1983/1 – Litteratur

Agne Nordlander, Korsets mysterium. En bok om försoningen. EFS-förlaget 1982. 157 s. Pris inb. cirka 86:-. [0]

Rektor Agne Nordlander har skrivit en gedigen och lärorik bok om försoningen. Med rätta har han oroats av den ytliga förkunnelse, som allt mer breder ut sig. Själva hjärtpunkten i det bibliska evangeliet, Kristi fullbordade tillfyllestgörelse för oss, tappas ofta bort eller förvanskas. [1]

Nordlander skriver enkelt och lättfattligt. Men han polemiserar med rätta mot människans överdrivna krav på lättillgänglighet. »Kristna människor har många svagheter. En av dem består i en förväntan att allt som har med tron att göra skall vara väldigt lättillgängligt, sött och trösterikt. I annat fall klagar man över att teologerna krånglar till saker och ting. Samtidigt kan samme person läsa ytterst abstrakt litteratur i andra ämnen eller bjuda till oerhörd energi för att förkovra sig i praktiska ämnen. Men när han/hon kommer till den kristna tron, så skall allt serveras i lättfattlig kvällstidningsstil med klatschiga rubriker, korta meningar och inga svåra ord eller abstrakta resonemang. Detta är skandalös lättja!» [2]

N. presenterar klart det bibliska evangeliet, nämligen att grunden för vår rättfärdigförklaring uteslutande är Kristus. Kristus dog för oss, skriver Paulus, medan vi ännu var syndare och vi blev försonade med Gud genom hans Sons död (Rom. 5). »Förut stod vi skyldiga inför Guds domstol, dömda till döden. Nu däremot har vi helt plötsligt blivit frikända. Hur har det gått till? Svar: ’I och genom hans blod’, dvs. genom Jesu offerdöd i vårt ställe» (s. 50). »Genom den Guds rättfärdighet som ges människan blir hon friförklarad inför Guds domstol» (s. 75). »Grunden till att den rättfärdige Guden kan frikänna och rättfärdiggöra den skyldige och ogudaktige är ’förlossningen i Kristus Jesus’, Rom. 3:24, och Kristi död som en soning för synden» (s. 75). »I Nya testamentet utgör Jesu soningsdöd grundvalen för Guds förlåtelse… För Kristi skull förlåter och rättfärdigförklarar Gud den skyldiga människan. För Kristi skull accepterar Gud den oacceptable» (s. 90). [3]

N. kommer naturligtvis också in på 2 Kor. 5:18-21. »I v 19 läser vi, att som en följd av att Gud försonade världen med sig själv ’tillräknar han icke människorna deras synder’… 1981 års översättning, ’ställde inte människorna till svars för deras överträdelser’, leder läsaren helt vilse. Det kan ju bara betyda, att Gud inte tar människans ansvar eller hennes synd på allvar, och Paulus menar raka motsatsen. Gud räknar med synden och tar itu med den i Kristus men på ett helt annat sätt än människorna tänkt sig. Synden står i vägen både för Gud och människan. Om Gud inte låter syndens lön och straffdom drabba människan, vilket är innebörden i ’inte tillräkna’, måste den tas bort på annat sätt. Det har skett genom att den lades på Kristus, ’honom har han för oss gjort till synd’» (s. 115). »Försoningen är något som ligger klart för att mottas, långt innan jag över huvud taget börjar ägna frågan en tanke. Detta framgår ännu tydligare i Rom 5:11, där det kort och gott konstateras, att vi har undfått försoningen genom Jesus Kristus. Guds försoningshandling framstår i detta uttalande som något som skett och är fullkomligt utan att ännu något hänt med människorna… Gud har försonat oss med sig själv genom Kristus. Det är evangeliet, den Goda Nyheten, den villkorslösa gåvan, den obetingade amnestin» (s. 122). [4]

På s. 125 betonar N. att Paulus parallellställer satserna »sedan vi nu har förklarats rättfärdiga i och genom hans blod» (v. 9) och »sedan vi har blivit försonade» (v. 10). »Här använder Paulus tydligt rättfärdiggöra och försonas som synonyma begrepp». Just det. Likväl värjer sig N. en aning för denna parallellism i praktiken, inte när det gäller den personliga tillägnelsen genom tron, men när det gäller vad som objektivt redan har skett i och med Kristi fullbordade gottgörelse. Kanske det är förklaringen till att han inte tar upp Rom. 5:18-19, där den allmänna försoningen likställes med en allmän rättfärdiggörelse, en frikännande dom »för alla människor». [5]

De som missförstår rättfärdiggörelsen till att beteckna människans inre trosförvandling får inget stöd av Nordlander. Fakta är ofrånkomliga. »Termerna rättfärdiggöra och rättfärdiggörelse kommer ursprungligen från rättsspråkets område. Det grekiska ordet för rättfärdiggöra, dikaioo, betyder egentligen förklara rättfärdig, förklara fri från skuld, förklara för icke skyldig till det man anklagas för. Det svenska ordet rättfärdiggöra är därför en dålig översättning. Den går tillbaka på den latinska återgivningen justificare i Versio Vulgata, som betyder just ’göra rättfärdig’» (s. 126). »Rättfärdigförklarandet av den skyldige sker på grundval av Kristi förlossning och Kristi soningsdöd… Denna rättfärdigförklaring tas emot av eller genom tron» (s. 127). »Jag fattig, syndig människa, som vet mig vara värd att förkastas från Guds ansikte, om Gud så skulle döma mig, som mina synder har förtjänat, just jag har fullkomligt villkorslöst och utan krav på motprestation blivit benådad, accepterad av Gud… Övergången från dödscellen till den totala skuldlösheten sker för Kristi skull och är ett ofattbart under» (s. 128). [6]

Bland några anmärkningar mot boken kan nämnas, att N. några gånger citerar NT-81, när denna översättning klart förvanskar Paulus försonings- och rättfärdiggörelselära. Fastän N. vet att Kristi försoningsoffer har ägt rum för alla människor, citerar han utan invändning felöversättningen »ett försoningsoffer för dem som tror» (Rom. 3:25). N. har också svalt bibelkritikens uppfattning att Johannesevangeliet skulle förlägga Jesu dödsdag ett dygn tidigare än synoptikerna (s. 43). [7]

 

Fossiljakten

Av: Seth Erlandsson | Nr 1, 1983 sida 42