I korsdraget
I den finlandssvenska tidningen Kristet perspektiv 1/82 förekommer en intressant intervju med biskop emeritus Bo Giertz under rubriken »I korsdraget». Angående bibelkommissionens nyöversättning av NT (NT-81) påtalar Giertz »några allvarliga skönhetsfläckar». Vilka då? [0]
Framför allt det besynnerliga infallet att förvandla den Helige Ande till »den heliga anden». Direkt skrämmande är vad som påstås från prominent håll inom kommittén, att man skulle ha fått upplysning om att den Helige Ande på den tiden inte uppfattades som en person utan som en kraft. [1]
Många enskildheter kunde nämnas: en viss benägenhet att hitta helt nya översättningar utan motsvarighet i andra översättningar. T.ex. fjärde bönen eller Rom. 8:28 m.fl. [3]
Noterna och förklaringarna är ofta direkt misslyckade. De är hållna i en akademisk stil som inte hör hemma i en folkbibel och iakttar en strikt objektivitet (menar verkligen Giertz att de bibelkritiska noterna är objektiva? red. anm.), ofta ger de inga svar utan meddelar bara motstridiga synpunkter. Dessutom präglas de av en rent inomvärldslig syn på det som Bibeln talar om (t.ex. i förhållandet NT-GT). [4]
De nya namnformerna är också misslyckade. De avviker från vad som är helt inarbetat i vårt språk. [5]
Historisk-kritisk forskning
Giertz svar på frågan »Hur ser Du på historisk-kritisk forskning av idag?» är också värt att citera. [7]
Vi har fått ett olyckligt accepterande av en vetenskaplig metod som egentligen hör hemma inom naturvetenskaperna med en definition av begreppet objektivitet som egentligen utesluter varje tanke på Gud och ett gudomligt ingripande. Man kan inte driva teologi efter rent profanvetenskapliga principer. Ingen kan nalkas religiösa fenomen utan förutfattad mening. Antingen vet man av egen erfarenhet att Gud finns och räknar med detta (och alltså med verkande orsaker av det slag som inte går att objektivt konstatera) eller också utesluter man Gud. Om man har en vetenskaplig metod som konsekvent utesluter alla transcendenta faktorer (Gud alltså) har man ingen möjlighet att förstå kristendomen. [8]
Kyrkosplittring
Intervjun med Giertz kommer också in på kvinnoprästfrågan och splittringen i Svenska kyrkan. Därvid ger Giertz uttryck för en ganska vanlig sammanblandning av den osynliga och den synliga kyrkan. Det som gäller om kyrkan i egentlig mening, den osynliga kyrkan, nämligen att endast Gud kan skapa den, tillämpas på den yttre kyrkan och de lokalförsamlingar, som de troende har att bilda och svara för i enlighet med Guds ord. Så här svarar Giertz på frågan »Men hur är det då med enheten inom Svenska kyrkan idag?» [10]
Jag har den gamla lutherska inställningen: man skall bli kvar i kyrkan så länge det finns möjligheter att där få förkunna ett rent evangelium. Man kan inte bilda en ny kyrka. En fallen kyrka kan stöta ut den sanna Kyrkan ur sig, men så länge vi får stanna och har möjligheter att verka är vår plats i den kyrka där vi blev döpta. Vi skall inte uppge hoppet om den. [11]
»Man kan inte bilda en ny kyrka», säger Giertz. Detta är endast sant om den osynliga kyrkan. Den består av alla sant troende och det är endast Gud som genom evangelium i Ordet och sakramenten upptänder och uppehåller denna tro. Men lokalförsamlingar och sammanslutningar av sådana i yttre kyrkosamfund bildas och organiseras av människor. Troende människor skall sluta sig samman med sina andliga syskon och tillsammans sörja för att Ordets och sakramentsförvaltningens ämbete upprättas och kan förvaltas i enlighet med Guds Ord. De troende har att sörja för att Ordet rent och klart förkunnas och att sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse. Också Giertz har sannolikt varit med om att lokalförsamlingar har bildats i Sverige genom pastoratsregleringar och att lokalförsamlingar och kyrkor bildats på missionsfälten. [12]
Det är ingalunda en äktluthersk inställning att fortsätta kyrkogemenskapen med en kyrka, som inte längre vill sörja för att Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas. När den egna kyrkogemenskapen inte vill rätta till uppenbara avsteg från Guds ord utan i stället uttryckligen försvarar och tolererar obibliska läror och ordningar, är det de troendes rätt och plikt att bryta en sådan obiblisk kyrkogemenskap och ersätta den med en rätt nådemedelsförvaltning, där man är ett i tro, lära och bekännelse. Såväl Bibeln som de lutherska bekännelseskrifterna varnar för en samexistens mellan biblisk och obiblisk förkunnelse. Se bl.a. Traktaten om Påvens makt och överhöghet. [13]
Konsekvensen av Giertz uppfattning blir att han förespråkar en samexistens inom kyrkan mellan biblisk och obiblisk tro och förkunnelse. Han säger: »Det går att leva tillsammans och ha mycket gemensamt.» Intervjuaren frågar: »Är det rätt att säga att ämbetsfrågan trots allt inte från nejsidan sett är kyrkosplittrande, men håller på att bli det från jasidan? Ni skulle vara villiga att leva samman sida vid sida men den stora majoriteten låter er inte göra det?» Giertz svarar: »Precis så är det. Hela den gamla biskopsuppsättningen som vi hade år 1958 var på denna linje.» [14]
Det är svårt att förstå att Giertz som säkerligen har läst igenom Bibeln många gånger, inte har sett att Bibeln gång på gång varnar för och förbjuder en sådan samexistens inom den yttre kyrkogemenskapen som han försvarar. [15]
Samexistens med vargarna?
Under rubriken »Samexistens med vargarna?» tog Ola Österbacka till orda i Sändebudet 6/82. Han skrev bl.a.: [0]
Jag vill anknyta till senaste nummer av Kristet Perspektiv, där biskop em. Bo Giertz ställts i korsdraget. Enligt honom är den gamla lutherska inställningen att man skall bli kvar i kyrkan så länge man får bli kvar. Han förespråkar alltid konsekvent en sådan samexistens. Villolära och ren lära skall få leva sida vid sida. [1]
Jesus talar om villfarelsen som en lära från ulvarna, med ett modernare ord: vargarna. Vargarna klär sig i fårakläder för att de skall kunna ta sig in i hjorden. Förespråkar Jesus samexistens med dem? Nej, han säger: Ta er till vara! (Matt. 7:15). [2]
I Bibeln kan vi se två linjer, när det gäller att förhålla sig till dem som lär annorlunda. Den ena linjen säger: Det är inte så farligt, allt står väl till (Jer. 6:13-14). Man har överseende med det avvikande, man förespråkar tolerans. Man klär sig så att man skall likna fåren, även om man själv står i djävulens tjänst (2 Kor. 11:13-15). [3]
Den andra linjen är hård. Där uttalas fördömanden (Gal. 1:8-9), där varnar man för att blanda sig med villolärarna (Rom. 16:17, 2 Joh. v. 9-11). Där avslöjar man vargen, och varnar fåren för att gå nära vargflocken. Där uppmanar man att lyssna till den rätte herden och fly bort från den falske herden (Joh. 10:5). [4]
Är det inte typiskt, att man från kyrkans håll i dag vill hålla sig till den mjuka linjen, till tolerans och samarbete? Man förtiger konsekvent de ställen i Bibeln, som är obekväma, och vädjar till en allmän princip om kärlek, öppenhet. Man ser inte, att det just är Satans strategi att närma sig så mycket han kan, och försöka väcka så lite uppseende som möjligt. Han lyckas skrämmande bra, t.o.m. bland oss som menar oss vara bibeltrogna. [5]
Den som för sitt samvetes skull inte kan blunda för de obekväma bibelställena anses vara alltför hård, ja kanske förblindad av högmod. Skulle då bara några få ha rätt gentemot en hel kyrka? Så kommer frestelsen att böja sig, att tala lite tystare, för att man inte skall bli ansedd som bråkmakare. Men är det att bråka, att på samma sätt som vår Mästare varna för vargarna? [6]
Läs igenom Österbackas vittnesbörd en gång till! Hans tal är i enlighet med Guds ord (1 Petr. 4:11) och bör därför leda till efterrättelse. [7]
Bör det råda åsiktsfrihet i en kristen kyrka?
Under rubriken »Åsiktsfrihet – vad är det?» tar Nya Väktarens redaktör G. A. Danell NV 5/82 upp kravet på åsiktsfrihet inom Svenska kyrkan. Det är motståndarna mot kvinnliga präster som kräver att deras åsikt också skall tolereras inom Svenska kyrkan. Danell slår huvudet på spiken. [0]
Bör det råda åsiktsfrihet i en kristen kyrka och då i synnerhet bland hennes präster? [1]
Svaret på den frågan måste bli ett obetingat nej – för så vitt det gäller teologiska åsikter. [2]
Felet idag är inte, att man från ledande håll inom svenska kyrkan ingriper direkt eller indirekt mot dem som har avvikande åsikter från fastställd lag och ordning. Felet ligger hos denna lagstiftning själv… [3]
För vår del instämmer vi i vad som nyligen sagts av biskopen i Stockholm, nämligen att en kyrka inte kan på en gång både ha och inte ha kvinnliga präster. Det måste i denna fråga bli ett antingen eller, inte ett både och. Skillnaden oss emellan är den, att i en rättrogen kristen kyrka kan kvinnan inte vara präst. [4]
Vi bör därför inte förfasa oss över utvecklingen sedan 1958 eller tycka synd om oss själva, för att vi kvinnoprästmotståndare inte kan bli biskopar eller domprostar, nej, knappt kyrkoherdar och rätt snart inte ens präster. Både att vara biskop och domprost är idag i svenska kyrkan i sig självt en motsägelse för den, som lyder Herrens bud om kvinnans rätt till prästämbetet… [5]
Det har sagts flera gånger i denna tidskrift – till mångas förargelse – att motståndarsidan begick ett svårt fel genom att gå med på kompromissen med samvetsklausulen som räddningsplanka… [6]
Grundfelet med den svenska kyrkan idag är en falsk lärofrihet, som tolererar snart sagt vilka förnekelser som helst både i fråga om läran och levernet, men som förenas med en absolut intolerans beträffande motståndet mot den obibliska nyordningen av prästämbetet… [7]
Den falska lärofrihet och åsiktsfrihet, som tillämpas i dagens svenska kyrka, innebär i sak förnekelse av Sanningen själv, av Sonen. Denna förmenta frihet är därför i själva verket frihetens motsats, bundenhet under den falska läran, Lögnen och lögnens fader. [8]
Måste ledamöter i kyrkoråd tro på Gud?
SvD tog den 19 april upp frågan om kyrkorådsledamöter måste tro på Gud. Därvid svarar ärkebiskopens inrikesadjunkt, Olof Ignérus, följande: [0]
En svår fråga. Präster vill att alla människor skall komma till tro. Valbara kyrkoråd är de som tillhör Svenska kyrkan och i övrigt uppfyller krav på valbarhet. [1]
– Hur skall man veta om den som skall väljas är troende? [2]
Ja, hur mäter man sånt? Kyrkan har ingen vilja att göra sådana mätningar. I så fall skulle detta ha kommit till uttryck i särskilda bestämmelser, men några sådana finns inte. [3]
Också chefen för Svenska kyrkans centralråd, direktor Carl Henrik Martling, fick frågan »Måste en kyrkorådsledamot tro på Gud?». [4]
Ja, det finner jag helt naturligt! Men detta är alltid något som man varken kan granska eller bör examinera. [5]
Dessa svar, i synnerhet inrikesadjunktens, vittnar om en häpnadsväckande flathet och okunnighet. Man måste klart skilja mellan det fördolda och det uppenbara. Vi kan inte och skall inte försöka se in i det fördolda. Endast Gud kan se in i hjärtana. Men det är ju inte fråga om att försöka se in i hjärtana, när man frågar efter vad en människa tror och bekänner. Ingen kyrkorådsledamot eller kristen över huvud taget är dispenserad ifrån att företräda den kristna tron. Den som bekänner den kristna tron om Fadern och Sonen och den Helige Ande skall vi betrakta som en kristen. Endast Gud kan avgöra om en sann bekännelse är hycklad. Det är inte vår sak. Men den som avviker från Guds ord och inte delar den kristna bekännelsen skall vi inte betrakta som en rätt kristen. En sådan skall vi av kärlek förmana och undervisa av omsorg om hans själ. Hur skall människor (det må vara kyrkorådsledamöter, ja t.o.m. präster och biskopar) kunna förstå den stora andliga fara de befinner sig i genom falsk lära eller ohörsamhet mot Guds ord, om inte församlingen påtalar det utan i stället välkomnar dem t.o.m. som kyrkorådsledamöter och andliga ledare? Vad står det i 2 Joh. 9-11, 1 Petr. 4:11, Rom. 16:17, Matt. 7:15, Gal. 1:8f, 1 Kor 1:10, Joh. 8:31, Upp. 22:18-19? [6]