Den frågan ställs i tidskriften Lutheran Sentinel, May 1982, av pastor Paul G. Madson i Minnesota. Låt mig få referera en del av vad han svarar. [0]
Frågan »Med vem skall jag utöva kyrkogemenskap?» är inte särskilt aktuell för den som saknar bekännelsetrogna principer. Men vi inom »Evangelisk Lutherska Synoden» (ELS) har lärt oss, att vår synod betraktar frågan om kyrkogemenskap med andra kyrkor – t o m andra lutherska kyrkor – som en viktig fråga. Och den frågan måste avgöras utifrån Guds ord. Kort uttryckt är vår hållning den, att våra kyrkor kan ha full altar- och predikstolsgemenskap med kyrkor inom ett samfund, med vilket vi är ett i läran. [1]
I den religiösa tidskriften Verdict har vi funnit många fina artiklar. Men nyligen förelåg en artikel som vi inte kan instämma i. Den hade rubriken »Den radikala grundvalen för kristen gemenskap» och var författad av Geoffrey J. Paxton. [2]
Paxton för fram Bibelns undervisning om Guds rättfärdigförklaring av syndaren och framhåller som Paulus att »rättfärdiggörelsen innebär en rättfärdiggörelse av den ogudaktige». Men sedan går han vidare och tillämpar denna undervisning på frågan hur kyrkogemenskap skall utövas inom den synliga kristenheten här på jorden. Det är här han gör en oriktig tillämpning av rättfärdiggörelseläran. Han argumenterar ungefär så här: Gud accepterar oss oberoende av våra gärningar. Därför bör vi acceptera andra oberoende av deras gärningar. Han säger: »Att inte utöva kyrkogemenskap med dem som förtröstar på Frälsarens förtjänst allena är en allvarlig brist i tron.» [3]
Vad skall vi säga om detta? Vi förnekar inte att vår tro kan ha brister. Vi behöver alltid sträva efter att ge uttryck för vår tro på ett mera kristtroget sätt. Men att stämpla som »bristfällig tro» en kristens vägran att utöva kyrkogemenskap med dem som han tror inte lär i enlighet med Guds ord – det är att missförstå läran om kyrkogemenskap. [4]
För det första: en kristen står i gemenskap med alla medkristna, var de än finns, vare sig denna gemenskap manifesteras synligt eller inte. De kan t o m tillhöra en annan kyrka i staden som han inte kan praktisera kyrkogemenskap med. Han utövar inte kyrkogemenskap med dem, men om de delar hans tro på gudamänniskan Kristus som deras Frälsare från synden, står de i gemenskap – andlig gemenskap, även om den inte öppet kan framträda. [5]
Ja, men om de är överens om vad evangelium är, bör de då inte också sträcka ut handen till kyrkogemenskap med varandra. Paxton skulle svara: »Jo.» Hans argument är följande: »Gud accepterar oss på grundval av Kristus allena. Så bör vårt accepterande av andra grunda sig på Kristus allena.» [6]
När Paxton talar om »accepterande», tycks han tro att eftersom vi lär att vi inte skall utöva kyrkogemenskap med vissa, betyder det att vi inte anser att de bör accepteras som medkristna. Men det är ett missförstånd av vår lära om kyrkogemenskap. Det är som att säga att 2+2=3. Det följer inte med nödvändighet att vi inte accepterar människor som Guds folk av det skälet att vi inte praktiserar kyrkogemenskap med dem. Guds folk är en osynlig kyrka, en gemenskap som endast Gud känner. De som vi av samvetsskäl vägrar att stå i kyrkogemenskap med kan vara medlemmar i den heliga, allmänneliga kyrkan, de heligas samfund. Men frågan om att utöva kyrkogemenskap har att göra med den synliga kyrkan här på jorden. Här har vi att göra med det som är känt för oss på grund av den öppna bekännelse som en viss yttre kyrka gör, en bekännelse som delas av alla hennes medlemmar på grund av hans/hennes anslutning till den kyrkan. Som kristna är vi förpliktade att lära i enlighet med Guds ord. Och den förpliktelsen sträcker sig inte bara till »evangeliet», som Paxton vill göra gällande, utan till allt vad Skriften lär (Matt. 28:20). Ty allt vad Skriften lär har betydelse för evangeliet. [7]