avslutad är det profeternas uppgift att tydligt och klart framlägga vad som är biblisk kristendom, biblisk undervisning. [4]

När det gäller nådegåvan att vara herde, för förf. fram många korrekta synpunkter. Men man saknar Bibelns undervisning att det särskilda herdeämbetet eller predikoämbetet är en gudomlig instiftelse och att Gud kallar och insätter herdar genom församlingens kallelse. Några gånger kan förf. hänvisa till de lutherska bekännelseskrifterna. Men när det gäller herdeämbetet glömmer man att hänvisa till den klargörande XIV:e artikeln i Augsburgska bekännelsen: Ingen skall i församlingen uppträda som herde och lärare som inte är rätteligen kallad. [5]

I detta sammanhang kommer förf. in på frågan om kvinnliga präster. Man försöker ärligt redovisa såväl motståndarnas ståndpunkt som förespråkarnas. Därefter heter det: »Författarna till denna bok lutar nog mest mot den sistnämnda uppfattningen», d.v.s. uppfattningen att kvinnliga präster kan accepteras. Detta är illavarslande med tanke på Skriftens klara undervisning, bl.a. i 1 Tim 2:11-12. [6]

När det gäller lärarens betydelsefulla uppgift enligt Nya testamentet, framhåller förf. med rätta att det krävs lite kunskap för att komma till tro men mycket för att bli bevarad i tron. De framhåller också att den rätta läran är ett nödvändigt värn mot all osund lära. Osund lära leder till andlig sjukdom i församlingen. Osund är läran där den är ensidig. En lärare måste undervisa i allt Guds rådslut (Apg 20:27). Osund är läran också när falska element blandas in. Falsk lära kan leda människor i fördärvet. Petrus varnar för falska lärare som smugglar in fördärvbringande kätterier. De kommer t.o.m. att förneka den herre som har friköpt dem och störtar sig därmed i fördärvet (2 Pet 2:1). Vi är i stort behov av rätta lärare, framhåller författarna. Vår tid är full av läromässig oreda och förvirring. Men förf. utgår ifrån den läropluralistiska situationen inom statskyrkan i Norge som något självklart och menar att lösningen är att vi blandar in fler och fler rätta lärare i de statskyrkliga sammanhangen. Som om den läromässiga oredan skulle bli mindre därigenom! Men gjorde förf. bruk av uppmaningen att ta vara på allt Guds rådslut, hela Skriftens undervisning, kan man inte komma från att församlingen förbjuds att tolerera irrlärare ibland sig. Uppenbara avvikelser från Guds ord måste påtalas och den felande föras till rätta. Vägrar han trots undervisning och förmaning måste han ställas utanför församlingen. I en kyrka eller församling skall alla som en man hålla fast vid samma tro, lära och bekännelse. Det är inte fråga om att försöka få så bra blandning som möjligt, ty »litet surdeg syrar hela degen» (Gal 5:9). [7]

När det gäller tungotalets nådegåva, menar författarna att det ytterst sällan är fråga om att tala verkliga främmande språk. I stället är det fråga om att uttrycka sin känsla av tacksamhet, glädje och tillbedjan i ett slags bönespråk med obergripliga stavelser. Tolkningen av ett sådant tungotal är inte en tolkning ord för ord, framhåller man, utan endast en tolkning av själva talets huvudinriktning, budskapets intention. Kanske har denna bok de största bristerna i just avsnittet om tungotalet. [8]

Tungotalet skall främst brukas enskilt, heter det, eftersom det främst har ett personligt värde som ett bönespråk. Brukas det i församlingen skall det tolkas, men då är tolkningen inte en tolkning ord för ord utan endast en tolkning av budskapets intention. Förf. förbigår helt att det ord som man översätter med tungotal betyder »tunga» och det som tungan frambringar, »tal, språk, tungomål». Paulus talar i 1 Kor 12:10 om nådegåvan att kunna tala olika slags språk eller olika slags tungomål. Den engelska översättningen NIV har »olika slags tungotal» och i en fotnot som alternativ »olika slags språk». Paulus klargör att denna gåva inte är allmän för alla kristna utan att endast somliga har denna gåva. Därför är det obibliskt att hävda att alla som är riktigt kristna bör kunna tala olika slags språk eller tungotal och att de som inte har denna nådegåva bör fråga sig om de är riktigt kristna. [9]

Om nu tungotalets gåva är till för den egna uppbyggelsen, är den enligt Paulus ingen gåva som man bör sträva efter. Ty enligt 1 Kor 14 är det de nådegåvor som blir till församlingens uppbyggelse som är eftersträvansvärda. Därför säger Paulus: Var främst angelägna att få gåvan att profetera (1 Kor 14:1), d.v.s. att tala Guds ord begripligt och tydligt för åhörarna. För att tal på främmande språk skall bli till nytta måste de tolkas. Därför är det en stor gåva för församlingen att ha tolkar, som kan översätta främmande språk klart och tydligt. Finns det ingen som kan tolka, får tal på främmande språk inte förekomma i församlingen, säger Paulus bestämt. Sträva efter de förnämsta nådegåvorna, säger Paulus i 1 Kor 12:31, d.v.s. sådana som blir till nytta för församlingen. Därför är profeten förmer än den som talar främmande språk (1 Kor 14:5), såvida inte den som talar främmande språk översätter det eller blir översatt. Eftersom ni är angelägna att få de andliga gåvorna, sträva då efter att bli rika på dem som uppbygger församlingen, framhåller Paulus i 1 Kor 14:12. Jag skall bedja med min ande, men jag skall också bedja med mitt förstånd (v 15). Men om jag talar främmande tungomål när jag beder, är det bara min ande som beder och inte mitt förstånd (v 14). Det är bättre om både anden och förståndet beder. Här har man vänt på det hela på somliga håll, så att det skulle vara extra fint att bara bedja med anden utan att förståndet är med. Det är viktigt att den andre blir uppbyggd (v 17). Men om jag endast prisar Gud med min ande, kan inte den oinvigde säga amen (v 16). Paulus, som kunde tala främmande språk »mer än ni alla» (v 18), vill i församlingen hellre tala fem begripliga ord än tio tusen ord på ett obegripligt språk (v 19). Bäst är alltså att vi talar och beder både med anden och förståndet. Var inte barn till förståndet, säger aposteln i v 20 (jfr 13:11). Vi skall vara fullvuxna när det gäller förståndet (v 20). I vers 22 hänvisar Paulus till Jes 28:11f. Där är obegripligt språk ett tecken på Guds dom och det är lätt för oss att förstå. Om vi inte får höra Guds ord tydligt och klart, är det ute med oss. Då kan vi inte komma till tro, då kan inte vår tro uppbyggas, då blir vi inte bevarade i tron, då hamnar vi utanför i mörkret. Allt måste tjäna till församlingens uppbyggelse (v 26). Därför får endast sådant tungomål förekomma i församlingen som blir översatt. [10]

Det tungotal som författarna talar om kan lätt missbrukas. De skriver: »Faran för feltolkningar och missbruk av denna nådegåva är stor.» Det är ju nämligen inte fråga om tolkning eller översättning i egentlig mening utan om en mera allmän tolkning av budskapets intention. Författarna skriver t.ex.: »Är tungotalet kort och tydningen lång, finns det skäl att reagera. Då kan det vara så att tydaren rider på sina egna käpphästar.» Författarna menar att man bör pröva sig när det gäller bruket av tungotal med bl.a. följande fråga: »Blir jag uppbyggd av att använda denna nådegåva i min egen kammare?» Här är det alltså fråga om en jagcentrering, men för Paulus står församlingens uppbyggelse i centrum. Blir församlingen uppbyggd? är den fråga jag bör ställa. Författarna ställer också frågan: Hur kan vi veta att tungotalet är äkta? Det kan vara sunt att ställa den frågan, menar man: »För faran av sjävbedrägeri är uppenbarligen en realitet – inte minst i miljöer där tungotalet tillmäts stor betydelse.» [11]

Budskapet om nådegåvorna måste alltså vara fast knutet till budskapet om rättfärdiggörelse av nåd allena genom tron allena, heter det med rätta. Vi bör också vara klara över att satan kan efterapa nådegåvorna, framhåller författarna. [12]

 

Bröd för dagen