I den lutherska kyrkans gudstjänstordning för nattvard brukas dels ordningsföljden instiftelseorden, Fader Vår och fridshälsningen med »0 Guds Lamm”, dels Fader Vår, instiftelseorden och direkt i anslutning till instiftelseorden utdelandet. Bakgrunden till denna olikhet är följande: [0]

Luther reglerade den latinska gudstjänsten med en gudstjänstordning år 1523 och behöll då Fader Vår efter instiftelseorden. År 1526 utarbetade han en tysk gudstjänstordning (Deutsche Messe). Enligt denna ordning placerade han Fader Vår före instiftelseorden, så att utdelandet kunde följa omedelbart på instiftelseordens läsande. [1]

Luther ville rena nattvardsgudstjänsten från en rad onödiga tillägg, som förekom i den katolska mässan. I synnerhet ville han ha bort allt som hade en anstrykning av offer från människans sida. Den radikalaste reningen av den katolska gudstjänstordningen skedde i den tyska mässan. Endast Fader Vår och instiftelseorden blev kvar. ”Helig” »0 Guds Lamm” och andra nattvardssånger skulle sjungas under utdelandet. För Luther var det angeläget att instiftelseorden och utdelandet förbands med varandra på det intimaste. Han hade den avsikten att låta konsekrationen och utdelandet gå i vartannat. Ty sedan brödet hade konsekrerats med Kristi ord ”Tag och åt, detta är min lekamen…”, ville han att det omedelbart skulle delas ut, och sedan kalken därefter hade konsekrerats ville han att den skulle delas ut. Luther ville sålunda låta vår nattvardsgudstjänst efterlikna den första nattvarden så mycket som möjligt, så att de konsekrerande orden nu som då flätades samman med utdelandet. Av olika skäl kom inte denna ordning med ett utdelande av brödet innan Kristi ord om kalken lästes att slå igenom. [2]

För att betona den nära samhörigheten mellan konsekrationen och utdelandet flyttade alltså Luther år 1526 Fader Vår från platsen efter instiftelseorden till före instiftelseorden. [3]

 Källa: ”Kleines Lexikon vom Gottesdienst”, Lutherische Kirche 3/84. [5]

Reflexion: Är det inte lite egendomligt att nattvardsgästerna numera sällan går fram till nattvardsbordet, när Frälsaren säger ”Tag och ät!”? Är vi lika tröga när det gäller mänskliga gåvor? När Frälsaren säger: ”Tag och åt, detta är min lekamen… till syndernas förlåtelse», ”drick härav alla, denna kalk är det nya testamentet i mitt blod… till syndernas förlåtelse», borde vi då inte med glädje och iver omgående hörsamma inbjudan, falla på knä och ta emot den största av alla gåvor, Kristi lekamen och blod till syndernas förlåtelse? Kristi ord är ju lika sanna nu som vid den första nattvarden. [6]

Är det därför inte naturligt att nattvardsgästerna omgående efter instiftelseordens läsande går fram till nattvardsbordet och att »0 Guds Lamm» och andra nattvardshymner sjunges medan utdelandet pågår? [7]