Därför är jag katolik

| Nr 2, 1984 sida 85

I tidskriften Religion och Livsfrågor nr 4/1983 orienteras om vad olika kristna och icke kristna grupperingar tror. Katolicismen får stort utrymme och Lennart Callmyr redogör för varför han är katolik. Han skriver bl.a.: [0]

Att vara katolik innebär att leva i sakramental gemenskap med påven, Den Helige Fadern i Rom. Det är det som skiljer mig från andra kristna i vårt land. Men det innebär inte att jag tänker exakt som påven. Det finns endast det som han uttalar i sin egenskap av ofelbar ledare för världens nära 800 milj katoliker som jag måste acceptera och tro på. Då talar påven »ex cathedra» och den senaste gången en påve gjorde så var 1950 då han proklamerade Guds Moders Marias himmelsfärd. – – – [1]

I Tabernaklet i varje katolsk kyrka finns den levande Guden, de invigda bröden förvaras där. – – – Kristus tror jag på, han är oantastbar. Det är Maria också. Det går inte att komma fram till Kristus utan att ta vägen via Maria. [2]

Kommentar överflödig. [3]

 

Islam

Främst genom invandring men även genom mission finns nu ganska många muhammedaner i Sverige. Därför bör vi veta lite om islam. Här följer en kort presentation. [0]

Staden Mecka ligger i hjärtat av den muslimska världen. Därifrån utgick Muhammeds budskap över hela världen och dit kommer de troende för att bli stärkta i tron. Islam är en värld och en nation, en värld som har utbrett sig med häpnadsväckande hastighet. Den muhammedanska tron är förbunden med en bestämd samhällsordning. Idag finns allt som allt ungefär 850 milj muslimer, de flesta är unga. Islam sjuder av solidaritet och livskraft. [1]

Muhammed föddes år 570 e Kr. I 40-årsåldern började han predika i Mecka, där han brännmärkte avgudadyrkan och korruption och blev farlig för de makthavande. År 622 lämnade Muhammed och hans anhängare Mecka och begav sig till Medina. Han blev en politisk ledare och samhällsbyggare. Etik och juridik är samma sak i islam. [2]

Islams grundpelare är trosbekännelsen, bönen, fastan, allmosan och pilgrimsfärden. De kallas grundpelare eftersom de är trons fundament, bärande element som är exakt desamma i alla tider och överallt i den islamska världen. Trosbekännelsen består av två partier. Först: det finns ingen Gud utom Gud. Det finns ingen gud, bara Gud. Det betyder att man gör rent hus med alla avgudar. Så säger man att Muhammed är Guds profet. Det står inte att han är den ende profeten utan en av profeterna. Därigenom får muslimerna sin plats i den historiska utvecklingen. [3]

De tecken som uttrycker tro på Guds enhet är ett finger som lyfts i slutet av bönen. Ett brunt finger, ett svart, ett gult, ett vitt. Alla ger vittnesbörd om enheten. Alla intygar på samma sätt att vårt liv på jorden, att vårt samvete, att hela vår existens bär vittnesbörd om Guds enhet, som är centrumpelare i islam. [4]

Pelare nummer två är bönen, som inte är en begäran om något utan framför allt en rituell nådehandling. [5]

Sedan kommer fastan under fastemånaden Ramadan. Den kan vara svår i en del klimat, men syftet är inte främst asketiskt utan den är en tid då man vänder sig inåt mot sitt ursprung och glömmer vardagens jäkt och koncentrerar sig på det väsentligaste. [6]

Den fjärde pelaren är allmosan, den religiösa avgiften, som är ett uttryck för människornas solidaritet, brödraskapet i islam och som tillförsäkrar de fattiga bidrag från de rika. [7]

Den sista pelaren är pilgrimsfärden, som en gång om året samlar alla muslimer som kan resa till Mecka och återupprättar gemenskapen. [8]

Det kanske viktigaste elementet i islam är enhetens princip, Guds absoluta obetingade enhet som motsvaras av principen om människans enhet, människan som ansvarig för sina handlingar och gemenskapens enhet, alla muslimers gemenskap oavsett folkslag, ras och social ställning. [9]

Bönen skall företas fem gånger om dagen av alla muslimer också av de små barnen. Ordet moske betyder egentligen böneplats. Det dagliga livet och bönen utgör en enda enhet, något som är utmärkande för islam. Före bönen utföres den rituella tvagningen. Kroppen behöver renas innan man vänder sig till Gud. Det finns inga sakrament i egentlig mening i islam, men det finns en stark känsla för det heliga. Vid bönen läser man verser ur Koranen och andra böneord. [10]

Troende som lyder under Guds lag kan rena sin själ genom att lyda Guds vilja. Varje muslim skall bege sig till Mecka åtminstone en gång i livet. Vallfärden till Mecka äger rum i den tolfte och sista månaden i den muhammedanska kalendern. Efter rituell tvagning går de troende i procession till Kaban i Mecka. Kaban i Mecka är det mest eftertraktade vallfartsmålet. Vid det östliga hörnet av Kaban sitter den svarta stenen. Genom rundvandringen runt Kaban (sju varv) ger man uttryck åt sin gudsfruktan. [11]

Islam förkastar Kristi gudom och Guds treenighet, försoningen och rättfärdiggörelsen för Kristi skull allena, inte på grund av våra gärningar. Islam är en gärningsreligion som är främmande för människans djupa syndafördärv och att människans enda räddning är Frälsaren Jesus Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse för alla människor. [12]

 

Kan en folkkyrka utöva lärotukt?

I den finlandssvenska tidskriften Kyrkans Ungdom – Människovännen nr 4/84 ställs frågan om en folkkyrka kan utöva lärotukt. Bakgrunden till denna fråga är den förnekelse av Kristi kroppsliga uppståndelse som en präst i finska kyrkan gjort sig skyldig till. Tidskriften skriver: [0]

Kan en folkkyrka överhuvudtaget utöva lärotukt? Måste det i en folkkyrka fungera så att självtukten är det enda möjliga? Det innebär ju att den som inte kan förena sig med kyrkans bekännelse själv avsäger sig sitt ämbete. Detta är en otillfredsställande lösning och fjärran från Nya testamentets modell. [1]

En helt riktig insikt. Det enda instrument många konservativa grupper räknar med för att upprätthålla biblisk endräkt i kyrkan eller missionsföreningen är självtukt, att falska lärare självmant lämnar gemenskapen. Men enligt Bibeln måste en församling, en kristen gemenskap, aktivt slå vakt om den bibliska läran och genom lärotukt ställa utanför gemenskapen den som uppenbart försvarar det som är obibliskt och inte låter sig tillrättavisas. [2]

 

Kristi uppståndelse

När det gäller frågan om Kristi uppståndelse ger tidskriften Kyrkans Ungdom följande sammanfattning av situationen i Finland: [0]

I flera repriser har den senaste tiden det teologiska och historiska spörsmålet om hur det egentligen förhöll sig med Kristi kropps uppståndelse diskuterats. Inlägg i diskussionen har i huvudsak getts av docent Sandelin, pastor Sandell och biskop Vikström. En parallell frågeställning som behandlats är hur tron och vetandet skall dela tomt inom kristendomens råmärken. Vad har sagts? [1]

Sandelin menar att Paulus representerar en helt annan syn på Jesu uppståndelse än evangelisterna och de kyrkliga bekännelserna. Enligt Sandelin är t.ex. Lukas berättelser om den tomma graven legender, som kommit till, inte som tillförlitliga berättelser om ett historiskt skeende, utan som sena försök att förklara att Jesus efter gravläggningen visat sig för många personer. Sandelin menar i anslutning till sin egen tolkning av Paulus att Kristus inte uppstod kroppsligen, utan att han helt enkelt fick en ny kropp. När han efter uppståndelsen visade sig för lärjungarna och andra så låg hans jordiska kropp fortsättningsvis kvar i graven. [2]

Sandell som reagerat på Sandelins tolkningar menar att dessa är ett modernt uttryck för ett gammalt gnostiskt tänkesätt, som förlägger det religiösa till enbart den andliga sfären. Sandell menar att Sandelin för fram en villolära som är mycket farlig för den kristna tron. [3]

Biskop Vikström intar en förmedlande position. Han säger att Sandelin uttryckt sig oförsiktigt angående Kristi uppståndelse, men är villig att ge teologen Sandelin tillfälle och rätt att föra fram nya tolkningar och frågetecken. Biskopen framhåller att vetandet måste göra halt inför vad som hände i graven vid Kristi uppståndelse. Det är en trossak. [4]

Vem skall man tro? Ser man på NT i sin helhet och ser man på kyrkans bekännelser och trosformuleringar genom tiderna, så motsvarar dessa just det Sandell har velat säga: Kristus uppstod kroppsligen. Graven är tom. Sandelins tes, vilken för honom också blivit en trosutsaga, innebär att man fråntar evangelierna deras historiska betydelse. Det innebär att också vi egentligen ingenting skulle veta om den historiske Jesus. Är evangeliernas berättelser om Jesu uppståndelse mycket otillförlitliga, vilket Sandelin menar, så finns det ingen orsak att i övrigt lita på de fyra första böckerna i vårt nya testamente. [5]

Det är nära nog endast pastor Sandell, Svenska Evangelieföreningen och denna artikel i Kyrkans Ungdom – Människovännen som klart tar till orda mot Sandelins förnekelse av Kristi kroppsliga uppståndelse. De flesta tycks inte inse det allvarliga med obiblisk undervisning. Så mycket mer bör vi stödja Sandell och andra som modigt står upp för den bibliska bekännelsen. [6]

 

Hedendom i kristen förklädnad

På årsdagen av Martin Luthers dop i november stod tre präster, tillhörande den danska Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen på Biskopstorget bredvid domkyrkan i Köpenhamn och läste upp 15 teser om danska kyrkans ställning. Teserna krävde en prästutbildning på kyrklig-religiös basis. De nuvarande teologiska fakulteterna sades ibland motarbeta en kristen tro. Kyrkan var i fara att sjunka ned till en institution för religiösa ceremonier och att i praktiken ge människorna en ny hedendom i kristen förklädnad. [0]

 

Jesu himmelsfärd

EFS-förlaget har börjat utgivningen av en kommentarserie till Nya testamentet. Många har glatt sig åt denna satsning. En bibeltrogen utläggning av NT skulle verkligen fylla ett behov. Men kommentaren till Apostlagärningarna 1-12, skriven av professor Edvin Larsson, har blivit en besvikelse också för kretsar inom EFS. I tidningen Missionsvännen nr 11/83, organ för EFS i östra Skåne och Blekinge, kan vi läsa: [0]

Skall jag vara ärlig måste jag säga att jag är besviken på denna kommentardel. Jag kan inte annat än konstatera att här möter en annan bibelsyn än den som tidigare präglat bibellitteraturen från EFS. Bara ett exempel: Om berättelsen om Jesu himmelsfärd säger Larsson, att Lukas tagit upp traditionen om Jesu upptagande till himmelen och utformat den under påverkan av judiska och hellenistiska mönster. Jag kan inte se annat än att detta måste betyda att Lukas konstruerat denna berättelse under påverkan av det han tidigare hört och läst. Detta är en för bibeltrogen skriftsyn omöjlig tanke. [1]

 

Fåfängt att hoppas på en revision av NT 81

Många som är kritiska mot delar av NT 81 tycks hoppas på en revision av denna översättning. Men såväl professor Harald Riesenfeld från Bibelkommissionen som Svenska Bibelsällskapets sekreterare Ebbe Arvidsson har framhållit, att en revision svårligen låter sig göras. NT 81 står nämligen under copyrightskydd. Det innebär att ingen får ge sig på denna text och göra en revision. T.o.m. om endast namnformerna skulle revideras krävs det att regeringen utser en ny översättningsenhet eller försöker kalla samman den nu upplösta nytestamentliga enheten inom Bibelkommissionen. Svenska staten har visserligen överlåtit sin rätt till ersättning för upphovsrätten till översättningarna, men man har inte överlåtit upphovsrätten. Det innebär att Svenska Bibelsällskapet, som får förvalta ersättningen för upphovsrätten i en särskild fond, inte äger någon rätt att medge förändringar eller revision. Det kan bara den göra som har upphovsrätten, dvs svenska staten. Det är alltså tämligen fåfängt att hoppas på någon revision av NT 81. De som vill ha en bibeltrogen bibelöversättning måste börja från början och ta hand om översättningsarbetet själva. [0]

 

Att översätta Bibeln

I Svensk Kyrkotidning 2/3 1984 skriver Ingegerd Fries en intressant artikel över ämnet »Att översätta Bibeln». Där påpekar hon bl.a. att man inte utan vidare kan göra en distinktion mellan högtidligt språk och vardagsspråk. Det vardagliga kan just genom sin enkla vardaglighet bli det mest högtidliga. Det behöver man bara ha sysslat aldrig så litet med skönlitteratur eller poesi för att veta. Omvänt: Vem har sagt att en vardagsmänniska aldrig behöver ta till ett högtidligt ord? [0]

Längre fram i artikeln påpekar Ingegerd Fries att hon tidigare har framhållit att NT 81 visar genomgående ett visst förakt för grundtextens sätt att formulera budskapet. Vi skall noggrant lyssna till grundtexten, framhåller hon. Det gäller inte så mycket enstaka ordval som textens sammanhang: tankegång, satsbyggnad, betoningar, stilläge. [1]

Till sist presenterar Ingegerd Fries en egen översättning av 1 Kor 13. Den lyder så här och kan jämföras med NT 81 eller 1917: [2]

  1. Om jag talar människors språk och änglars, men inte har kärlek, då är jag dånande malm och slumrande cymbal. [3]
  2. Och om jag har profetisk gåva, om jag vet alla hemligheter och all kunskap är min, om jag har all den tro som rubbar bergen ur läge, men inte har kärlek, då är jag ingenting. [4]
  3. Och om jag delar ut allt mitt bröd åt andra, om jag lämnar min kropp att brännas, men inte har kärlek, är det mig till ingen nytta. [5]
  4. Kärleken har tålamod och ömhet, kärleken armbågar sig inte fram, den är fri från skryt och högmod. [6]
  5. Den är inte oaktsam, den söker inte sin egen fördel, den vredgas inte, hakar inte upp sig på en oförrätt, [7]
  6. den är inte glad över det som är orätt men gläder sig över sanningen. [8]
  7. Den överser med allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. [9]
  8. Kärleken tar aldrig slut. Gåvan att profetera, den skall glömmas. Tungomålstalet, det skall upphöra. Kunskapen, den skall dö ut. [10]
  9. För brottstycken är vår kunskap, brottstycken är våra profetior. [11]
  10. Men när det kommer som är helt skall det bli till intet, det som är brottstycken. [12]
  11. Då jag var barn, talade jag som ett barn, jag hade ett barns förstånd och ett barns tankar. [13]
  12. Nu då jag är man har jag lagt bort det som hörde barnet till. Nu ser vi i gåtor, som en spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap i brottstycken, då skall den vara hel, så som Han känner mig helt. [14]
  13. De blir då kvar, tro, hopp, kärlek, de tre, och störst av dem är kärleken. [15]

Ny trosbekännelse och ny bibelsyn

I den kyrkliga pressen diskuteras nu och då den nya trosbekännelse som Svenska kyrkan skall få enligt önskemål från kyrkomötet. I det sammanhanget betonas inte så sällan att det är nödvändigt med en ny bibelsyn, en som frigör människan från Bibelns auktoritet. Tron på Bibeln som Guds ofelbara ord förhindrar en rätt utveckling, menar många. En av dessa är Carl-Gustaf Boethius. När Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran nyligen höll en samtalsafton i Stadsmissionens riddarsal i Stockholm, förde Boethius på nytt fram sina käpphästar om att Bibeln skulle vara otillförlitlig. Svenska Kyrkans Tidning 27/1 1984 refererar: »Kyrkan måste radikalt ändra sin bibelsyn. Den är ett hinder för att kristendomen skall nå de breda lagren i vårt folk. Att tro på Bibeln som Guds ofelbara ord är en felsyn.» [0]

När Svenska kyrkans stora problem i själva verket är avfallet från Guds ord, förespråkar somliga ännu större avfall som botemedel för hennes kris!! Man tycks inte heller förstå att en kristen trosbekännelse helt och hållet måste grunda sig på Guds ord. [1]

 

Staten som Svenska kyrkans herre, inte Kristus

Ytterst är staten Svenska kyrkans högsta läroorgan genom riksdagen. Kyrkomötet har nämligen alla sina befogenheter på delegation från riksdagen. Så kan det inte vara i en kristen kyrka. Det sade domprosten och docenten Carl Strandberg, Strängnäs, i ett föredrag vid synodmötet på Ersta i Stockholm den 17 mars. Strandberg som är en av landets ledande experter på kyrkorätt kritiserade kyrkomötesreformen 1982 mycket skarpt. Reformen är tillyxad av de politiska partierna högt över kyrkans huvud. Kyrkolag stiftas nu av en riksdag som enligt regeringsformen inte får erkänna någon högre makt än folkviljan. Men i en kristen kyrka kan det inte vara tal om någon folksuveränitet – där är det en annan som är suverän, betonade han. [0]

 

Kyrkans uppgift

När man läser den kristna pressen, finner man ganska ofta att t.o.m. präster och biskopar kan vara främmande för kyrkans egentliga uppgift. Den bibliska tron, läran och bekännelsen lyser ofta med sin frånvaro. Krister Stendahl, som kanske blir ny biskop i Stockholms stift, intervjuas i Svenska Kyrkans Tidning 30/3 1984. Han ser inte det stora avfallet från biblisk kristendom och kan sålunda se ljust på Svenska kyrkans framtid. Han säger bl.a.: [0]

Jag har inte gett upp hoppet om kyrkan som en levande folkrörelse för rättvisa. Men då måste kyrkan mer ta upp de stora frågorna om krig och fred, kärnvapen och rasdiskriminering och inte fastna i organisationsfrågor och kvinnoprästkäbbel. Då kommer också Anden att flöda! [1]

Detta svar är ganska typiskt för dem som blivit främmande för kyrkans sanna uppgift. Anden vittnar om Kristus, Anden talar genom Skriftens vittnesbörd, men inte ett ord om Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse för oss, inte ett ord om syndares enda räddning och den enda vägen till himmelen, inte ett ord om vikten av bibeltrogen förkunnelse etc. Kyrkan betraktas som »en levande folkrörelse för rättvisa», en inomvärldslig institution för fredspolitik och sociala åtgärder. [2]

 

Temadag om bibelsyn och bibelöversättning

Den 31/3 1984 hölls en temadag i Järfälla utanför Stockholm om bibelsyn och bibelöversättning. Tidningen Dagen berättar därom. Arrangör var Stiftelsen Bibeltrogen Bibelöversättning, som arbetar för ett bibeltroget alternativ till den statliga bibelkommissionens nyöversättning och som därför stöder Biblicums översättningsarbete. [0]

På lördagseftermiddagen presenterade och granskade docent Seth Erlandsson delar av den nyöversättning av GT som pågår. Den liberala teologin och GT behandlades av pastor Åke Malander och på kvällen ägde en debatt rum mellan Seth Erlandsson och Per Block, som företrädde den statliga bibelkommissionen. [1]

Provöversättningar kommer efter hand att ges ut och först i tur står Romarbrevet och Första Mosebok. Därefter följer förmodligen Johannesevangeliet och Psaltaren. I tidskriften Biblicum medföljer i varje nummer översättningsförslag som kan samlas i en bibelpärm. Därmed bereds bibelläsarna tillfälle att på ett tidigt stadium komma med synpunkter, som kan beaktas innan provöversättningarna publiceras i bokform. [2]