1982/5 – Mose och Herrens härlighet

»Men Mose hade för sed att ta tältet och slå upp det ett stycke utanför lägret. Och han kallade det ’uppenbarelsetältet’.» Så står det enligt 1917 års svenska översättning i 2 Mos. 33:7. Denna uppgift verkar förbryllande på många sätt och bär tydlig prägel av bibelkritikens tolkning av texten. Hur bibelkritiken har blandat samman detta tält med tabernaklet och sedan funnit en allvarlig motsägelse, eftersom tabernaklet ännu ej existerade enligt 2 Mos. 40, lämnar jag för närvarande därhän. [0]

Vad 2 Mos. 33:7-11 handlar om är att Mose genom att flytta sitt tält utanför lägret åskådliggör Herrens vrede över folkets avfall. Vers 7 lyder enligt grundtexten: »Och Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt från lägret, och han kallade det ’mötestältet’.» Detta tält var inte tabernaklet. Det hade man inte ens börjat att tillverka. Endast ritningarna för hur det skulle byggas hade Mose genom Guds särskilda uppenbarelse. Tabernaklet blev inte färdigt och uppsatt förrän ett år senare. [1]

Mose tält

Det tält som Mose tog och slog upp för sig självt långt utanför lägret var hans eget tält, som dessförinnan hade stått mitt i lägret såsom ledarens tält framför Levi stams läger. Men nu lät alltså Mose flytta det utanför lägret, kanske på Herrens direkta befallning. Nu måste var och en, som ville rådfråga Herren, gå ut till detta tält utanför lägret. Där, utanför lägret, uppenbarade sig Herren för Mose, inte längre inom lägret. Molnstoden, som betecknade Herrens nådesnärvaro, visade sig över Mose tält utanför lägret. Herren var åter där, fastän folket hade avfallit. Han fortsatte ju sin nådiga gemenskap med Mose. »Då föll allt folket ned och tillbad» (v. 10). De bekände sin synd och bad om nåd. [3]

Mose begäran

Men Mose vill veta mer om Guds rådslut och tankar. »Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig» (v. 13). »Låt mig se din härlighet!» (v. 18). Vad menade Mose? Förstod han vad han begärde? Nej, då hade han inte kommit med denna begäran. Han ville tränga in i Guds hemliga rådslut och få klarhet i hur Guds nådesnärvaro kan förenas med hans vrede över synden. Han vill skåda Guds härlighet i himmelen direkt, till fullo kunna utgrunda hans vägar. Men Herren svarade: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva» (2 Mos. 33:20). Herren »bor i ett ljus, dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se» (1 Tim. 6:16). »Huru outgrundliga är icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar!» (Rom. 11:33). [5]

På vilket sätt skall då Mose få lära känna Herren och hans nåd? Svaret ges i 33:19: »Jag skall låta all min godhet (1917: all min skönhet) gå förbi dig, där du står, och jag skall förkunna Herrens namn inför dig, och jag skall vara nådig mot den som jag vill vara nådig mot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.» De tre satserna, som inleds med »och», förklarar och preciserar den inledande satsen »jag skall låta all min godhet gå förbi dig». Ordet »och» har inte så sällan en explikativ och preciserande funktion, liktydig med »d.v.s., närmare bestämt, mera precist». På denna syndiga jord kan ingen se Gud ansikte mot ansikte och leva. Vi lär känna Gud genom hans förkunnelse och nådiga handlande med oss. [6]

Namnet

Gud uppenbarar sin godhet för oss, när han förkunnar sitt namn för oss. I namnet JHWH (= Herren) uppenbaras hans väsen. Herren är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud (2 Mos. 3:14ff), en Gud som av helt fritt val utvalde patriarkerna. De hade inte på något sätt förtjänat det. Orsaken var helt och hallet hans fria nåd och godhet. Ordet JHWH betyder att »han är den han är», den han visar sig vara genom sina underbara gärningar. Hans väsen påverkas inte av människorna och ändras inte från tid till tid. Han är den evige och oföränderlige, han är nådig och barmhärtig endast för sin egen skull. Hans godhet och nåd är alltid absolut oförtjänt. Fastän han visste om Israels styvnackenhet i förväg, öser han likväl ut sin stora godhet och nåd över folket och uppfyller sina nådelöften till fäderna. [8]

»Jag skall vara nådig mot den som jag vill vara nådig mot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.» Orsaken till Herrens nåd och barmhärtighet är alltså helt och hållet han själv, hans ofattbara godhet. Paulus hänvisar till detta bibelställe i Rom. 9:15 och sammanfattar i den följande versen: »Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.» Denna djupa sanning vill inte vårt förmörkade förnuft förstå. Men Gud vill ge oss kunskap om den genom sin förkunnelse av sitt heliga namn. Vi skall inte försöka få del av denna kunskap på något annat sätt. [9]

Att vilja se Guds ansikte innebär att vilja tränga in i Guds fördolda och innersta tankar, vilket är omöjligt för en människa. Det finns endast ett sätt att se Guds härlighet, hans godhet och nåd, hans rådslut och planer. Det består i att man ser Gud bakifrån, d.v.s. när han redan har passerat och handlat. Att lära känna Gud är att lära känna hans »underbara gärningar» (Apg. 2:11), som ju de profetiska och apostoliska skrifterna handlar om. »När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall täcka över dig med min hand, tills jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig bakifrån (1917: på ryggen). Men mitt ansikte kan ingen se» (v. 22-23). [10]

2 Mos. 34:5-7

Sedan Herren visat att han å sin sida fullföljer sitt förbund med folket genom att han lovar att skriva »samma ord som stod på de förra tavlorna» på två nya stentavlor (34:1-4), visar han på nytt sin nådesnärvaro genom molnskyn och genom att han själv förkunnar »Herrens namn» (v. 5). Det är inte Mose som ställer sig nära Herren och åkallar Herrens namn. Så har uppenbarligen 1917 års övers. missuppfattat texten. Det är Herren själv som är subjekt i hela versen. »Herren steg ned i molnskyn och ställde sig där nära intill honom (intill Mose) och förkunnade (1917: åkallade) Herrens namn.» Precis som i 33:19 och i 34:6 står det här att Herren förkunnar, ropar ut, proklamerar Herrens namn. Innehållet i denna Herrens förkunnelse av sitt namn preciseras närmare i 34:6: »Herren, Herren, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning.» [12]

JHWH (Herren), namnet över alla namn, betyder, som vi redan sagt, den evige, oföränderlige, nåderike Guden, som är nådig och barmhärtig endast till följd av sitt eget väsen, sin obegripliga godhet. »Jag Herren, det är mitt namn, och jag ger inte min ära åt någon annan» (Jes. 42:8). Han är den ende sanne Guden. Han är »Gud» (hebr. el, vilket betyder »stark»), den Starke i Jakob, som är barmhärtig och nådig. [13]

Herrens nåd är fullkomlig, fri, inte orsakad av något hos oss. Han är till sitt väsen så full av hjärtlig tillgivenhet, välbehag, godhet och ömhet, att inget skapat kan jämföras med honom. Synden är orsak till hans vrede, men han är »sen till vrede», han vill inte syndarens död. Han är »stor i nåd och sanning», för övrigt samma ord som används om Guds evige Son i Joh. 1:14 (»han var full av nåd och sanning»). Hans nåd är »stor» i absolut mening, den är fullkomlig, utan gräns. »Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet» (Klag. 3:23). »Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna» (Ps. 36:6). Herrens sanning (trofasthet) hör samman med hans nåd. Med full visshet kan vi anbefalla oss i hans händer. »Du frälsar mig, Herre, du trofaste Gud» (Ps. 31:6). Ty han är »en trofast Gud och utan svek» (5 Mos. 32:4), en evig klippa som håller att bygga på. »De andras klippa är inte som vår klippa» (5 Mos. 32:31). [14]

Herrens sanna härlighet

Guds hjärtas nådiga disposition mot oss människor leder direkt till hans syndaförlåtande aktivitet. Han är en Gud »som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd» (2 Mos. 34:7). Ordet »tusenden» är här figurativt för ett obegränsat antal individer och generationer. Herrens sanna »härlighet» är att han är en Gud, som förlåter överträdelser och synder samtidigt som lagen till fullo blir uppfylld. (Jämför Joh. 13:31 om Människosonens förhärligande i och med att Judas Iskariot går ut i natten för att förråda honom, så att Kristus kan gripas och korsfästas! Kristi förhärligande hör samman med hans ställföreträdande gottgörelse för oss syndare). Herrens härlighet enligt 2 Mosebok är hans stora godhet mot oss, att han förlåter våra synder av fri nåd, för sitt eget namns skull. [16]

Synden

2 Mos. 34:7 brukar tre olika ord för synden. Först ordet awon ( 1917: missgärning), som betecknar synden som skuld inför Gud och som gör människan ofri och ställer henne under domen. Därefter ordet päsha (1917: överträdelse), som betecknar människans förkastande av Guds godhet och nåd, ett avvisande av frälsningen, otrohet mot den trofaste Guden, ett brytande av förbundet med honom, avfall och uppror. Slutligen ordet chatta’a (1917: synd), som avser synden som avvikelse från lagen, ett vilsegående, Guds barns dagliga synd till följd av deras svaga kött. [18]

Fullheten av Guds godhet, uppenbarad i namnet JHWH (Herren), är så stor att Herren utlovar och skänker syndernas förlåtelse åt ogudaktiga, som avfallit från honom (jfr Rom. 4:5). Om våra synder än är blodröda, skall de bli vita som snö (Jes. 1:18). »Jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg» (Jes. 43:25). »Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag frälser dig» (Jes. 44:22). [19]

Vreden

Herren fortsätter sin predikan om sin underbara nåd med orden: »Men som ingalunda låter någon bli ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärningar på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led» (2 Mos. 34:7). Guds gränslösa nåd innebär inte likgiltighet för synden. Synd är ett angrepp på Guds majestät. Den måste straffas, skulden måste betalas. [21]

Hur kan då Guds nåd och Guds vrede förenas? Det är omöjligt för vårt förnuft, ty det kan inte acceptera en Gud, som är nådig utan gräns och uteslutande till följd av sitt eget väsen, och som samtidigt inte låter någon bli ostraffad, eftersom vår synd upptänder hans vrede. Vårt förnuft kan inte utrannsaka och fånga in Gud inom förnuftets gränser. »Vem kan utrannsaka Herrens Ande, och vem kan ge honom råd och undervisa honom? Frågar han någon till råds, för att denne skall ge honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg? Nej, hedningarna är att anse som en droppe ur ämbaret och som en smula på vågskålen… Hedningarna är allesammans som ett intet inför honom, som alls intet inför honom och idel tomhet anses de av honom» (Jes. 40:13ff). I otrons mörker vill förnuftet sätta sig till doms över Gud. [22]

Lösningen på problemet erbjuder endast tron. Ty den omfattar Jesus Kristus, som i vårt ställe tömt vredesbägaren, betalat alla våra skulder och vunnit åt oss evig frid och rättfärdighet. När vi genom Ordet lär känna Guds nådiga sinnelag mot oss syndare för Kristi skull, uppenbaras Herrens härlighet. Den som i otro förkastar denna Herrens sanna härlighet, Guds oförtjänta nåd och förlåtelse, får inte se livet, »utan Guds vrede förblir över honom» (Joh. 3:36). Detta är domen. »Trodde ni Mose, så skulle ni ju tro mig», säger Jesus (Joh. 5:46). Ty han är »nåden och sanningen» enligt Joh. 1:17. »Nåden och sanningen blev kött genom Jesus Kristus.» [23]