1984/1 – Litteratur

EFS-förlaget har i samarbete med det engelska förlaget Lion Publishing gett ut en förnämlig handbok om Världens religioner (1983), en översättning av A Lion Handbbok. The World’s Religions (1982). Den är på ca 450 sidor och kostar ca 245 kr. [0]

Boken är mycket överskådlig och utomordentligt vacker. Över 200 foton, kartor och tabeller gör den till en mycket intressant och lättläst faktabok. Längst bak i boken finns dessutom ett kort faktalexikon (sid 390-434) som snabbt ger tillgång till viktiga fakta. Boken är uppdelad i sju sektioner: [1]

1. Religionens utveckling [2]
2. Forntida religioner [3]
3. Skriftlösa religioner [4]
4. Österns levande religioner [5]
5. Bok – folk [6]
6. En religion eller Religionen? [7]
7. Kort faktalexikon. [8]

En rad specialister, främst från anglosaxiskt håll, medverkar i denna bok. [9]

Utmärkande för »Världens religioner» är att denna handbok inte bara ger de gängse faktaupplysningarna om de olika religionerna utan att den också innehåller en rad specialartiklar om religionens praktiska utövning m m. Låt mig exemplifiera med avsnittet om Islam. Där kan vi först läsa om profeten Muhammed och Islams utbredning i världen. Sedan följer en rad specialartiklar om Koranen, Islams lag, En dag i en muslimsk familjs liv, Vetenskap, konst och kultur inom Islam, Enhet och mångfald i Islam med klargörande information om huvudriktningarna sunniter och shiiter, och slutligen en artikel om Islams framtid. [10]

När det gäller artiklarna om kristendomen, kan man kanske säga att det verkligt unika i kristendomen inte kommer fram tillräckligt tydligt. Artikeln »Kristna trosföreställningar» av Howard Marshall är direkt svag. Men i stort är det alItså fråga om en ytterst värdefull handbok. [11]

Den som vill veta mera om de nya andliga strömningarna i vår tid bör komplettera denna handbok med L Wikström, Nya religioner mitt ibland oss. En liten handbok om nyandliga strömningar i 80-talets Sverige (Verbum 1982, 2 uppl 1983,110 sid). [12]

 

Textkritik

Inom den nytestamentliga forskningen har de textkritiska frågorna på nytt kommit i centrum. Många förespråkar på nytt ett återvändande till den byzantinska texttraditionen och ifrågasätter kraftigt de principer som Westcott och Hort förde fram i slutet av 1800-talet. Den som vill tränga djupare in i problematiken och få en klarare bild av vad det hela rör sig om, rekommenderas att läsa en artikel i Themelios, januari 1983, med rubriken The ’Majority Text Debate’: New Form of an 0ld Issue. Den är författad av Michael W Holmes, som tidigare bedrev forskning i just textkritik vid Princeton Theological Seminary. Holmes artikel innehåller talrika hänvisningar till den aktuella litteraturen på området. [0]

 

Johannesevangeliet

Johannesevangeliet fortsätter att stå i centrum för många bibelforskares verksamhet. l tidskriften Themelios, sept 1983, orienterar dr D A Carson om den senaste litteraturen på området och var man kan finna sammanställningar över vad som tidigare skrivits om detta evangelium. Carson summerar sin genomgång av aktuell litteratur om Johannesevangeliet med att de flesta forskare inte ägnar sig så mycket åt den föreliggande texten och dess utläggning utan fastmer åt redaktionskritiska rekonstruktioner, som olika grupperingar inom kyrkan skulle ha svarat för. Carson är övertygad om att forskningen därmed är inne på ett felaktigt spår. Det mesta som nu skrivs är enligt hans mening alltför spekulativt, metodologiskt oklart och kan inte sakligt bestyrkas. Vissa kritiska problem kommer att attrahera forskarna också fortsättningsvis, inte minst förhållandet mellan Johannes och de synoptiska evangelierna, liksom bruket av Gamla testamentet i det fjärde evangeliet. Men när spekulation får ett dominerande utrymme inom bibelforskningen, undrar man hur det kommer att färga av sig i förkunnelsen, skriver Carson . [0]

 

De fem moseböckerna

Den heligaste kon inom gammaltestamentlig bibelkritisk forskning är utan tvekan den källkritiska hypotesen ifråga om Pentateuken (=de fem Moseböckerna). Enligt denna har de fem Moseböckerna inte alls författats av Mose utan komponerats långt senare under loppet av flera århundraden genom att fyra påhittade huvudkällor sammanflätats. Dessa huvudkällor kallas för J (från 900-t), E (från 700-t), D (från år 622) och slutligen P (från ca 450 f Kr). [0]

Men alltsedan år 1975 har flera inflytelserika liberala forskare framhållit att denna källhypotes är otillräcklig och borde överges eller åtminstone fullständigt rekonstrueras. Judiska forskare som M Haran, A Hurvitz, J Milgrom och M Weinfeld har i en rad detaljerade studier argumenterat emot att P skulle vara en sen källa. De menar att P i stort sett är samtida med den tidiga J-källan. J van Seters, Abraham in History and Tradition (1975) och R Rendtorff, Das ueberliefer-ungsgeschichtliche Problems des Pentateuch (1977) har ifrågasatt den traditionella källindelningen på många punkter. Utan att överge den källkritiska analysen helt och hållet har de förkastat några av standardkriterierna, sådana som bruket av olika gudsnamn, dubletter etc. Det är också beaktansvärt att den oerhört omfattande kommentaren Genesis av C Westermann (fullbordad 1982) helt och hållet har gjort sig av med E-källan, som vanligtvis anses utgöra en tredjedel av materialet i Första Mosebok enligt bibelkritiken. [1]

Betecknande är också att flera nya bibelkritiska böcker visar en större förståelse för bibeltextens berättarteknik och berättelsens geniala komposition. Nu kan man erkänna att bibelberättaren är mycket skicklig och man söker klarlägga berättarens teknik och motiv. Sådant som upprepningar och variationer i ordvalet, som tidigare brukats som kännetecken på olika författare, erkänns nu som en integrerande del i den hebreiska berättartekniken. Två arbeten inom detta område har judiska forskare svarat för, nämligen J Licht, som skrivit Storytelling in the Bible (1978), och R Alter, som skrivit The Art of Biblical Narrative (1981). Typiskt är dock att man alltjämt vill tona ner materialets historicitet. Alter t ex betraktar mycket av det gammaltestamentliga materialet som en historisk fiktion. [2]

I boken Essays in the Patriarchal Narratives (1980), utgiven av A R Millard och D J Wiseman, tar en grupp evangelikala forskare upp den handske som kastats av van Seters, Thompson och Westermann när det gäller frågan om texternas historicitet. J Goldingay argumenterar för att historiciteten i patriarkberättelserna har betydelse för det teologiska innehållet. A R Millard påpekar att orientalister tenderar att inta en mera positiv attityd mot sina källor än gammaltestamentliga forskare mot sina. J J Bimson visar att de platser som patriarkerna kom till enligt Första Mosebok överensstämmer med arkeologiska vittnesbörd om dessa platsers bosättning i början av det andra årtusendet f Kr. Gordon J Wenham försöker visa att den bild av patriarkernas tro som presenteras i Första Mosebok måste vara äldre än tiden för uppenbarelsen vid Sinai. [3]

Här skall också nämnas att J J Bimsons bok Redating the Exodus and Conquest ( 1978) mycket effektivt har ifrågasatt den vanliga uppfattningen att israeliternas erövring av Kanaan skulle ha ägt rum först på 1200-talet f Kr och inte på 1400-talet. Ytterligare ett område alltså där bibelkritikens s k »säkra resultat» inte längre är så säkra. [4]

I tidskriften Themelios för april 1983 skriver dr Gordon McConville en intressant artikel om Pentateuken idag. Han visar hur olika man kan bedöma de fem Moseböckerna beroende på vilken utgångspunkt man tar. Utgår man ifrån att Moseböckerna är allt annat än en enhet, blir resultatet därefter. Utgår man ifrån den föreliggande texten som en enhet, så får man ett helt annat resuItat. [5]

När det gäller den förstnämnda metoden att utgå ifrån att Pentateuken är en mycket oenhetlig storhet, kan vi först gå tillbaka till J Wellhausen, som vid slutet av 1800-talet blev berömd för sin litterärkritiska analys av Pentateuken i de fyra källskrifterna J, E, D och P. Wellhausens stora genomslagskraft hade främst sin grund i att han gav en helt ny rekonstruktion av Israels historia. Från honom härstammar den populära bibelkritiska uppfattningen att vi efter hand fick en allt större prästerlig dominans i Israel och att den exiliska tiden på 500-talet f Kr var den stora skapande perioden, då traditionerna och källorna skall ha omarbetats och censurerats av prästerna . [6]

Efter Wellhausen har Gerhard von Rad och Martin Noth betytt mest genom sina arbeten. Von Rad har hävdat att berättelsen om uttåget ur Egypten och berättelserna om händelserna vid Sinai från början inte alls skulle ha med varandra att göra utan att dessa berättelser bör ha haft helt skilda ursprung. Noth byggde på von Rads studier och tillfogade ytterligare tre större traditioner, som också skulle ha ett separat ursprung. Förutom traditionerna om 1) uttåget och 2) Sinai tillfogade han traditionen om 3) intåget i det odlingsbara landet, traditionen om 4) löftet till patriarkerna och slutligen traditionen om 5) ökenvandringen. Noth såg alltså bakom dessa fem traditionsströmmar ursprungligen helt skilda stammar eller grupper. När det gällde förhållandet mellan Abraham, I sak och Jakob, så ansågs deras släktskap vara helt artificiellt. Helt skilda grupper måste ha haft sina särskilda hjältar, menade Noth, och därför måste Abrahamstraditionerna stamma från ett håll, Isakstraditionerna från ett annat osv. [7]

Utgår man if rån den föreliggande texten som en meningsfull enhet, så lägger man märke till andra saker och får en helt annan förståelse av händelseförloppet. D J A Clines bok The Theme of the Pentateuch (1978) är betecknande i detta avseende. Han hävdar att forskarna har varit alltför upptagna med att slita sönder texten och försöka spåra ursprunget till de så uppkomna olika bitarna. Därmed har man förlorat i sikte helheten och textens funktion som den föreligger. Clines bok erbjuder en utmaning till den gängse bibelkritiska synen på Pentateuken. [8]

Till slut fäster McConville uppmärksamheten på två frågor, nämligen frågan om avmytologiseringen och frågan om deuteronomismen. [9]

1. Avmytologiseringen: von Rad populariserade den uppfattningen att författarna till 5 Mosebok skulle ha avmytologiserat olika berättelser och arbetat i sekulariserande riktning. Ett närmare studium av denna uppfattning visar, menar McConville, att den är helt ohållbar. [10]
2. Deuteronomismen: Martin Noth hävdade att Josua t o m 2 Kon fått sin slutliga form genom en enda författares redigering. Denne författare eller redaktör kallade Noth för Deuteronomisten. Han sägs ha författat 5 Mos 1-4 allra sist och placerat det framför det redan existeran,de verket 5 Mos 5-2 Kon som en inledning och detta ca 550 f Kr. Att 5 Mos 1-4 skulle ha författats först av en exilisk redaktör omöjliggör en naturlig helhetssyn på Pentateuken. Men nu vittnar bl a tidiga hetitiska paralleller om att 5 Mos är en enhet, som har en litterär form av mycket tidigt datum. Dessutom har främreorientaliska studier producerat ytterligare argument mot den deuteronomistiska teorin. Noth utgick ifrån att det förelåg en alldeles speciell deuteronomistisk stil som kunde dateras till en särskild period, nämligen 600-talet. K A Kitchen och andra har hävdat att många av de s k deuteronomistiska stildragen i själva verket är typiska stildrag inom avtalsspråket eller förbundsspråket i stora delar av Främre Orienten och detta redan i tidig tid. För närmare detaljer, se Kitchens artikel (sid 1-24) i samlingsvolymen New Perspectives of the 0ld Testament (1970), utgiven av J B Payne. [11]

Till sist skall endast hänvisas till ett nytt arbete, som mera fullständigt redogör för olika aspekter på Pentateukforskningen, nämligen V P Hamilton, Handbook on the Pentateuch (Baker 1982). [12]