Hur enkelt, men majestätiskt, fångar inte aposteln Paulus både fastetidens och påskens mening då han i slutet av Romarbrevets fjärde kapitel säger: »(Han) utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull»! [0]
»Han utgavs.» Vilken smärta och ångest, vilken kärlek och omtanke meddelar inte de orden! I ett avseende framhäver de hur människans handlande förorsakade vår Herres död. Den fruktansvärde romerske ståthållaren utger det oskyldiga offret till att korsfästas. Den förrädiske lärjungen utger honom till den grymma mobben – med en kyss. (Det är kanske ingen tillfällighet att samma grekiska ord kan betyda både »utge» och »förråda».) Stilla veckan är verkligen den tragiska berättelsen om hur många människor utger den Helige till lidande och död. [1]
Men i en djupare mening utgavs han av Gud Fader själv för att återlösa världen. Paulus säger ju att han »utgavs för våra synders skull» – dessa våra oräkneliga synder mot Guds lag, som inte kräver något mindre än vår totala kärlek, tillit och lydnad. Hans liv i aktiv lydnad mot sin faders vilja var, liksom hans offerdöd, i vårt ställe, för vår skull, »för våra synders skull». Detta att han utgavs har nådigt räddat oss från den skuld och det straff som med rätta är vårt. Vilka stora och goda nyheter för en och var! [2]
Påsken är Guds Lamms stora segerfest. Aposteln Paulus säger enkelt: »(Han) uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull». Det är betecknande att Paulus använder ordet »rättfärdiggörelse» för att sammanfatta uppståndelsens innebörd. Som en stor klimax för vår Herres återlösningsuppdrag förklarar påsken med kraft att han är Guds Son. Men inte bara det! Påsken betonar att Fadern har accepterat sin Sons offer för försoningen av världen och för hans skull nådigt har förklarat hela världen rättfärdig inför sig. Återlösningen är fullständig. Synden, hela mänsklighetens förbannelse, är besegrad. Livet har triumferat över döden, himlen över helvetet! Och genom tron – tron allena – blir allt detta vårt eget. [3]
Det är inte överraskande att vår lutherska tradition betonar att rättfärdiggörelsen är centrum i all tro och teologi. Den är vår »materialprincip», »artikeln med vilken kyrkan står eller faller». Dr Martin Luther tillkännagav: »Där denna enda artikel förblir ren, där förblir kristenheten ren, i vacker harmoni och utan någon schism. Men där den inte förblir ren, där är det omöjligt att avvisa någon villfarelse eller heretisk ande.» Våra bekännelseskrifter kallar rättfärdiggörelsen genom tron »vår kristna läras främsta artikel, som, rätt förstådd, upphöjer och förhärligar Kristi ära och giver åt alla troendes samveten en välbehövlig och rik tröst» (Ap. IV, 2, SKB s. l03f). [4]
Man kan lägga märke till två viktiga aspekter i vår rättfärdiggörelse, men de två bör aldrig åtskiljas. Den ena är att vår Herres liv, död och uppståndelse åstadkom en försoning av hela världen (ibland kallad »objektiv rättfärdiggörelse»), vilket vår Brief Statement (framställning av Missourisynodens läroståndpunkt, övers. anm.) uttrycker så här: »Skriften lär att Gud redan har förklarat hela världen vara rättfärdig i Kristus.» Den andra viktiga aspekten (ibland kallad »subjektiv rättfärdiggörelse») är att det som Gud åstadkom i Kristus mottas av alla dem och endast av dem som »tror, accepterar och litar på det faktum att deras synder är förlåtna för Kristi skull» (Brief Statement). [5]
Rättfärdiggörelsens båda aspekter måste energiskt proklameras och läras – den förra för att förhindra en subjektivism som snävt riktar uppmärksamheten på oss själva och därigenom gör oss antingen osäkra eller stolta, och den senare för att påminna oss om att förlåtelse, liv och frälsning inte blir eller förblir vår personliga egendom på ett mekaniskt eller automatiskt sätt eller utan att vi tror på Kristus. [6]