Gudstjänsten avslutas med den aronitiska välsignelsen (4 Mos 6:24-27). Denna välsignelse innebär inte bara en from önskan från liturgens sida. Det heter i 4 Mos 6: ”Ty ni skall lägga mitt namn på Israels barn, så att jag välsignar dem” (v27). Bakom välsignelseordet står Herrens uppdrag och löfte. Det som tillsäges oss i välsignelsen – att Gud skall bevara oss, att han skall låta oss erfara sin nåd och vänskap, att han skall bevara oss i sin frid – det är giltigt och det går Gud i god för genom sin Son, som han har skänkt världen. Därför uttalar liturgen välsignelsen med höjda armar. Genom korsets tecken klargör han grundvalen för välsignelsen. [0]

Välsignelsen och välsignelsetecknet är inte magiska ting. Gud tvingar inte på oss sin välsignelse. Hans tillsägelse är visserligen giltig och hans gåva är verklig också utan vårt gensvar. Men välsignelsen gripes och tas emot i tron och endast så blir den verksam hos oss. Därför svarar församlingen på välsignelsen med orden: ”Amen amen, amen”, det betyder ”Ja, ja, det skall så ske”. Av detta är det uppenbart att det är tanklöst att – bortsett från nödfall – lämna gudstjänsten före välsignelsen. Vem kan stå ut med att förbli utan Guds välsignelse, att gå ut i vardagen ovälsignad? [1]

Välsignelsen bör vara gudstjänstens sista ord. En psalm efter välsignelsen för oss egentligen tillbaka in i gudstjänsten. [2]