1983/2 – Litteratur

Heikki Räisänen, professor i nytestamentlig exegetik i Helsingfors, har skrivit en bok om bibeltolkning. I boken, som heter Miten ymmärrän raamattua oikein – historiallisen ja epähistoriallisen raamatunselityksen vertailua (Hur skall jag förstå bibeln rätt – en jämförelse mellan historisk och ohistorisk bibeltolkning, Vaasa 1981, 156 s.), driver Räisänen tesen, att det inte finns något seriöst alternativ till den historisk-kritiska bibeltolkningen. [0]

I det första kapitlet ger R. en översikt över bibelforskningens historia från urkyrkan till nutiden. Jag skall här endast peka på några saker i R:s framställning. Enligt R. var Wellhausen inte alls påverkad av Hegels filosofi. Dessutom är det osakligt att beskylla Wellhausen för evolutionism. R. vill också tona ner Hegels inflytande på F.C. Baur, Tübingenskolans grundare. Denne prisas i stället som den historiska NT-forskningens fader. Redan här slår R. an ett av sina favoritackord: Den historisk-kritiska bibelforskningens resultat har inte framsprungit ur något slags filosofi, utan ur en objektiv textiakttagelse. Den största betydelsen som »liberal» filosofi har haft, är att den skapat en sådan atmosfär, att forskaren har kunnat lösgöra sig från den kyrkliga dogmatiken. Den historiska bibelforskningen är inte dogmatiskt bunden. [1]

I det andra kapitlet (»Vem motsätter sig och varför») nämner R. några forskare som vänder sig emot den historisk-kritiska metoden. Bland dessa återfinns Saarisalo, Odeberg, Erlandsson, Harrison och Guthrie. R. presenterar de invändningar som man kommit med (t.ex. beskyllningar om positivistiska förutsättningar och en aprioriskt negativ syn på bibeln), samt bemöter dem. Återigen säger R. att den kritiska forskningen inte är beroende av filosofiska förutsättningar. Det har väl funnits forskare som varit mer eller mindre påverkade av en viss filosofi, men deras upptäckter har inte varit logiskt bundna till filosofin i fråga. Det är textstudiet som är grunden. R. påpekar också att det finns kritiska forskare som tror att under har skett. Enligt R. har kritikerna inte heller en negativ syn på bibeln, utan de allra flesta anser den vara en rätt så pålitlig bok. R. merar att det är fundamentalisterna som är låsta i en förutfattad mening, nämligen i teorin om ofelbarheten. Med »fundamentalist» menar R. en person som aggressivt angriper kritiska resultat som fyrkällshypotesen, Deuterojesaja, Danielsbokens datering till mackabeertiden, pastoralbrevens och 2 Petrusbrevets icke-apostoliska författarskap etc. En fundamentalist visar heller ingen förståelse för hur en kritisk forskare kan komma fram till sina resultat. [2]

När man bedömer olika forskningsmetoder kommer man ingen vart genom att diskutera allmänna principer. R. framhåller att man i stället bör ta fram konkreta exempel för att se hur fundamentalistiska resp. historisk-kritiska (jag använder här R :s terminologi) exegeter tolkar texterna. R. ger många exempel i det tredje kapitlet, som är bokens längsta. [3]

Räisänen framhåller att fundamentalisternas grundfel inte är en bokstavlig tolkning av texterna. Tvärtom frångår de den bokstavliga tolkningen när ofelbarhetsteorin kräver det. Exempel på »besvärliga» texter som inte tolkas bokstavligt är genealogierna i Gen. 5 och 11, skapelseberättelsen, perikopen om lärjungarna och Anden (Joh. 20:19-23), samt texter med »låg» kristologi (Apg. 2:36). [4]

Härnäst kommer R. in på harmonisering av texter som tycks motsäga varann. Harmoniseringen är enl. R. en av de viktigaste uppgifterna för fundamentalistiska exegeter. R. ger sexton exempel på motsägelser i bibeln. Med bitande ironi kommenterar han misslyckade och konstlade harmoniseringsförsök. I skarp kontrast härtill framträder den kritiske forskarens vetenskapliga, naturliga, och sansade utläggning. Bland exemplen, som för det mesta är hämtade från synoptikerna, kan nämnas Jesu frestelser (Mt. 4:1-11 par.), de blinda vid Jeriko (Mk. 10:46-52 par.), Judas död (Mt. 27:3-8, Apg. 1:15-19) och Josafats flotta (1 Kon. 22:49-50, 2 Krön. 20:35-37). [5]

R. behandlar även förhållandet till textkritiken (1 Sam.17, 2 Sam. 21:19, sifferuppgifter i Krönikeböckerna) och arkeologin (Meshastelen, Ai). Även här kommer fundamentalisterna med vilseledandeuppgifter och konstlade lösningar. Den historisk-kritiske forskaren å sin sida är objektiv. [6]

I det följande kapitlet (kap. 4) kommer R. in på frågan om under (jfr ovan). Han nämner syndafloden, ökenvandringen, onda andar och änglar samt förutsägelser. R. försöker visa, att man på konservativt håll försöker tona ner eller ibland bortförklara vissa bibliska uppgifter (t.ex. antalet ökenvandrare). Den konservative I.H. Marshall ställer sig tveksam bl.a. inför NT:s uppgifter om änglauppenbarelser. En datering av Mt och Lk till efter år 70 vilar enligt R. inte på filosofiska förutsättningar utan på textjämförelser. [7]

R. övergår så till att beskriva den bibelsyn som fundamentalisterna har (kap. 5). Trots att dessa tar avstånd från en teori om en mekanisk inspiration, går det inte att komma ifrån att man ändå i praktiken företräder en sådan syn. Om Jesaja på 700-t. kan nämna namnet Kores (perserkung 539-530), måste inspirationen vara mekanisk. Enligt fundamentalisterna är bibeln även ofelbar och fri från självmotsägelser. Gammaltestamentliga isagogiska frågeställningar avgörs genom hänvisning till yttranden av Jesus. [8]

R. avvisar dylika uppfattningar som ohållbara. Dels stämmer de inte med verkligheten, och dels är den ovan tecknade bibelsynen inte »bibelns egen», som fundamentalisterna vill göra gällande. 2 Tim. 3:16 och 2 Petr. 1:21 gäller bara GT. Om Lukas hade ansett Markusevangeliet vara lika heligt som GT hade han inte behandlat det som han nu gjort. Inte heller den äldsta kyrkan satte NT på samma nivå som GT. NT ansågs inte vara en helig skrift från början (contra Odeberg). R. framhåller att det är oärligt att hålla fast vid en inspirationslära som innefattar ofelbarhet och frihet från självmotsägelse. Däremot kan man använda begreppet inspiration om man tolkar det vidare och mera dynamiskt. [9]

Innan R. avslutar sin bok med ett sammandrag och en epilog, gör han ett försök att indela det konservativa lägret i olika grupperingar (kap. 6). R. menar att man inte kan hänvisa till alla dessa samtidigt. (Vad R. egentligen menar har jag inte riktigt förstått.) Den klassiska fundamentalismens förespråkare i Norden har varit bl.a. Hedegård, Erlandsson, (den äldre) Odeberg (?), Saarnivaara och Saarisalo. Dessa menar att bibeln är ofelbar och aldrig motsäger sig själv. De är dock inte riktigt konsekventa i sin bibeltolkning. Ibland frångår de den bokstavliga tolkningen (se ovan). Till de moderna fundamentalisterna hör R.K. Harrison och Guthrie. R. ogillar Harrison skarpt. Den senare företräder en ofelbarhetsdogm, men för att upprätthålla den tvingas han bl.a. att omtolka vissa bibliska texter. Utan att erkänna det har han själv vissa »liberala» teorier men samtidigt attackerar han aggressivt de »liberala». Guthrie får en mildare bedömning. Bruce och Marshall är försiktigt konservativa. De argumenterar i stort sett historiskt, men åtminstone Marshall släpar på en liten dogmatisk barlast. Inom gruppen » historisk-kritisk konservatism» nämns Dunn och Catchpole. [10]

Till slut uppmanar R. de konservativa att »välja, vad de vill vara och till vem de vill hänvisa». De försiktigt konservativa representerar en kompromiss som R. ej godkänner. I sista hand står valet mellan den klassiska fundamentalismen och den historisk-kritiska forskningen. [11]

Professor Räisänen har svaret klart: »Den historisk-kritiska metoden är bibelforskningens enda möjlighet.» [12]

 

Riktigt och tänkvärt

Det finns en hel del i R :s bok, som man bör lägga på minnet. Visst stämmer det att »ärkekonservativa» exegeters harmoniseringsförsök kan vara nog så hårresande och omöjliga. Sådana utläggningar har ofta, hur väl menade de än varit, en verkan som är raka motsatsen till den avsedda och önskade. Sant är också G.E. Ladds påstående, som R. gillande citerar, att konservativa exegeter så till den grad sysslat med harmoniseringar o.d., att de inte hunnit med att utföra så mycket konstruktivt arbete. Den viktigaste frågan exegeten ställs inför är givetvis: »Vad betyder detta?». Det här borde man ägna mycket mera tid och arbete åt, i stället för att detaljharmonisera. Naturligtvis har harmoniseringen sin plats, men den bör inte komma i främsta rummet. [14]

Riktigt och tänkvärt är följande resonemang (det gäller avskrivare av de bibliska manuskripten): »En närmare analys visar att både avskrivarnas allmänna noggrannhet och deras vårdslöshet är viktig för fundamentalistisk teologi! Betoningen av noggrannheten väcker förtroende för Bibeln. I sin detaljexeges hänvisar den ärkekonservative tolkaren dock överraskande ofta till avskrivningsfel – märkligt nog för att rädda Bibelns ofelbarhet. När de föreliggande texterna innehåller fel och motsägelser – vi kommer att se att även fundamentalisten ibland medger detta – är det sista knepet påståendet att den försvunna ursprungliga texten har haft en annan ordalydelse» (s. 80). Vad lär vi härav? Jo, man bör inte utan textkritiska skäl »fly» från den nu föreliggande grundtexten. Sådant leder till subjektivism och godtycke. Om en viss teori inte visar sig stämma överens med texten är det självklart att det är teorin – inte texten – som ska ändras. Man måste ytterligare se över sin argumentation och ge den fastare grund. [15]

R. framhåller även att man inte samtidigt kan argumentera både dogmatiskt-apriorisktoch historisktinduktivt. »Det är metodologiskt ohållbart att till en del argumentera historiskt, men när det kniper fly bakom ett dogmatiskt ofelbarhetspostulat. De konservativa borde välja, vilket argumentationssätt de verkligen vill använda» (s. 102). Sedan jag anbefallt detta tänkvärda yttrande till begrundande, skall jag försöka peka på några mindre starka punkter i R:s framställning. [16]

 

Förutsättningarna?

Man kan inte vederlägga alla »liberala» teorier och resultat genom att hänvisa till positivistiskt-materialistiska eller andra filosofiska förutsättningar, som automatiskt måste leda till ett visst resultat (dvs. leder till en fördom). R. konstaterar riktigt att inställningen till under inte är »den avgörande vattendelaren varpå allt i bibelforskningen beror» (s. 37). När R. genom konkreta exempel försöker visa hur överlägsen den historisk-kritiska metoden är, behandlar han sådana texter, vars uttolkning inte i någon nämnvärd grad är betingad av förutsättningar. Men just detta är en av de stora svagheterna i R:s argumentering. R. tycks – medvetet eller omedvetet – ha undvikit sådana texter som inbegriper vad som brukar benämnas gudomlig kausalitet. Varför inte göra en jämförelse även här? Jag tror att svaret ligger däri, att en sådan jämförelse skulle utfalla till R:s nackdel. Härom ger R. själv en antydan då han faktiskt berömmer den nyplatonske kristendomsfientlige filosofen Porfyrios (200-talet) för hans »goda upptäckter». Till dessa hörde bl.a. Danielsbokens datering till 160-talet f.Kr. (s. 15). [18]

De filosofiska förutsättningarnas menliga inverkan på studiet är något som inte endast konservativa forskare uppmärksammat. När man läser R. får man intrycket att kritiken mot t.ex. Wellhausen och Baur är något slags fundamentalistisk propaganda (t.ex. s. 36). Detta stämmer inte med verkligheten. Både Wellhausen (se t.ex. I. Engnell, Litterärkritik, Svenskt bibliskt uppslagsverk I, 1962, sp. 1505) och Baur (se t.ex. E. Larsson i En bok om NT, 1969, s. 330) har kritiserats från kritiskt håll. [19]

För saklighets skull må det ännu påminnas om att ett kapitel handlar om frågan om under (se ovan). Men där försöker R., vilket redan nämnts, visa att konservativa teologer ibland s.a.s. minimerar undren eller omtolkar texterna. Det »hjälper» emellertid R. föga, om en Marshall inte tror på änglar. [20]

 

Metodfel

Vidare gör R. misstaget att anklaga de konservativa för sådana metodfel som även historisk-kritiska exegeter gör sig skyldiga till. Helt korrekt vänder sig R. mot t.ex. »textflykt» (se ovan). Men om nu de s.k. liberala forskarna gör samma misstag är det metodologiskt felaktigt att i en bok som vill vara »en jämförelse mellan historisk och ohistorisk bibeltolkning» beskylla endast den ena sidan för ett visst metodfel. Låt mig kort exemplifiera. ^[1]Det skulle föra för långt att inom ramen för denna recension ge exempel på alla typer av metodfel som förekommer i s.k. historisk-kritisk teologisk litteratur. [22]

Enligt den s.k. fyrkällshypotesen är de fem Moseböckerna sammanvävda av i huvudsak fyra källor från olika tider. Var och en av dessa källor har sina karakteristika. Med hjälp av dessa typiska drag kan man placera in olika texter i fack som J, E och P. Nu händer det emellertid ibland att en text som tillskrivits en viss källa innehåller »fel» kännetecken (t.ex. »fel» gudsnamn) – dvs. ett annat än det som enligt teorin borde föreligga. När en sådan situation uppkommit kunde man ju vänta sig att en anpassning av teorin efter textmaterialet skulle äga rum. Men icke! I stället ändras texten i enlighet med teorins föreskrifter och den föreliggande ordalydelsen förklaras genom en redaktör, som ändrat den ursprungliga texten. Användandet av red. som förklaring är ovetenskapligt, eftersom ingen kan kontrollera hans åtgärder. Red. handlar helt enkelt som en marionett i respektive kritikers händer. Han rycker ständigt in till hjälp när teorin visar sig vara bristfällig. ^[2]Som exempel på hur behändigt red. kan användas kan vi anföra E. Staves kommen­tar till Gen. 7:6-10: »V. 6 är från P, som alltid har intresse för exakta siffror. V. 7-10 hänvisa åter på J … Continue reading [23]

Utifrån en överinterpretation av Gal. 2 har man velat se en oförsonlig motsättning mellan Paulus och Petrus (så särskilt F.C. Baur). Dessa två apostlar hade olika teologier. Nu är det dock så att 1 Petr. är påfallande »paulinskt». Kunde man då inte tänka sig en modifiering av teorin om förhållandet Paulus – Petrus? Nej! Teorin står fast och 1 Petr.:s »paulinism» blir i st ett av huvudargumenten mot petrinskt författarskap. Lindeskog skriver: »Det är emellertid omöjligt, att Petrus kan vara författaren till detta brev. Det förråder på ett flertal ställen och genom karakteristiska uttryck… påverkan från de paulinska breven. Framför allt är det tydligt, att förf. utnyttjat Rm och Ef. Det är först och främst detta tydliga beroende av Paulus, som gör det alldeles omöjligt att hävda, att Petrus kan vara författaren. Ty att hålla fast vid detta vore att ställa allt på huvudet. Då vore allt, som vi för övrigt tro oss veta om förhållandet mellan den judekristne Petrus och hedningarnas store apostel, falskt» (A. Fridrichsen – G. Lindeskog – H. Riesenfeld, Inledning till Nya testamentet, 1951, s. 195). En dylik argumentation ligger mycket nära cirkelbeviset. ^[3]Ett exempel på »rent» cirkelresonemang utgör Lindeskogs argumentation mot att »Gud» i Rom. 9:5 skulle syfta på Kristus: ”Att Paulus själv skulle ha avsett en kristo­logisk eulogi, är … Continue reading [24]

 

Några detaljiakttagelser

Som tidigare påpekades vänder sig R. helt berättigat emot konstlade harmoniseringar. Men R. gör det felet att han närmast tycks anse allt vad harmonisering heter vara något suspekt. Låt mig ge några exempel på detta. Moabiterkonungen Mesha lät mot slutet av 800-talet f.Kr. resa en stele, på vilken det står att han gjorde uppror mot Omris »son». Nu säger emellertid 2 Kon. 3 att upproret skedde under Joram, dvs. Omris sonson. Konservativa forskares försök att harmonisera texterna genom att ge betydelsen »sonson» åt Meshastelens »son» betecknas av R. som »konstlat» (s. 144). I detta sammanhang är det intressant att ta del av prof. John Brights bedömning. Bright – som minsann inte hör till de ärkekonservativa – säger i sin bok A History of Israel att Meshastelens »son» måste avse Omris sonson Joram: »Though Mesha says that he rebelled against Omri’s son, in view of II Kings 3:4ff. this must be taken to mean ’grandson’, as frequently in the Bible» (31981, s. 248, n. 56). Vi kan också lägga märke till att Jehu kallas »Omris son» på assyrerkungen Shalmanassar III:s svarta obelisk. Ändå var Jehu inte ens släkt med Omri. [26]

Som exempel på en »klar motsägelse» anför R. 1 Kon. 22:49f-2 Krön. 20:35-37 (s. 67-69). Enligt 1 Kon. tillät inte Josafat sjömän från Nordriket att delta i handelsflottan, enligt 2 Krön. samarbetade Ahasja och Josafat. Bright frågar sig, hänvisande till R. Kittel, om perikoperna ändå inte kan bringas i harmoni: »Did one attempt fail, and did Jehoshaphat then refuse the suggestion of Ahaziah that another be made?» (s. 242, n. 40). [27]

»Vem dödade Goljat?», frågar R. Frågan är berättigad, ty enligt Sam. 17 var det David, enligt 2 Sam. 21:19 hette banemannen Elhanan. R. svarar själv: »Den historiska forskningen drar slutsatsen, att det fanns olika traditioner om vem som dödade Goljat.» En höll på David, en annan på Elhanan, och 1 Krön. 20:5 är ett »fundamentalistiskt» harmonieringsförsök (s. 81f). Prof. Bright tror för sin del att Elhanan och David var samma person; det senare namnet var kanske ett appellativ eller ett tronnamn (s. 192). [28]

På detta sätt kunde vi gå vidare och se hur kategoriskt och dogmatiskt R. uttalar sig i fråga om sådant som långt ifrån är självklart. R. fastslår bl.a. att Luk. 17:21 inte kan betyda »inom er» (s. 138). Denna »vilseledande översättning» hör till sådant som har lett till felaktiga uppfattningar om Guds rike, som R. tolkar som något eskatologiskt. Bibelkommissionen ger emellertid »inom er» och konstaterar att översättningen »mitt ibland er» – »fastslagen» av R. – är »språkligt osannolik». (Se även H. Riesenfeld i Svensk exegetisk årsbok 1982, s. 93-101). [29]

 

Slutönskan

Till slut något om den stil och »anda» som präglar boken. Såsom redan påpekades kan R. stundtals vara rätt så dogmatisk. Vidare står R. vad aggressiviteten beträffar inte så långt efter de »värsta» fundamentalisterna. I bland är han hånfull. Efter en presentation av ett ganska dåligt harmoniseringsförsök kommer den sarkastiska kommentaren: »Tydligen är allting möjligt för den (uttolkare) som ’tror’» (s. 63). En mera lågmäld och saklig ton hade varit önskvärd. [31]