Josuas bok består av 24 kapitel. Av dessa handlar kap. 1-12 om hur folket över Jordan marscherar in i det utlovade landet, erövrar Jeriko och småningom Betel-Ai, därpå hela södra Kanaan och till sist landets norra delar. Kap. 13-21 handlar om fördelningen av landet mellan de olika stammarna, vilka städer som skulle tjänstgöra som tillflykt för den som vållat annans död samt vilka städer som skall upplåtas åt präster och leviter. Slutligen har vi berättelsen om östjordanstammarnas altarmonument vid Jordan (22) och Josuas förmaningstal, avskedstal och död (23, 24). [0]
Vem var denne Josua, som gett namn åt boken? Han beskrivs i 5 Mos. 1:38 m.fl. ställen som Moses tjänare. Det var han som strax efter uttåget ur Egypten, när amaleqiterna anföll, anförde de israelitiska styrkorna. Senare ingick han i den grupp om tolv spejare som i 4 Mos. kap. l3 sändes ut för att söderifrån – från Qadesh – speja på landet. Josua och Kaleb var de enda av dessa som inte »talade illa om landet». De övrigas vittnesmål fick till följd att folket, i olydnad mot Herren, vägrade gå till anfall och på så sätt förlängde ökentiden med 38 år. [1]
Författarfrågan
Angående författarfrågan är det uppenbart att det är ett ögonvittne som talar i boken. Framställningen är mycket ingående och berättar det mesta som hände under den tid som behandlas, en period som f.ö. är förhållandevis kort, om man jämför med andra bibelböcker som på lika många sidor täcker en mycket längre tid. Intressant är att filistéerna spelar en så obetydlig roll. [3]
De nämns bara en gång (13:2, 3) och då bland de folk och områden som fortfarande återstod att erövra. I kap. 13 bör vi också lägga märke till att sidonierna räknas till de folk som måste fördrivas något – som vore politiskt otänkbart på Davids och Salomos tid! Därtill anges Sidon, och inte Tyrus, som feniciernas huvudort (alldeles som i Domarboken), åter en uppgift som förlägger författandet före Salomos tid. [4]
Andra mer påtagliga bevis är 6:25 som hävdar att Rahab vid denna tid fortfarande är i livet, och 15:63 ger uppgiften att jebusiterna fortfarande håller Jerusalem. (De drevs ju bort först av David.) Kap. 5:1 »medan vi gingo över den» (Jordan) kanske inte i första rummet skall tas som bevis i författarfrågan. Det är den enda »vi-form» som finns i Josuas bok, och mot den vittnar de judiska lärde som vokaliserat GT, men inte bara dessa, utan även de gamla översättarna från tiden före Kristi födelse. Alla dessa vill läsa åvram »tills de gått över», medan konsonanttexten har avarnu . Skillnaden i hebreiskan är hårfin. [5]
Mot bakgrund av det sagda kan kap. 24:25, 26: »Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem. Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok», knappast uppfattas annat än att Josua är bokens författare. Man kan fråga sig vad det innebär att han skriver in alla dessa saker i Guds lagrulle (v. 26). Svaret ligger delvis i den här kursiverade översättningen. De saker som avses är hela den detaljerade berättelsen om landets erövring. Att han skriver i en rulle som innehåller, eller är avsedd för, Guds lag, kan tolkas så att Josua fortsätter och avslutar den skriftrulle som han påbörjade förmodligen fr.o.m. 5 Mos. 31. [6]
När det gäller händelserna som Josua absolut inte kan ha nedtecknat, bör vi komma ihåg att lika litet som vi är tvungna att tänka oss att Mose i förväg beskrivit sin död, är vi tvungna att tro att Josua skulle ha skrivit ner sådant som på hans tid ännu inte hänt. Den korta berättelsen om Josuas och prästen Eleazars död och begravning samt jordandet av Josefs kvarlevor (24:29-33) har alltså rimligtvis förts på av annan hand, likaså notisen i 19:47. [7]
Kap. 15:15-19
Med avsnittet kap. l5:15-19 förhåller det sig troligen så här: Den uppmärksamme läsaren vet att dessa verser är helt paralella med Dom. 1:11-15, så när som på att i Josuas bok är det Kaleb som angriper Debir, i Domarboken är det Juda stam (samma sak gäller för Hebron ett par verser tidigare). Svaret på denna skenbara motsägelse finns i Jos. 14:6-15, där det utförligt berättas att Kaleb inom Juda stam – han var ju av Juda stam (4 Mos. 13:7) – fick Hebron som särskild besittning. Men hur kan Josua ha berättat om Kalebs och hans bror Otniels bravader, när samma sak berättas i Domarboken under rubriken: »Efter Josuas död»? (1:1) – Antingen är avsnittet senare tillagt till Josuas bok, eller innehåller Domarboken kap.1 berättelser om sådant som inträffade medan Josua ännu levde, trots att det börjar med orden »efter Josuas död». Vad som får mig att fastna för den senare uppfattningen är Jos. 23:1: »En lång tid efter det att Herren låtit Israel få ro…, och när Josua var gammal och kommen till åren, kallade han till sig hela Israel…» Josua levde alltså åtskillig tid efter det att landet erövrats. Och vi skall komma ihåg att det var omedelbart efter det första, av Josua ledda fälttåget som Juda och Josefs stammar – antagligen i fältlägret i Gilgal – tilldelades sina områden. Erövringen av Hebron och Debir och Otniels bravader härvid bör rimligtvis tidfästas till Josuas livstid. [9]
Vid en innehållslig genomgång av boken finner man en hel del detaljer som är värda att påpekas. [10]
Kap. 1
V. 8 »Låt inte denna lagrulle vara skild från din mun», säger Herren till Josua. För det första fanns lagen i en skriven, avslutad form. Jämför 8:32, där Josua på vitkalkade stenar låter göra en avskrift av Mose lag, »den lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn». För det andra skall Josua ständigt tänka på Herrens undervisning, läsa den högt morgon och afton, lära den utantill och meditera över den. [12]
Kap. 2
Intressant är den fullständiga modlöshet som Rahab försäkrar ha fallit över hela hennes folk, sedan de hört vad som skett med kungarna Sihon och Og på andra sidan Jordan och vad som skedde i Egypten. [14]
Kap. 3
Övergången av Jordan står för dörren. skrivarna (inte tillsyningsmän) går genom lägret och instruerar folket. Allt skulle klaffa – Det har spekulerats mycket över vad som gjorde att vattnet i Jordan stannade av. Två gånger i historien har Jordans bankar givit vika och rasat ner i floden och skurit av vattenflödet uppemot ett dygn, nämligen 1267 och 1927. Huruvida något liknande inträffade på Josuas tid kan vi lämna därhän. Bibeln berättar att även vid andra tillfällen har Jordans vatten delat sig, först för Elia, sedan för Elisha, 2 Kon. 2:8-14. [16]
Kap. 4
Under själva övergången låter Josua resa ett stenröse i strömfåran (v. 9), senare låter han resa ett i Gilgal. Att stenarna som skall användas vid Gilgal plockas upp från botten redan i v. 8 bör inte förvirra den uppmärksamme läsaren – och ännu mindre ge anledning till att tala om två, tre berättelser som här flätats samman (mot Eissfeldt). [18]
Kap. 5
Folket omskäres. Anledningen till att någon omskärelse inte ägde rum i öknen är troligen att Gud inte tillät detta sedan folket brutit förbundet och alla vuxna över 20 år bestämts att dö i öknen, 4 Mos. 14:29. Därmed att folket nu gått över Jordan, har de fullgjort vad deras fäder vägrade att göra, och förbundet kan till fullo upprättas. [20]
I v. 13-15 uppenbarar sig Herren själv för Josua såsom »hövitsman för HERRENS här» ( sar tseva YHWH). Josua faller ner i tillbedjan. Denna notis visar att det verkligen är Herren som ger landet åt folket. Det är en gåva, ett arv, något som gång på gång inskärpes i 5 Mos. [21]
Kap. 6
Jerikos murars fall har alltid eggat människors fantasi. Bibeln lägger mer vikt vid att folket visar prov på lydnad mot Herrens bud, trots att varken de eller vi riktigt fattar vitsen med att sammanlagt tretton gånger marschera runt staden med yovel-horn och vädurshorn (= basun i 1917). [23]
I v.21 möter vi uttrycket cheräm = bann, tillspillogivning. I det heliga krig som Israel förde mot sina fiender skulle eftersom Herren så beslutat – allt hos fienderna förgöras. Det,var inte folkets påhitt, det var Guds beslut, jfr I Mos. 15:6 och 5 Mos. 7:2. Under Josuas fälttåg höll man på detta bud (11:19, 20). Men under domartiden började man leva i fredlig samexistens med kananéerna och drogs på så sätt med i deras sedeslösa, starkt sexualfixerade avgudakult. [24]
Kap. 7
Akans brott och straff visar hur enskild persons synd faktiskt är något som angår hela gudsfolket. Så länge hans synd var dold, fanns det ingen anledning att misstänka Akan. Men när Gud uppenbarat den och utpekat Akan, och denne erkänt, måste rättvisan ha sin gång. Här ligger en viktig lärdom också för nya förbundets tid, nämligen att en församling genom underlåtenhet att påtala ett direkt brott mot Guds bud gör sig delaktig i brottet . [26]
Kap. 8
När Ai slutligen erövras, sker det efter en noga uttänkt krigsplan. Josua opererar med en huvudstyrka och två styrkor som läggs i bakhåll, v. 5 och v. 12, om 30.000 resp. 5.000 man, enligt gängse översättning. Att lägga en armé om 30.000 man i bakhåll är en omöjlighet. Ordet för tusen äläf bör översättas truppavdelning. Möjligen är »avdelningen» att se personifierad i dess officer, alltså antingen 30 »troppar» eller 30 officerare med ett icke angivet manskap. Dessa lösningsförslag gör inte våld på den hebreiska konsonanttexten. [28]
Det är intressant att följa krigsplanen på kartan: De första 30 avtågade på natten från lägret i Gilgal. De skulle till nästnästa dag ha intagit sin position »bakom» dvs. sydväst om staden. Dagen därpa bryter Josua upp med huvudstyrkan och slår i kvällningen läger norr om Ai, samtidigt som han avdelar en mindre styrka på fem »avdelningar» till att avskära förbindelserna med Ai och Betel. Under natten för Josua fram ytterligare trupper i dalen norr om Ai, något som lockar kungen i Ai till ett utfall österut ( lifne ha arava ) och lämnar så staden. Planen hade lyckats! Nu återstod bara för bakhållstrupperna att rycka in i staden och sätta eld på den. [29]
Kap. 9
Vi återfinner Josua i baslägret vid Gilgal, när han i v. 6 får besök av en deputation, som föreger sig att vara från ett fjärran land – men kommer i själva verket från staden Gibeon strax nordväst om Jerusalem. Josua glömmer att fråga Herren (v. 14) innan han ingår ett fördrag med de utsända. När sanningen uppdagas kan förbundet inte ogiltigförklaras, och Josua kan endast besluta om allmän arbetsplikt för invånarna i Gibeon med systerstäder. De fick bära ved och vatten till altaret på den plats som Herren (efterhand) utvalde ( jivchar). Det bör alltså först ha varit i Gilgal, sedan i Shilo, därpå i Betel (Dom. kap. 20), kanske Sikem med tanke på Jos. kap. 24 innan tabernaklet åter fördes till Shilo, där det fanns på Samuels tid. [31]
Kap. 10
Kungen i Jerusalem ställer sig nu i spetsen för en rad allierade för att statuera ett exempel för Gibeons räkning. Ingen stad skulle ostraffad få sluta fördrag med Israel! När Josua nås av gibeoniternas nödrop, tvekar han inte. I ilmarsch natten igenom drar han till Gibeon och anfaller omedelbart de belägrande styrkorna. Även här kommer Herren folket till hjälp i det han låter en fruktansvärd hagelskur dra fram över fienden. Men inte nog med det: Han låter solen stå stilla! [33]
Den som inte direkt i otro avfärdar påståendet kan fundera över det i olika banor: [34]
- Det rör sig om en total solförmörkelse. Mörkret tillsammans med haglet gav israeliterna fördel. Uppfattningen stöds av att verbet för »stå stilla» även betyder »tiga» men motsägs av v. 13b och v. 14, som säger att solen inte hastade att gå ner, och att en sådan dag aldrig mer inträffat. [35]
- Skildringen är poetisk. Förklaringen styrks av hänvisningen i v. 13b till »den redliges bok», som uppenbart innehöll gammal hebreisk epik. Men den möter i sak samma invändning som förklaring 1. [36]
- Det rör sig om ett optiskt fenomen, som gör att solen och månen under en längre tid samtidigt kan iakttas på himlavalvet. Den förklaringen är troligast. Vi skall också komma ihåg att fenomenet inte anges som globalt utan endast berör Gibeon med omnejd. [37]
Efter denna underbara seger fortsätter Josua kriget i södra Kanaan och intar i följd: Maqqeda, Libna, Lakish, Eglon, Hebron och Debir. Orterna ligger utspridda i en halvcirkel, så att Josua alltså tågar västerut-söderut-österut och så norrut tillbaka till Gilgal. Han har på så sätt med en blixtraid kunnat utnyttja det övertag han fick genom segern vid Gibeon. [38]
Kap. 11
En direkt följd av det lyckade blixtkriget i söder blir att kungarna i norr sluter sig samman under kungen i Hasor. De områden som ansluter sig till koalitionen är (v. 2) Bergsbygden, dvs. Galileens höglänta områden, Hedmarken söder om Kinarot, dvs. i själva verket Jordandalen söder om Gennesaret, Låglandet, eg. »sluttningarna» ( shefelot) i detta fall tydligen det mera flacka dalgångslandskap som bildar övergången mellan Samariens berg och kustslätten söder om Karmel med den stora staden Dor. Slaget kom att stå vid Meroms vatten nordost om Gennesarets sjö, där Josua likaså genom ett »plötsligt» anfall vinner segern. [40]
Kap. 12
En uppräkning av de dittills besegrade kungarna visar vilken oerhört stor vikt Gamla testamentet lägger vid de första segrarna över Sihon och Og. I detta fall har arkeologien ännu inte bidragit till att styrka de bibliska uppgifterna. Men de utgrävningar som görs i nuv. Jordanien har mer och mer kommit att rubba den en gång hävdvunna uppfattningen att den bibliska historieskrivningen angående Sihon och Og skulle vara gripen ur luften. [42]
Kap. 13
Kap.13-21 kan tyckas svårlästa, men de innehåller i verkligheten en mängd viktiga detaljer. [44]
Först klargör Herren för Josua vilka områden som ytterligare måste intagas, nämligen filisteerlandet på kustslätten i söder, därtill kusten i norr upp mot Sidon (Saida). Därtill österut mot Golanhöjderna, som tillhört amoriterkungen Og i Bashan. Men mer än så: även ett område som begränsas av en linje från Gebal (Jubayl), strax norr om Beirut, till Baal-Gad (Banyas) på Hermons sydsluttning, och därifrån till Lebo-Hamat (= där vägen går till Hamat), troligen en plats i Beqaadalens nordligaste del. I stort sett hela det område där nuv. Libanon ligger skulle alltså [45]
fastän, i likhet med filisteerlandet, oerövrat – utskiftas åt de 9 1/2 stammarna. Ruben, Gad och 1/2 Manasse hade ju redan fått sina områden av Mose öster om Jordan. [46]
Ruben hade fått området från floden Arnon, som har sin mynning mitt på Döda havets östsida, upp till havets norra ände. Gads område var Jordansänkans östra del ända upp mot Gennesarets sjö. I söder var stammens område bredare och sträckte sig bort mot Amman. 1/2 Manasses stam slutligen hade fått norra Gilead och hela Bashan, dvs. landet sydost och öster om Gennesarets sjö. [47]
Vad beträffar leviterna skulle de inte ha något eget område, utan de skulle i alla stammar där de hade sina särskilda städer, tjäna Herren genom att undervisa folket och ha hand om tabernaklet och folkets gemensamma gudstjänst. [48]
Kap. 14
Landet väster om Jordan delades inte på måfå. Prästen Eleazar, Josua och släkternas huvudmän förrättade lottkastningen, ingen profan sådan, utan naturligtvis med hjälp av Urim och Tummim, som fanns i fickan på översteprästens bröstsköld. De första att få sina områden är Juda stam och Josef-stammarna, Efraim och Manasse (dvs. andra halvan av stammen). I detta sammanhang får Kaleb ett eget område inom sin stam Juda som belöning för sin trohet i samband med spejaruppdraget 45 år tidigare (4 Mos. 13). När vi vet att 38 av dessa 45 år tillbringades i öknen, vet vi samtidigt att själva erövringen dittills tagit 7 år i anspråk. [50]
Kap. 15
Först fastställs vad som i första rummet skall falla på Juda stams ansvar i det fortsatta kriget. Sydgränsen följer i stort en linje från Döda havets sydspets till nuv. staden El-Arish vid mynningen av Egyptens bäck (Wadi el-Arish). Nordgränsen löper från Jordans utlopp i Döda havet till Jerusalem, tangerar staden på dess södra sida och fortsätter till Qirjat-Jearim, där arken en tid kom att förvaras (1 Sam.7). Därifrån löpte gränsen mot den nordligaste av filisteerstäderna, Eqron, för att sedan fortsätta ut i havet, som därmed utgjorde västgränsen. Härigenom fick Juda stam filisteerna på sin lott. Vidare är det uppenbart att i första fördelningsomgången Juda stam fick ansvaret för sådana städer och områden som senare skulle utskiftas åt andra stammar. Städerna Esem och Siqlag (15:29, 31) t.ex. skulle senare tillfalla Simeon och städerna Sora (eller Sorga) och Eshtaol (15:33) skulle komma att ligga inom Dans område. [52]
Kap. 16
Av Josefstammarna hade Efraim sin gräns vid Jordan, mitt för Jeriko, och den löpte sedan upp till den mäktiga staden Gezer, som inte föll i Israels händer förrän farao i Egypten på Salomos tid erövrade den och gav den i »hemgift åt sin dotter, Salomos hustru», I Kon. 9:16. Från Gezer löpte gränsen ut i havet och lämnade på så sätt längs hela dess längd en korridor på 1,5-2 mil mellan Efraim och Juda. Det var där som Benjamin och Dan skulle komma att placeras. [54]
Efraims nordgräns är det svårare att få grepp om, gränsen mot broderstammen Manasse är suddig. Orten Tappua, troligen belägen ett stycke söder om Sikem, nämns som gränsstad. Kanabäcken i v. 8 är sannolikt det lilla vattendrag som faller ut i havet strax norr om Jaffa. [55]
Kap. 17
Beträffande Manasse rekapituleras först det faktum att stammen har områden på båda sidor om Jordan. Därefter följer en notis som berättar att Selofhads döttrar fick varsin arvedel i Östjordanlandet i enlighet med lagen om kvinnlig arvsrätt i 4 Mos. 27:8, där just deras fall behandlas. Om Manasses gränser, utöver den gemensamma gränsen med Efraim, vet vi endast att »i norr nådde de (= båda Josefstammarna) till Aser och i öster till Isaskar», v. 10. Uppgiften i v. 11 är viktig. Den säger att den egyptiska garnisonsstaden Bet-Sean med dotterstäder och likaså de mäktiga städerna Megiddo och Taanak, välkända från Palestinas arkeologi, tillföll Manasse, trots att de geografiskt tillhörde Isaskar. [57]
Dessa städer kunde emellertid inte Manasse intaga – Jisreelslätten förblev i kananeernas hand. Och i den mån de lyckas att erövra städer, så fördriver de inte kananeerna utan behåller dem som slavar. Trots att Josefstammarna fått hela mellersta Kanaan är de inte nöjda: de klagar över att kananeerna på låglandet är alltför överlägsna med sina hästdragna, järnbeslagna vagnar, den tidens pansarförband. [58]
Kap. 18
När israeliterna under ledning av Juda och Efraims stammar etablerat kontroll över landets centrala delar, återstod att ge de återstående sju stammarna deras områden. För detta ändamål samlades stammarna till Shilo, där tabernaklet sattes upp. Därefter sändes en grupp om »tre män för var stam» ut för att upprätta en beskrivning över landet och föreslå sju geografiskt skilda områden, som de återstående stammarna skulle kasta lott om. På så sätt fick Benjamin östra halvan av korridoren mellan Juda och Efraim, dvs. området strax nordväst, norr och nordost om Jerusalem. [60]
Kap. 19
Simeon fick sin arvslott inom Juda stams södra del. Genom att stammen så »förströddes» gick Jakobs profetia i 1 Mos. 49 i uppfyllelse. Sebulon fick västligaste delen av Jisreelslätten ända ut mot Haifabukten i enlighet med samma Jakobs profetia (49:13), därtill fick stammen bergsområdet i västra Galileen. Isaskar fick östra Jisreelslätten, området söder om Tabor, med Jordan som östgräns. Aser fick kuststräckan i nuv. södra Libanon från nuv. Haifa till Saida, därigenom fanns en liten sydostgräns mot Sebulon. Aser lyckades aldrig intaga de stora kuststäderna. Samtidigt tycks stammen ha dragit sig ur stamgemenskapen. Man drog inte ut i strid med de andra stammarna på Deboras tid: »Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han», Dom. 5:17. Naftali fick östra Galileen och hade alltså Aser i väster, Isaskar i söder och en liten gräns mot Sebulon i sitt sydvästra hörn. Uppgiften »och Juda med Jordan i öster)> (v. 34) kan naturligtvis inte avse Juda stam. Vad som menas är dock oklart. Dan fick den västra delen av den tidigare omtalade korridoren mellan Juda och Efraim. Från detta område bröt stammen emellertid snart upp för att i stället erövra staden Laish med omnejd strax söder om Hermon i nordligaste Galileen, se Dom. 18. [62]
Kap. 20
Enligt påbudet, ursprunligen givet till Mose i 4 Mos. 35, befallde Herren Josua att utse städer dit den som oavsiktligt vållat annans död skulle kunna fly. För östjordanlandets del hade Mose redan i 5 Mos. 4:43 utsett Beser, Ramot och Golan. För västjordanlandets räkning helgade Josua Qedesh, Sikem och Hebron. V. 8 bör i sammanhanget översättas: »Men på andra sidan Jordan, öster om Jeriko, hade Beser…, Ramot…, och Golan…, blivit utsedda.» [64]
Kap. 21
Likaså i överensstämmelse med 4 Mos. 35 beslöt Josua och översteprästen Eleazar att genom lottkastning tilldela leviterna 48 städer »med utmarker». Av dessa fick prästerna, Arons söner, 13 städer, nio ur Juda-Simeon och fyra ur Benjamin. [66]
Kap. 22
När så till slut allt är avklarat – huvuddelen av landet erövrat, och de övriga delarna utskiftade – hemförlovar Josua trupperna från östjordanstammarna. Detta skedde i Shilo, där vi efter sammanhanget i kap. 18:1 fortfarande befinner oss. [68]
Nu utvecklade sig något som höll på att sluta i tragedi. När östjordanstammarna passerade förbi »stenkretsarna» ( gelilot), troligen detsamma som Gilgal (så enligt Septuaginta B och Peshitta), så passade de på att bygga ett monument i form av ett väldigt altare »mitt för Kanaan» (v. 11) »bortom israeliternas (område)». Gelilot bildade så en brygga mellan öst- och västjordanlandet, därav det litet märkliga uttrycket »mitt för» eller »mitt emot» Kanaan. Då bygget blev känt bland de andra stammarna, misstänkte de genast avgudatjänst eller i varje fall olovlig offertjänst, eftersom centralhelgedomen fanns i Shilo, som alltså för tillfället utgjorde den plats som Herren hade utvalt. Klokt nog sände man först en delegation, ledd av översteprästen Eleazars son Pinehas, för att höra vad de skyldiga hade att anföra. Allt visade sig dock bero på ett missförstånd: Östjordanstammarna hade inte alls tänkt sig altaret för offer, utan det var helt enkelt avsett som ett monument över det enade Israel, såväl öster som väster om Jordan. [69]
Kap. 23
Vi har anledning att tänka att Josua höll detta sitt »första» avskedstal c. 1380, förutsatt att Josua i likhet med Kaleb var runt 40 år när han sändes ut på spejaruppdraget och förutsatt att han höll det något eller några år före sin död vid 110 års ålder (24:29). Märk att han förmanar folket att hålla fast vid Moses lagbok (v. 6) och att han vid slutet av sitt liv kan konstatera att alla Herrens löften gått i fullbordan (v. 14). [71]
Kap. 24
En sista gång församlar Josua folket, nu till Sikem, kanske för att tabernaklet nu stod där. Han rekapitulerar det utvalda folkets historia från Abraham till sin egen tid. Han slutar sin egen predikan så utmanande att han uppmanar folket att skaffa sig en annan gud, om Herren inte passar. Att bara höra något sådant är förfärligt för en troende och folket svarar också: chalila lanu aldrig i livet! [73]
Så slutar Josuas bok med ett andäktigt lyssnande folk, som noga vill göra allt som Herren undervisar dem om i sina bud och stadgar. [74]