Walter Kaiser är professor i GT och semitiska språk vid Trinity Evangelical Divinity School, Deerfield, Illinois. Han har utmärkt sig de sista tio åren som en flitig läroboksförfattare. Tidigare titlar innefattar bland annat »Toward an Old Testament Theology» och »Toward an Exegetical Theology». När Kaiser använder sig av »toward» i sina boktitlar, gör han det för att ge recensenter av hans böcker en vink om att de inte gör anspråk på att vara fullständiga verk inom området, och för att uttrycka sin vånda inför den svåra uppgiften att skriva kortfattat om så stora och övergripande ämnen. [0]
Kaisers senaste publikation är »Toward Old Testament Ethics» (Academie Books/The Paternoster Press Ltd., 1983, 345 sid). Som recensent av denna för det mesta förträffliga bok måste jag bekänna att den ibland är tungläst på grund av en mängd detaljexegetiska fördjupningar. Men det i sin tur har tvingat mig till att verkligen se efter vad bibeltexten egentligen säger. Detta är inte menat som en uttömmande recension. Jag vill i det följande kort beskriva bokens innehåll, ta upp dess svaga sidor samt »djupdyka» några gånger i intressanta detaljer. [1]
Bokens omslag nämner att »bibeletik» är ett nästan helt bortglömt område i bibelforskningen i detta århundrade. Bara sex större verk har skrivits de senaste 100 åren, och endast två av dessa är skrivna på engelska före sekelskiftet. [2]
Boken innehåller fem delar med tillsammans 19 kapitel. Del I behandlar definitionsfrågor och metodlära. Del II är en sammanfattning av de viktigaste etiska texterna i GT. Del III är den egentliga gammaltestamentliga etiken behandlad under samlingsbegreppet »helighet». Del IV tar upp moraliska svårigheter i GT. Del V tar upp den gammaltestamentliga etiken och dess tillämpning i NT. [3]
Bokens författare är reformert »fundamentalist», som tar Skriftens ofelbarhet och auktoritet på allvar. Walter Kaiser är för övrigt medlem i det internationella rådet för Bibelns ofelbarhet (International Council on Biblical Inerrancy). Professor Kaisers reformerta bakgrund och teologi får relativt liten plats i denna bok. Till min glädje framför han ingen ortodox calvinistisk lära i predestinationen, inte heller några vidlyftiga spekulationer i läran om de yttersta tingen. [4]
»Etik» kommer av det grekiska ordet ethos eller äthos och betyder »livsföring», »uppförande» men i grundbetydelsen »sed och skick». De närmaste begreppen i GT till etik är musar som betyder »tukt», »förmaning» och däräk som betyder »väg» och »stig». I betydelsen livsföring finns de huvudsakligen i visdomslitteraturen i Bibeln. [5]
Kaiser finner att gammaltestamentlig etik har fem karakteristika. Den är personlig, teistisk (GT känner ingen autonom etik den är intimt förenad med en sann gudskunskap, Ords 3:5-7), invärtes, framtidsorienterad och universell. I beskrivningen av den gammaltestamentliga etiken som invärtes tar Kaiser upp en intressant lärostrid i början av detta århundrade. Den nederländske teologen B D Eerdmans hävdade i en tidskriftsartikel 1903 att de tio buden med dess förbud mot begär inte innebar »hjärtats uppsåt». Med detta ville Eerdmans framföra den meningen att GT inte säger något om en persons synder i tankar, utan endast i ord och handling. Den sydafrikanske teologen B Gemser bemötte Eerdmans syn i en artikel där han fann 36 skriftställen i GT, där de hebreiska orden för »tanke», »plan», »råd» och »syfte» är sammanförda med etiska värderingar. Han nämner bland annat följande klara ställen: 1 Mos 6:5, »Alla hjärtats tankar och böjelser var ständigt endast onda», Jes 59:7, »Deras tankar är fördärvliga tankar», Ords 21:27, »De ogudaktigas offer är en styggelse, mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt». [6]
Det har i tysk historisk-kritisk teologi blivit populärt att fråga efter en teologisk kärna i GT (»Mitte»). Här har svaren varit lika varierande som antalet teologer. Kaiser visade först i sin gammaltestamentliga bibelteologi (»Toward an Old Testament Theology») att det var möjligt att finna ett tema som binder hela den kanoniska skriftsamlingen samman, nämligen löftet. Kaiser använder sig av den s.k. diakroniska metoden (som för övrigt används av liberala teologer som von Rad och Eichrodt), som innebär att han behandlar bibelteologin kronologiskt – från det första löftet om frälsningen i Protoevangeliet (1 Mos 3:15) och sedan genom hela Israels historia till kanons avslutning. [7]
Kaiser ställer frågan om det är möjligt att finna ett centralt tema som binder samman den gammaltestamentliga etiken. Kaiser finner detta tema i Guds karaktär eller väsen. Den etiska vägledningen och livsföringen i GT baserar sig först och främst på Guds egen natur. Vad Gud kräver är vad han själv var och är. Centralt i varje påbud finner vi temat »Jag är Herren» eller »Ni skall vara heliga, ty jag, Herren eder Gud, är helig» (3 Mos 18:5, 19:2). [8]
Kaiser avvisar de flesta nya försök, där man vill försöka att inkorporera Bibelns vittnesbörd i en enhetlig etik. Kaiser visar med rätta på alla falska förutsättningar, vare sig de är dogmatiska, psykologiska eller historisk-kritiska, som misslyckas med att tillämpa GT:s etik på dagens problem. Den vanligaste feltolkningen blir den nyortodoxa, där Skriften mister sin auktoritet och endast blir ett vittnesbörd om Guds handling med Israel som Israel själv tolkat det. Denna bottnar naturligtvis i den historisk-kritiska metodens »misslyckande» när det gäller att besvara frågan på vilket sätt Bibeln är Guds Ord till oss idag. Kaiser »förespråkar» en s.k. holistisk syn på Guds uppenbarelse i Skriften, att det är samma Gud som talar i båda testamentena och han motsäger inte sig själv. [9]
I kapitlet om exegetiska och teologiska principer i gammaltestamentlig etik tar Kaiser upp det omdiskuterade begreppet »progressiv uppenbarelse». Han avvisar alla feltolkningar av detta begrepp som skulle innebära en nedvärdering av vissa delar av Skriften som icke-autentiska. Kaiser menar att uppenbarelsen är fullkomlig i varje stadium den befinner sig på. Människan lär sig gradvis. Därför måste också uppenbarelsen vara progressiv i den meningen att uppenbarelseinnehållet anpassas till varje skede i utvecklingen. [10]
De tio buden
I sammanfattningen av de viktigaste etiska texterna i GT börjar Kaiser med de tio buden (Dekalogen) som vi finner i 2 Mos 20:1-17 och 5 Mos 5:6-21. Kaiser grundar sin analys och textutläggning på texten i 2 Mosebok, när Herren ger folket buden från Sinai. [12]
Kaiser påminner oss om att vi inte får förstå de tio buden som om de var okända för folket före Sinaiuppenbarelsen. Alla de tio buden hade varit en del av Guds lag från begynnelsen, inte skriven på stentavlor – men på människohjärtan. Kaiser visar med en mängd exempel, att alla buden på flera sätt förekommer i Mosebok. [13]
Begreppet »de tio budorden» finner vi i 2 Mos 34:28 (»Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden») och 5 Mos 4:13 (»Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla, nämligen de tio orden: och han skrev dem på två stentavlor»). [14]
Laggivarens nådiga frälsningsgärning utgör bakgrunden till Dekalogen. »Jag» är både emfatiskt och subjekt. »Herren din Gud» är predikatet (v 2). Grunden till att buden kan binda gudsfolkets samveten är: 1)de är Guds ord, 2)de är »din Guds» ord. [15]
Kaiser indelar Dekalogen i tre delar. V 2-7 (1:a och 2:a budet) handlar om ett rätt förhållande till Gud. Här tar författaren upp den viktiga frågan om vad som menas med »Guds namn» Kaiser svarar: 1) Guds natur och väsen (Ps 20:1, Luk 24:47, Joh 1:12), 2) hans undervisning och lära (Ps 22:23, Joh 17:6, 26) och 3) hans etiska vägledning (Mika 4:5). [16]
V 8-11 (3:e budet) tar upp ett rätt förhållande till arbetet. Här försvarar Kaiser som god reformert teolog det tredje budets påbud om sabbatsfirande på den nytestamentliga församlingens söndag. [17]
V 12-17 (4:e-10:e buden) tar upp ett rätt förhållande till samfundet . [18]
Förbundsboken
Kaiser behandlar också den s.k. Förbundsboken. Uttrycket finner vi i 2 Mos 24:7 och det avser 2 Mos 20:22-23:33. I motsats till Dekalogen som till sin form är apodiktisk (»Du skall»/»Du skall icke») är Förbundsboken (särskilt fr.o.m. kapitel 21) kasuistisk till formen (lagarna inleds med »där» och »om»). Allt tyder på att Förbundsboken är mycket gammal, då den genomsyras av samma etos som ett flertal lagsamlingar från Främre Orienten. [20]
Kaiser indelar Förbundsboken i sju huvuddelar med en prolog (20:22-21:1) och en epilog (23:20-33): [21]
- Fall som angår slavar (21:2-11). [22]
- Fall som angår dråp (21:12-17). [23]
- Fall som angår kroppsskador (21:18-32). [24]
- Fall som angår skador på egendom (21:33-22:15). [25]
- Fall som angår samhället (22:16-31). [26]
- Fall som angår rättfärdighet och grannskap (23:1-9). [27]
- Fall som angår högtider (23:10-19). [28]
Prologen visar oss meningen med Förbundsboken. Den är menad som domsutsaga (mishpatim) och vägledning för folkets domare och rättskloka. Förbundsboken är helt enkelt morallagen (Dekalogen) tillämpad i tiden i olika rättsfall. [29]
Helighetslagen
Kapitel 7 behandlar det som Kaiser kallar »Helighetslagen». Detta uttryck användes första gången 1877 av teologen A Klostermann (»Das Heiligkeitsgesetz»). Med Helighetslagen menas vanligtvis 3 Mos 17-26, men Kaiser begränsar den till kapitel 18-20. [31]
Kaiser indelar Helighetslagen i fyra delar. 18:1-30 tar upp helighet på det sexuella området. Bakgrunden här är grannfolkens hedniska bruk och grova synder på det sexuella området. Här förbjuds incest och andra förbjudna sexuella förhållanden, hedniska bruk som barnoffren till Molok, bestialitet (sexuellt umgänge med djur) och homosexualitet. Här har Kaiser en kraftig uppgörelse med den moderna teologins försök att inordna förbudet mot homosexualitet som en del av ceremoniallagen, som blev upphävd i och med Kristi död och uppståndelse. Homosexualitet kallas sex gånger i Skriften för en »styggelse» (tåebah), fem gånger i detta kapitel (v 22, 26, 27, 29, 30) samt i 20:13. Skriften säger aldrig att Guds laggivning om homosexualitet är föråldrad utan upprepar den flera gånger (5 Mos 8:3, 12:32, Rom 1:24ff, 1 Kor 6:9-10). [32]
19:1-37 tar upp helighet på det socialetiska området. 20:1-8, 27 handlar om helighet i gudstjänsten, och 20:9-26 om helighet i familjeförhållandet. [33]
5 Mos 12-26
Bokens 8:e kapitel tar upp lagarna i 5 Mosebok, och speciellt kapitel 12-25, som av forskare har ansetts vara en oharmonisk samling lagar utan någon som helst synlig struktur eller enhet. Här framför Kaiser på ett ganska överbevisande sätt en tes, som går ut på att kapitel 12-26 till strukturen bygger direkt på de tio budens kronologiska ordning. Denna tes är i och för sig inte ny. Den blev framförd för första gången 1859 av den katolske prästen W Schultz i hans kommentar till 5 Mosebok. Kaiser tar däremot sina argument från en uppseendeväckande artikel av Stephen Kaufman från 1979, som också hävdar att 5 Mos 12-25/26 är en enhetlig komposition som är arrangerad efter de tio budens ordningsföljd, som vi har dem i 5 Mos 5. Strukturen är som följer: [35]
- 12: 1-31: 1:a-2:a budet, Behandlar gudstjänsten.
- 13:1-14:27: 3:e budet, Behandlar Guds namn.
- 14:28-16:17: 4:e budet, Behandlar sabbaten.
- 16:18-18:22 : 5:e budet, Behandlar överheten och förvaltare.
- 19:1-22:8: 6:e budet, Behandlar dråp.
- 22:9-23: 19: 7:e budet, Behandlar horeri.
- 23:20-24:7: 8:e budet, Behandlar tjuveri.
- 24:8-25 :4: 9:e budet, Behandlar falskt vittnesbörd.
- 25:5-16: 10:e budet, Behandlar begär.
Som synes delar Kaiser in Dekalogen på reformert vis. Kaiser argumenterar kraftigt för att hela Mose andra tal till folket (5 Mos 5-26) är en litterär enhet. [36]
Ni skall vara heliga
Därefter går Kaiser in på bokens huvuddel, den gammaltestamentliga etiken. »Helighet» är den centrala satsen som binder samman den gammaltestamentliga etiken. Dess formella uttryck finner Kaiser i 3 Mos 11:45: »Ty jag är Herren, som har fört eder upp ur Egyptens land, för att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag är helig.» Kapitel 9 behandlar helighet som en livsväg. Kapitel 10 dryftar helighet i familjen och samfundet. Kapitel 11 tar upp helighet i omsorgen om livet. Kaiser tar här upp frågan om nödvändigheten av dödsstraff. Nyckeltexten är 1 Mos 9:6: »Utgjuter någon människoblod, skall hans blod utgjutas av människor. Ty Gud har skapat människan till sin avbild.» Mandråp skall alltså straffas med döden därför att människan är skapad till Guds avbild. GT föreskriver dödsstraff för 18 olika förbrytelser, men det är bara för en förbrytelse som det inte finns någon möjlighet att köpa sig fri – överlagt mord (4 Mos 35:31). [38]
Polygami
Kapitel 12 tar upp helighet i äktenskap och sex. Författaren tar här upp till behandling ett problem som är mycket omtvistat i bibelforskningen: Var polygami (månggifte) föreskrivet som tillåtet i GT eller inte? Kaiser besvarar frågan med nej! [40]
1 Mos 2:24 beskriver monogamin som den av Gud givna ordningen. Polygami uppstår för första gången i Kains frånfallna släktled; Lemek blev den förste bigamisten då han tog till äkta Ada och Silla (1 Mos 4:19). Från skapelsen och fram t.o.m. patriarkerna, uppvisar Skriften sex tillfällen av polygami. Nästa tidsepok, t.o.m. det delade kungadömet, uppvisar 13 tillfällen av polygami. Kaiser tar upp till grundlig genomgång de fyra ställen som tas till intäkt för att polygami var tillåtet enligt lagen. Här visar Kaiser sig som en skicklig exeget och bibelöversättare. Bibelteologins (och bibeletikens) uppgift är först och främst att vara ett redskap för bibelutläggningen. [41]
Det första stället är 2 Mos 21:7-11. Detta ställe behandlar den situation då en man p.g.a. dålig ekonomi måste sälja sin dotter temporärt som trälkvinna. Denna text uppvisar i de flesta moderna bibelöversättningar flera fel. Jag skall begränsa mig till Kaisers behandling av v 10. Denna vers lyder i den nya norska översättningen: »Får sönnen enda en kone, skal han ikke la den förste mangle mat, klär eller ekteskapelig omgang.» Med den »förste» menas här den som inte blir tagen till äkta (v 8). Den grövsta felöversättningen är uttrycket »enda en kone». Detta skulle innefatta att sonen hade minst två hustrur samtidigt. En korrekt översättning bör lyda: »Får sönnen en annen kone…» – underförstått i st.f. den som inte blir tagen till äkta i v 8. [42]
Nästa ställe som Kaiser anför är 3 Mos 18:18. Denna vers översätts på följande sätt i den norska översättningen: »Du skal ikke ta din kones söster til medhustru og ha samleie med henne så lenge hun lever; for da skaper du strid mellom dem.» Uttrycket »til medhustru» finns inte i den hebreiska texten. Det skulle ju innebära att mannen samtidigt kunde vara gift med sin hustrus syster, bara han inte hade samlag med henne så länge hans hustru levde. Vad texten egentligen säger är ett klart förbud mot polygami. [43]
Det tredje stället som Kaiser tar upp är 5 Mos 21:15-17. I den norska översättningen heter det: »Det kan hende at en mann har to koner…» Detta ställe behandlar det tillfälle där en man har varit gift två gånger och hans förstfödde son är barn av den hustru som han inte höll av, medan hans andra son är barn av den hustru han höll av. Vem skall då ärva mannen? Den förstfödde ärver efter förstfödslorätten. En korrekt översättning av v 15 bör då inledas: »Det kan hende at en mann har hatt to koner…» Både Septuaginta, Vulgata, Samaritanska versionen och Targumen har »Om en man har haft…». [44]
Det sista stället som brukar anföras som bevis för att polygami var tillåtet i lagen, är 2 Sam 12:8. Där heter det i den norska översättningen: »Jeg gav deg din herres hus og hans koner i ditt fang.» Det är profeten Natan som talar till konung David sedan David hade begått sin allvarliga synd med Batseba. Moderna tolkare förstår detta ställe som om Herren hade givit Sauls hustrur till David som äkta. Så är inte fallet. Uttrycket är en teknisk formel som innebär att allt hans företrädare ägde nu har övergått i Davids ägo. Sauls hustrur nämns heller aldrig bland Davids hustrur. [45]
Rikedom och ägodelar
Kapitel 13 tar upp helighet i samband med rikedom och ägodelar. Materiella ting, egendom och naturresurser är i sig själva »goda», de är ju skapade av Gud – det är ju också det omkväde som går igen i skapelseberättelsen i 1 Mos 1: »Och Gud såg att det var gott.» Missbruk av det goda Gud har givit har sin orsak i att människorna inte är heliga. De glömmer att de är Guds goda skapelseverk, att Gud gav människorna möjligheten att förvärva egendom och ägodelar, och att ägodelar inte får upphöjas som ett absolut gott. Pengar och ägodelar är ett redskap som Guds folk skall använda till att utföra Guds verk här på jorden. Tacksamhet för allt vi i överflöd har fått av Gud bör fylla vårt liv, ty »jorden är Herrens och allt vad därpå är, jordens krets och de som bo därpå» (Ps 24:1). [47]
Sanningen
Kapitel 14 behandlar helighet i bruket av sanningen. Här behandlas med andra ord det 8:e budet. Bibelkritiken har ofta frågat sig varför vi inte finner ett bud »Du skall inte ljuga». Men det gör vi i det 8:e budet enligt Kaiser (och Luthers lilla katekes). Författaren tar upp vad som i enlighet med Skriften är »standard» för sanningen. Det hebreiska ordet för »sanning» är ämäth och ämuna, som båda kommer av verbet aman som betyder att stå fast, orygglig. I en av detta verbs stamformer (hifil) betyder det att tro. Att tro är med andra ord att säga sitt ja och amen till Guds löften. I enlighet med Jes 65:16 är Gud »Sanningens Gud» eller »Amens Gud». Framför allt är Guds tal och ord sanna. David prisar Gud i 2 Sam 7:28 »Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord är sanning» (devaräka jihju ämäth), och inte mer obestämt som i den norska översättningen »dine ord skal gå i oppfyllelse». »Summan (rosh) av ditt ord är sanning», Ps 119:160. [49]
Kapitel 15 behandlar helighet i hjärtat och i uppsåt. Här upprepar Kaiser i mycket vad han behandlat i kapitel 1 om striden kring B Eerdmans. [50]
Moraliska problem
Kapitel 16 inleder bokens fjärde del, som tar upp till behandling moraliska problem i GT. Denna del är bokens svagaste, då Kaiser på typiskt reformert vis vill försöka bortförklara en del synder och klandervärdiga ting hos trons folk i GT. Mer intressant är hans utläggning av angreppen på den gammaltestamentliga gudsbilden. Han pekar på exempel från kyrkohistorien på personer som har stött sig på GT:s bild av Gud som nyckfull, hatisk, vred. Han nämner Marcion, manikeerna, katharerna och liberalteologen H S Fosdick. Kaiser tar upp ett ställe som har varit till huvudbry för många bibelläsare, 1 Sam 15. I v 11 heter det: »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt sig bort ifrån mig och inte fullgjort mina befallningar». I v 29 heter det däremot: »Den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte; ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig.» Skriften säger många gånger både att Gud ångrar och att han är oföränderlig. Guds ånger är en form för antropomorfism, eller hellre som vid detta tillfälle en antropopatism, ett uttryckssätt som beskriver Gud med mänskliga egenskaper. Denna »förändring» hos Gud sker bara när en stor förändring till det värre har inträtt i folkets eller den enskildes liv, eller när folket överger sina onda vägar och vänder sig till Gud igen. [52]
Ganska oväntat behandlar Kaiser också faraos förhärdelse utförligt, som den finns beskriven i 2 Mos 4-14. I motsats till en ortodox calvinistisk tolkning visar Kaiser att Gud inte är orsak till faraos förhärdelse. Guds förhärdelse av faraos hjärta var föranlett av många försök från Guds sida att ge farao möjligheten till ånger och omvändelse. Farao var själv orsak till sin förhärdelse. [53]
Kapitel 17 behandlar de syndiga gärningar som de troende gjorde i gammaltestamentlig tid. Helt riktigt säger Kaiser att vi inte skall efterlikna de troende i deras dåraktiga moraliska vandel, utan i deras tro, som förklarade dem rättfärdiga inför Gud. Visst var många av dem lögnare, äktenskapsbrytare, mördare – men de ångrade sin synd och fick upprättelse p.g.a. Guds ord och löfte. [54]
Kaiser behandlar också ett mycket omstritt ställe som de flesta bibeltolkare (även konservativa) har problem med, berättelsen i 2 Kon 2:23-25 om profeten Elisa som på vägen till Betel förbannar några småpojkar som gör narr av honom; fyrtiotvå av barnen blev ihjälrivna av två björnar. För det första noterar Kaiser att de som i den norska bibelöversättningen kallas »smågutter» snarare var ynglingar i vuxen ålder. Ynglingarnas utrop »Upp med dig, du flintskalle!», innebar en förfärlig anklagelse mot Guds profet; att han skulle vara oren p.g.a. spetälska. Elisa uttalade Guds dom över dessa ynglingars synder och avfall från Herren, de levde ju i ett center för Baals-dyrkare och för tillbedjan av Jerobeams guldkalvar. [55]
Kapitel 8 tar upp anstötliga föreskrifter i Guds lag. Här behandlar Kaiser kvinnans status och synen på slaveri. Här talas också om de s.k. »hämndepsalmerna» i Psaltaren. 18 psalmer innehåller önskningar om hämnd eller snarare förbannelse över Guds fiender. Av dessa är endast tre (Ps 35, 69 och 109) rena förbannelsepsalmer. Kaiser föreslår följande principer för tolkningen av »hämndepsalmema»: [56]
- De är ett uttryck för de gammaltestamentliga heligas försvar för Guds rättfärdighet. [57]
- De innehåller uttryck av nitälskan för Gud och hans rike. Ett angrepp på David eller på Guds folk p.g.a. den ställning de hade i frälsningshistorien var liktydig med ett angrepp på Gud själv. [58]
- Hårdheten i deras språk antyder deras avsky för synd. [59]
- De innehåller en ödmjuk bön till Gud att han skall handla som han har lovat göra, om de ogudaktiga fortsätter i sitt motstånd mot Guds verk. [60]
Därefter tar Kaiser upp den s.k. lex talionis – eller som den dessvärre blir översatt: hämndens lag. Denna finner vi i 2 Mos 21:23-25, 3 Mos 24:19-20 och 5 Mos 19:21. Denna laggivning får inte förstås som en tillåtelse till privat hämnd. Sammanhanget visar klart att dessa lagar var menade för domarna (älohim, 2 Mos 21:22), som skulle handla efter dessa domsutsagor (mishpatim, 2 Mos 21:1). [61]
GT:s lagar och NT
Kapitel 19, som också utgör bokens femte del, tar upp den gammaltestamentliga lagen och den troende i Nya testamentet. Kaiser menar att det inte finns någon motsättning mellan dessa företeelser. Han behandlar det som för många historisk-kritiska exegeter är ett stort problem; hur man skall försona Paulus uttalanden om lagen som till synes är motstridande. Kaiser hänvisar här till att ceremoniallagen är avskaffad, men att morallagen fortfarande skall vara vägledande i en kristens liv; han försvarar kraftigt lagens tredje bruk. [63]
Denna solida, och i de flesta avseenden goda bok, avslutas med följande ord: »Troende är inte färdiga med vare sig de tio budorden eller morallagen.» [64]