»Det viktigaste löftet» som Filon av Alexandria (judisk exeget och filosof c:a 20 f.Kr.-40 e.Kr.) föredrar att kalla det, är i GT nasiratet. Namnet nazir, från verbet nazar, avskilja, avsöndra, betecknar att detta löfte främst är en form av avhållsamhetslöfte. Men nasiren är inte främst avsöndrad från världens goda utan till Herren. Nasirlagen, som står att finna i Num. 6:1-21, handlar endast om frivilliga och tillfälliga löften, inte om ett livslångt nasirat, som fallet är med Simson och Samuel – om den senare utsägs inte direkt att han är nasir. Bestämmelsen säger att nasiren – man eller kvinna – under sin helgelsetid för det första skall avhålla sig från vin och starka drycker, vidare från av dessa drycker beredd vinäger och allt som är gjort av druvsaft, ja överhuvudtaget allt som kommer från vinstocken. För det andra skall de låta håret växa fritt och inte komma vid det med någon rakkniv och för det tredje inte låta orena sig genom någon död, om det så är föräldrar eller syskon. Annars är inget påbjudet eller förbjudet, t.ex. att avhålla sig från umgänge med människor, leva i celibat m.m. [0]
Den vanligaste och även kortaste längden av ett nasirlöfte avsåg, enligt senare judisk ordning (Mishna Nazir 1:3), 30 dagar. Nasirlöften antyds på två ställen i Apg., nämligen 18:18, där Paulus vid avslutandet av andra missionsresan i Korints hamnstad Kenkrea lät raka sitt huvud: »han hade nämligen bundit sig genom ett löfte». Vidare 21:23-27, hur Paulus på uppmaning av församlingen i Jerusalem åtar sig kostnaderna för fyra män som »bundit sig genom ett löfte», d.v.s. betala för de offerdjur, som tillsammans med offer av mat och dryck, skulle frambäras enligt Num. 6:14ff. [1]
Man har framfört många tankar om nasiratets natur och plats i Gamla testamentets tro. Närmast ligger att med judiska lärde erinra om släktskapet mellan nasirlöftena och den prästerliga tjänsten. Första löftet motsvarar Lev. 10:9, där prästerna under sin tjänstgöring är förbjudna att dricka vin. Det tredje löftet överensstämmer helt med att översteprästen enligt Lev. 21:11 inte får orena sig genom någon död, inte ens en av de närmast anhöriga. Det prästerliga livets grundsats: renhet, oberörbarhet med all slags död och förgängelse, den fullständiga hängivenheten för Gud ställd över alla jordiska band – detta är även nasiratets grundidé. Men nasirerna hade ingen tjänst vid helgedomen. De åtog sig frivilligt att för en tid föra prästerligt liv, inte utföra prästerlig tjänst. [2]
Vilken betydelse i sammanhanget har då nasirens hårsvall? I Num. 6 kallas det långa håret nezär, i kyrkobibeln översatt med »nasirtecken». Samma ord används om det översteprästerliga diademet i bl.a. Ex. 29:6. Smörjelseoljan tillsammans med nezär (= diadem) är alltså tecken på att prästen är helgad åt Gud. Så är det också med nasiren. Även han bär en nezär på sitt huvud, nämligen det långa håret. Hans vigning visar sig således i hårsvallet, vilket alltså inte endast vittnar om att han tagit avstånd från det världsliga, utan i stället mer vittnar om hans fulla tjänst för Gud. En viss betydelse i sammanhanget får då Lev. 25:5, 11. I dessa två verser förekommer ordet nazir som benämning på de obeskurna vinstockarna, de som under sabbats- och jubelår skulle få växa fritt utan att skördas och beskäras. Vinstocken helgas därmed att den ej används till mat och dryck, utan därigenom att hela dess kraft tillfaller Herren. På samma sätt förhåller det sig med nasiren. Ty han helgar sig själv åt Herren genom att för en tid avhålla sig från vin och i helighet efterlikna prästen, i det att han – avskild för Gud – ägnar all sin kraft åt Herren Gud och hans tjänst. [3]