1983/2 – Utblick över samtiden

Hur skall man bära sig åt, när kyrkan tolererar obiblisk undervisning, när den inte längre är bibel- och bekännelsetrogen? Den frågan har blivit alltmer brännande. Är det bibliskt riktigt att bilda s k fria organisationer inom de avfälliga folkkyrkorna och på den vägen försöka rädda vad som räddas kan av biblisk kristendom? Vi nås nu av vittnesbörd från både Sverige, Danmark, Norge och Finland, att flera inser att Bibelns lära om kyrkan inte kan praktiseras inom läropluralistiska kyrkor. [0]

Finland

I tidningen Sändebudet 4/83 skriver Sven Klemets: [2]

Det är Guds vilja och bud att i hans kyrka Hans Ord skall predikas och tros i renhet och sanning, utan förfalskning. I Guds kyrka skall ingen tala sitt eget, utan endast Guds Ord. 1 Petr. 4:11, 1 Tim. 1:3. Det är viktigt att åter och åter påminna, att i hela Skriften inte finns en enda text som tillåter en undervisning som skiljer sig från Guds Ord eller som tillåter ett Guds barn att förbrödra sig med lärare som gör avvikelser från Guds Ord. Gud är emot de profeter som förkunnar egna drömmar, Jer. 23:30-31. Alla kristna utan undantag är befallda att undvika sådana, Rom. 16:17. [3]

Skillnaden mellan ortodoxa och heterodoxa kyrkor är baserad på detta gudomliga påbud. En församling eller kyrklig organisation som förbliver vid Guds påbud, i vilken därför Guds Ord läres rent och sakramenten förvaltas i enlighet med dess gudomliga instiftelse, kallas med rätta en ortodox kyrka. Men en kyrka eller församling, som trots Guds påbud, tolererar falsk lära, bör rätteligen kallas en heterodox kyrka. Alla Guds barn bör fästa uppmärksamhet på detta och se hur verklig och allvarlig skillnaden är mellan olika kyrkor. [4]

Det är inte den officiella läran, utan den verkliga undervisningen som uppenbarar en kyrkas verkliga karaktär. Kristus har sammanfattat att allt vad han har befallt skall läras och inte bara godtas som ett »officiellt dokument» som den rätta läran. En kyrka eller församling förlorar inte sin renläriga karaktär på grund av ett tillfälligt införande av falsk lära, Apg. 20:30. Det som inträffade i den apostoliska kyrkan inträffade också i reformationens kyrka och kommer att uppträda intill kyrkans sista dag. [5]

En kyrka förlorar sin renlärighet endast när den inte längre tillämpar orden i Rom. 16:17, alltså när den inte längre bekämpar eller vartefter rensar ut falsk lära, utan tolererar den utan tillrättavisning och sålunda ger den samma rätt som sanningen. [6]

Det är ett vedertaget faktum att närvaron av Guds barn i heterodoxa kyrkor är rätt, även kärleksfullt, att ha gemenskap med sådana kyrkor. Detta är exakt tvärtemot vad Skriften lär, ty den säger: Dragen eder ifrån dem. Rom. 16:17, 2 Joh. 10-11. [7]

Att säga att kärleken fordrar att man tolererar falsk lära är ett missbruk av det ordet. Kärleken till Gud och kärleken till bröderna fordrar fastmer ett motsatt förfarande. Den som älskar Kristus älskar Kristi ord, och Kristus befaller oss att undvika alla som lär annorlunda än vad Guds ord lär. [8]

Sverige

I Bibeltrogna Vänners Missionstidning 1/83 tar kommitten för kyrkliga frågor till orda och informerar om »några kyrkomötesbeslut». Informationen inramas av följande ord: [10]

1982 års kyrkomöte har genom flera av sina beslut ytterligare visat att Svenska kyrkan är ett fallet och kätterskt kyrkosamfund. – – – »Men jag förmanar eder, mina bröder, att I haven akt på dem som åstadkomma söndringar och förargelser tvärt emot den lära, som I haven inhämtat, och viken från dem.» Rom. 16:17-18. [11]

I Ungdomsbladet 2/83, organ för kristliga ungdomsförbundet i Sydsverige, inleder red. Ingemar Andersson en artikelserie om »En evangelisk-luthersk församling». Vi citerar: [12]

Svenska kyrkans avfall från Guds ords och den evangelisklutherska bekännelsens lära är ingen ny företeelse. Det är en sedan lång tid tillbaka fortskridande process, som under senare år utvecklats till i det närmaste fullkomlig frihet till allt, utom bibel- och bekännelsetrohet. Och människan fungerar så, att hon med tiden vänjer sig. Man har vant sig vid att Svenska kyrkan ser ut som hon gör. Och omedvetet rotar sig den uppfattningen, att så som Svenska kyrkan och dess församlingar är uppbyggda och fungerar, ungefär så måste det vara i en kyrka och församling. Inte bara världsmänniskor, utan också bekännande kristna resonerar så. Går vi till våra egna förhållanden inom K.U.S., inom BV osv, räknar vi det som en självklarhet att verksamheten skall bedrivas i trohet mot Bibeln och bekännelsen, att predikanten skall förkunna Guds ord och ingen villolära, att styrelseledamöter skall vara kristna, det må gälla lokalföreningar eller huvudorganisationer. (Alldeles vanvettig vore den tanken, att våra styrelseledamöter skulle väljas efter sin politiska övertygelse.) Självklart skall också föreningsmedlemmar ha samma tro och bekännelse som föreningen. I Roseniusföreningens i Stockholm stadgar står t. ex. att till medlem antages envar, som av levande tro och övertygelse omfattar föreningens grundståndpunkt till Ordet och bekännelsen, samt i övrigt äger vitsord om evangelisk tro och kristlig vandel. Och ungefär så torde många av våra föreningar och organisationer uttrycka det. – Men att sådana krav skulle ställas på en kyrka och dess församlingar, det är man många gånger alldeles främmande för, för man är så van vid att dessa skall se ut som de gör i Svenska kyrkan. Därför står man också främmande inför läran om församlingen och kyrkan. Ja, man uppfattar den rätta läran i dessa frågor som sekterisk och den som för fram den som en splittrare och »frikyrkoivrare», därför att man så fastnat i organisation och tradition, att man förlorat både vilja och förmåga att på allvar pröva vad Guds ord och bekännelsen lär i dessa frågor. Andra återigen kan väl ha läran klar för sig, men eftersom frågan är så svår och känslig ger man sig själv dispens när det gäller tillämpningen. – – – [13]

Att en kristen församlings medlemmar skall bekänna sig som kristna är en självklarhet, som ligger i själva namnet med-lem. Därmed är nu inte sagt att alla, som vunnit medlemskap i en bekännelsetrogen församling också är sanna kristna. Hur det står till i hjärtat är ju en sak som endast Gud kan avgöra. Man kan ha allt rätt i bekännelsen och läran och med munnen instämma i församlingens tro, men ändå vara en skrymtare. Så var det ju i själva apostlakretsen. Judas skrymteri och avfall i hjärtat var en hemlighet för de andra apostlarna tills Jesus uppenbarade det för dem. Judas avvek således inte i det yttre, i bekännelsen och läran. Hade han fallit i uppenbar synd och inte velat göra bättring, eller om han avfallit i läran och börjat predika emot Jesu lära, så hade han blivit skild från apostlakretsen, i enlighet med vad Jesus själv undervisar om i Matt. 18:15-17 och sedan hans apostlar lärde i de kristna församlingarna. [14]

A. citerar bl.a. följande ur Luthers kyrkopostilla, 20:e sönd. e. Tref.: [15]

Kyrkan på jorden är nämligen, såvida man talar om den utvärtes gemenskapen en samling av dem, som hör, tror och bekänner evangelii rätta lära om Kristus samt hos sig har den Helige Ande, som helgar dem och verkar i dem genom Ordet och sakramenten. Dock finns ibland dem några, som är falska kristna och hycklare, men likväl endräktigt håller sig till samma lära, samt har del i sakramenten och andra kyrkans utvärtes ämbeten. [16]

A. sammanfattar sedan vad som menas med en evangelisk-luthersk församling: [17]

I en evangelisk-luthersk församling omfattar och bekänner således alla dess medlemmar en och samma lära och brukar sakramenten i sin krets i full enighet och gemenskap. [18]

Församlingen bekänner sig till den av Kristi kyrka tiderna igenom orubbligt fasthållna sanningen, att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet. Den ansluter sig ocksa till den evangelisk-lutherska bekännelsen, inte i den mån den överensstämmer med Guds ord, utan därför att man har funnit att dess läroframställning är i överensstämmelse med Ordet. [19]

Danmark

I informationsbladet från Dansk Bibel-Institut 1/83 redogör styrelsen för »Dansk Bibel-Instituts forhold til folkekirken». Vi saxar: [21]

Som det framgår av redogörelsen har inte alla i styrelsen haft samma hållning till saken och det gäller alltjämt. – – – [22]

När frågan om DBls förhållande till folkkyrkan åter har blivit aktuell, hänger det samman med några förhållanden, som här kort skall nämnas. [23]

För det första upplever vi nu – och kommer antagligen att göra det i stigande grad framöver, att det kommer ut teologiska kandidater, som på olika vis har varit knutna till DBI under sin studietid, och som har studerat teologi med tanke på att bli präster i folkkyrkan. [24]

För det andra finns det bland DBIs vänner en utbredd förväntan att DBIs studenter efter examen skall söka tjänst inom folkkyrkan. [25]

För det tredje har emellertid några uttalanden, som gjorts av DBIs studierektor N. O. Vigilius i en födelsedagsintervju med honom i Kristeligt Dagblad den 30/6 1981, enligt flera styrelsemedlemmars uppfattning skapat ett förståeligt tvivel hos åtskilliga med hänsyn till, om man nu också verkligen kan räkna med att denna förväntan kommer att uppfyllas som en frukt av DBIs verksamhet [26]

Det gäller i synnerhet NOVs uttalande om, att själva den folkkyrkliga samexistensen pressar den »rest» inom folkkyrkan, som ännu håller fast vid biblisk tro och praxis, till den ena samvetsbedövande kompromissen efter den andra varför ett öppet brytande med dem som har lämnat biblisk tro och praxis också som han ser det är oundvikligt, såvida Guds evangelium skall förbli ibland oss och vi förbli vid det. Likaså hans ord att den folkkyrkliga situationen har utvecklat sig så, att deltagande i prästvigningsgudstjänster för honom har blivit omöjligt, ty det kommer i de allra flesta fall inte bara att innebära frivillig gudstjänstgemenskap med kvinnliga präster, utan också med dem, som i långt högre grad än de kvinnliga prästerna själva är de egentligt ansvariga för den olyckliga situation, som vi befinner oss i – t. ex. de kvinnoordinerande biskoparna. [27]

»Vi befinner oss i en kyrklig nödsituation i folkkyrkliga sammanhang i dag», heter det vidare i redogörelsen. Ty genom sina ansvariga ledare ger folkkyrkan plats för [28]

bibel- och bekännelsestridiga lärouppfattningar och därmed hörande praxis – t. ex. kvinnors tillgång till prästämbetet eller uppenbara villolärares fortsatta och opåtalade verksamhet. [29]

Det finns präster som är kända för att driva dogmatisk villolära, i det att de lär allas slutliga frälsning eller förnekar Jesu övernaturliga avlelse och kroppsliga uppståndelse, vilket uppenbart strider mot grundläggande frälsningssanningar. Det finns också ett ökande antal exempel på etisk villolära och uppenbart okristligt leverne, i det att många präster försvarar och några också själva praktiserar utomäktenskapligt samliv, homosexualitet samt annat, som står under Guds dom och som ingen sann kristen enligt Guds ord kan förhålla sig obotfärdig till. [30]

I denna situation uppstår problemet för en blivande präst, som vill vara bibeltrogen: Är det riktigt och bibliskt försvarligt att låta sig ordineras vid en prästvigningsgudstjänst, om präster och biskopar är närvarande, som uppenbart framför eller försvarar villolära eller om kvinnliga präster deltar? – – – Niels Ove Vigilius ser sig inte i stånd till att rekommendera teologiska kandidater att söka tjänst i folkkyrkan, med mindre det öppnar sig den möjligheten att man kan bli prästvigd till en sådan tjänst utan att behöva delta i en gudstjänstgemenskap av ovannämnda karaktär. – – – Den övriga delen av DBIs styrelse finner inte, att detta utan vidare är fallet, och vi menar att det både är försvarligt och riktigt att uppmuntra och rekommendera våra teologiska kandidater att söka tjänst i folkkyrkan. [31]

DBIs ståndpunkt vittnar om vad Ingemar Andersson skrev, nämligen »att man så fastnat i organisation och tradition, att man förlorat både vilja och förmåga att på allvar pröva vad Guds ord och bekännelsen lär i dessa frågor». Likaså att frågan är »så känslig» att man »ger sig själv dispens när det gäller tillämpningen». Vigilius borde få stöd i stället för tillrättavisning, stöd till en ännu klarare bekännelse. Ty det är ju inte bara vid själva prästvigningstillfället som det blir obibliskt med gudstjänstgemenskap med en heterodox kyrka, som bl.a. Klemets och Andersson så klart visat ovan. [32]

DBIs redogörelse slutar med följande efterskrift: [33]

Som vi nämnt i början av denna redogörelse kan inte Niels Ove Vigilius ansluta sig till den övriga styrelsens konklusion i denna fråga. Trots divergerande hållning har styrelsen full tillit till Niels Ove Vigilius verksamhet som studierektor vid DBI. Vi har tidigare slagit fast, att medlemskap i DBIs styrelse inte nödvändigtvis förutsätter medlemskap i folkkyrkan, utan styrelsen är principiellt öppen för medlemmar i en evangelisk-luthersk frikyrka. Därmed har vi också givit utrymme för att styrelsens medlemmar kan ha olika värderingar av vilket kyrkosammanhang som bäst tjänar evangeliet och Kristi kyrka i vårt land. Det innebär också möjlighet för och rätt till att ge offentligt uttryck för sina meningar, så långt de är bibliskt försvarliga och inte går utöver vad som står skrivet. En viss spänning och oenighet i denna fråga må vi därför vara inställda på att leva med. [34]

Bibelns lära om kyrkan och församlingen är så tydlig och klar, att många ändå inser att i en bibeltrogen församling, i varje fall om man kallar den för förening eller missionssällskap, får inga uppenbara villolärare tolereras. Men när det gäller folkkyrkorna vill man tillåta en samexistens, som man annars inser är obiblisk. Då kan man acceptera sådana uppdelningar, som Paulus talar om i 1 Kor. 1:10 och förbjuder. I Sverige vill man bilda inomkyrkliga dekanat och i Norge synoder. G.A. Danell har insett att såväl dekanatsrörelsen som Kyrklig Samling och Kyrklig Förnyelse försvarar obiblisk samexistens. Han skriver i Nya Väktaren 3/83: [35]

Samexistens med villolärare och villoläror kan omöjligt försvaras utifrån principen Sola Scriptura. Kanske kommer nästa generation att inse detta och beklaga vår generations stora misstag härvidlag. Dekanatsrörelsen går inte den vägen. Biskoparna kan som sagt vara lugna. Den yttre organisatoriska enheten är inte hotad – men väl den sanna apostoliska enheten i sanning och i kärlek. Den förkvävs mer och mer av den oheliga samexistensen. [36]

Låt mig till sist ställa frågan: Vilket är det viktigaste och väsentligaste för en sann, apostolisk Kyrka, den yttre organisatoriska sammanhållningen under samexistensens förtecken eller den verkliga enheten och endräkten i den enda sanna, bibliska, evangeliska och apostoliska tron? Svaret borde ge sig självt. Men så är i praktiken inte fallet. Vi är döpta till Kristus, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, inte till en alltmer politiserad, sekulariserad, liberaliserad kyrklig organisation. [37]

Så har vi speglat den vånda som många känner inom folkkyrkornas ram. Kanske ändå några, som sett hur illa Bibelns klara lära om kyrkan och församlingen rimmar med kyrkogemenskap med heterodoxa kyrkor, kommer att handla enligt sin övertygelse. De behöver mycket stöd och uppmuntran. Ty de »samvetsbedövande kompromisser» som Vigilius talar om ligger nära till hands och är mycket allvarliga. När Bibelns lära om församlingen inte längre är obekväm för och oroar dem som är medlemmar i heterodoxa kyrkor, har samvetet blivit helt okänsligt för Guds ord. Då är allt hopp ute. Men det är tragiskt att Guds goda undervisning skall upplevas som obekväm i vissa stycken och att man vill gömma undan den, för att på den vägen lugna sitt samvete eller undvika oro i de kristna leden. Allt Guds ord borde ju vara kärt och angeläget för dem, som i allt vill inrätta sig efter Herrens vilja. [38]

Den som önskar ta del av en grundligare sammanställning av Bibelns lära om kyrkogemenskap, hänvisas till Biblicums handbok »Kyrkogemenskap – vad lär Bibeln?» från år 1977 (endast 20 kr). Denna skrift sände Biblicum 1977 till en rad kristna organisationer i hela Skandinavien med begäran om ett yttrande om bokens läroframställning, huruvida den är biblisk eller inte. Fram till i dag har ingen organisation eller enskild kunnat eller velat avvisa framställningen som obiblisk. Men det är uppenbart att den upplevs som obekväm. De flesta svar som vi har fått är undanglidande. Svenska kyrkans biskopsmöte uppdrog först åt biskop Brattgård att utarbeta ett yttrande. Men två år senare beslöt biskopsmötet att tiga i frågan och inte avge något yttrande. Men är det inte kristnas plikt och i synnerhet herdars och lärares, att vederlägga och avvisa det som är obibliskt och med glädje och iver bekänna sig till den bibliska läran? [39]