Signaturen E.L. i Göteborgs Stiftstidning har gått till starkt angrepp mot Biblicum och dess föreståndare. Saken har närmast gällt frågan om synergismen i nådaval och omvändelse. Som den minnesgode läsaren kan erinra sig, så återfanns i tidskriften Biblicum för 1978 en uppgörelse med synergismen, människans medverkan i omvändelsen, den tredje orsaken etc. Exempel på en sådan lära var inte svåra att lyfta fram, såväl inom som utom den s.k. lutherdomen. Seth Erlandsson kunde peka på flera exempel, inte minst från Henric Schartaus undervisning. Detta har nu djupt upprört sign E.L., som däri ser ett fräckt och förljuget angrepp på Schartau och hans lära. Den synergism man tycker sig utläsa ur Schartaus skrifter är blott skenbar, menar han. I verkligheten är också för Schartau omvändelse m.m. alltigenom Guds verk. [0]

 

”Alltigenom Guds verk”

Det låter sig ju sägas. Men problemet är ju att även Melanchton m.fl. och sedermera också pietisterna kunde säga att alltsammans är Guds verk och ändå inrymma människans medverkan i omvändelsen. Melanchton försvarade sitt hävdande av den fria viljan med att han egentligen menade den omvända viljan. Och pietisterna hävdade utåt sett nåden allena, dock så att nåden kom att betyda nådeverkningar och nådekrafter som människan hade att rätt känna till, att rätt mottaga och göra ett riktigt bruk av, för att omvändelsen skulle komma till stånd. Med avseende på pietismen skriver Erik Vikström: »Därför faller det avgörande ansvaret för frälsningen tillbaka på människan själv. Man förkastar läran om en fri vilja i andliga ting men räknar i stället med en genom nåden upprättad fri vilja såsom en personlig besittning. I praktiken står man därför rätt nära den av Melanchton på senare år framförda, omstridda och såsom synergism stämplade läran om människans förmåga att tillägna sig nåden ( facultas applicandi se ad gratiam)» (Ortotomisk applikation, s. 65). [2]

 

Nåden blir nådekrafter

En sådan lära där nåden betyder nådekrafter har inte bara stora likheter med den romersk-katolska läran om den ingjutna nåden, utan är i praktiken identisk. Detta har man också observerat från den romersk-katolska kyrkans sida. Den katolske teologen Joseph Pohle pekar bl.a. på pietismen som en av orsakerna till att man numera inom protestantismen återvänt till den »förnuftiga katolska uppfattningen» av nådeläran (Lehrbuch der Dogmatik II, s. 440, Paderborn 1921(!)). Han hänvisar också till den norske konvertiten Krogh-Tönning, vilken undersökt saken i de skandinaviska kyrkorna och där funnit att man genom »en stilla reformation» idag allmänt omfattar den romersk-katolska rättfärdiggörelseläran! [4]

 

Schartaus undervisning

Schartaus undervisning kan inte bedömas isolerat utan måste ses i ljuset av pietismen. Tyngdpunkten i den schartauanska nådeläran har nämligen sin förankring där. I pietismen möter vi en gentemot den ortodoxa lutherdomen förändrad nådelära. Nåden fattas inte primärt som syndaförlåtelsen, utan som nådeverkningar och nådekrafter som människan har att göra ett rätt bruk av. Framgången av nådens verk beror på hur människan brukar den för varje stadium givna nåden eller förmågan. T.ex. lär man att i kallelsen undfår människan förmågan att bedja – och detta trots att hon är andligt död. Framgången beror helt på om människan brukar bönen. [6]

Man lärde också att människan före trons förlänande äger en fri vilja att mottaga nåden. Avgörande blir då om hon gör bruk av denna frihet. Till skillnad från ortodoxien, som endast såg det av lagen förkrossade samvetet som en beredelse till tron (lägg märke till: en av Gud helt och hållet verkad och därtill inget som uppväckt goda rörelser i människan), så uppställde pietismen många villkor som människan måste uppfylla för att få tro evangelium. Dessa förutsättningar eller villkor (t.ex. en fri vilja, syndens övergivande, den rätta ångern, ett rätt bedjande) var viktiga kännetecken som en människa hade att iakttaga hos sig själv, om hon på ett rätt sätt skulle tro evangelium. Man kunde nämligen enligt pietismen tro för tidigt, d.v.s. utan stöd av dessa kännetecken, och det var att tro falskt. Detta till skillnad från Luther, som menade att ingen kan tro för tidigt, eftersom ingen kan ta till sig evangelium, om det inte blir henne givet. [7]

Pietismen menade att man orätt kunde trösta sig med evangelium och det ville man varna för. Därför betonade man ständigt att människan i omvändelsen alltid måste göra ett rätt bruk av nådekrafterna. [8]

Återfinns nu dessa karakteristika i Schartaus undervisning? Låt oss gå till hans egen undervisning, hämtad ur »Utkast till offentliga förhör… Lund 1850», s. 176ff. [9]

 

Människan måste rätt bruka nådekrafterna

I omvändelsen särskiljer Schartau två stadier som föregår tron, kallelsen och uppväckelsen. Båda dessa innesluter bestämda aktiviteter från människans sida. Ty hela nådens ordning kan enligt Schartau ses under två aspekter, dels vad Gud verkar (»omvändelse»), dels människans mottagande och användande av denna verkan (»bättring»). [11]

»Det som hörer till omvändelsen och det som hörer till bättringen omväxlar så med vartannat, att emot varje av den Helige Andes verkningar i omvändelsen svarar ett emottagande och användande av människan i bättringen.» [12]

Att en människa kommer till tro kan alltså enligt Schartau ses som en växelverkan mellan gudomlig och mänsklig aktivitet. Hur ser då Schartau på den mänskliga aktiviteten i omvändelsen? [13]

»Men uti detta emottagande deltager människan med sin nekande frihet i så måtto, att hon icke förslösar eller emotstår den näst förutgående till omvändelsen hörande verkan.» [14]

Schartau förnekar således inte människans deltagande. Han använder inte ordet »medverkan», men just på det sätt Schartau beskriver detta deltagande, innebär det en väsentlig och aktiv medverkan innan tron upptänts. Schartau avvisar en grov pelagianism med att det [15]

»under ett sådant deltagande och användande ser ut liksom människan handlade helt och hållet av egen kraft… Till detta bättringsdeltagande hjälper människan sig icke fram, såsom vore det ett människans verkande, utan människan bliver hulpen fram, såsom till en belöning för ett genomgånget prov, efter den grundlagen, som står i Matt 25:29.» [16]

I nämnda bibelord kan man läsa: »Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog, men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.» – Det som människan måste äga enligt Schartau om hon ska kunna fortsätta i nådens ordning är hela tiden det rätta bruket av nådekrafterna eller nådeverkningarna. Utan denna aktiva medverkan blir hon inte omvänd. [17]

 

Till varje stadium i nådens ordning hör ett prov

Schartau fortsätter sedan att beskriva hur det i kallelse och uppväckelse hela tiden handlar om vad Gud verkar och hur människan brukar denna verkan. Till varje stadium hör ett prov som människan måste gå igenom. Redan i kallelsen måste hon välja mellan »de ljuvliga rörelserna» och »fåfänglig förnöjelse». Ett rätt väljande här och människan har gått igenom provet och kan gå till nästa steg. [19]

»Då en människa går med sann bättring igenom det vid kallelsen förekommande provet, så skrider det med den människan till uppväckelse.» [20]

Redan i kallelsen får människan förmågan att bedja, fastän hon förblir »andligen sovande»: [21]

»En människa som blir kallad, är fientlig och andligen sovande… Den kallade människan är både före och efter kallelsen andligen sovande. [22]

 

Uppväckelsen

Uppväckelsen indelar Schartau i fyra upplysningar, vilka följa på varandra. Till varje del hör en gudomlig verkan och mot denna svarar en mänsklig aktivitet. Till var och en hör också ett prov som människan måste genomgå och på vilken framgången beror. Till den första upplysningen hör ett »syndens övergivande». Till den andra »ett allvarligt sökande i ordet och med bönen». I den tredje gäller det att »söka frälsning». Friheten återställes mer och mer för varje steg i denna ordning. I den tredje upplysningen kan Schartau beskriva friheten i viljan med följande ord: [24]

»Friheten återställes i viljan att människan icke genast förkastar det sättet att handla med Gud, då människan får sig tillbjuden förlåtelse utan all mänsklig betalning … Det som borttages, är således endast den fientliga gensträvighet, som förkastar evangelii lära, ty själva emottagandet, vilket är den sanna tron, uppkommer icke så tidigt i hjärtat. Att icke förkasta är därför icke att emottaga.» [25]

»Friheten återställes (i förståndet) genom den ökade insikten på den saken varuti människan har att göra val, då hon nämligen kommer att förstå 1. varigenom hon skall bliva frälst, nämligen genom Jesus, och 2. huru, nämligen av nåd, såsom en skänk utan egen åtgärd.» [26]

Men denna insikt är inte enligt Schartau trons insikt, men det kan bli tro om den rätt används och brukas. [27]

 

Pånyttfödelsen

Först i pånyttfödelsen, som följer på den fjärde upplysningen, kan en människa omvändas, menar Schartau. De förberedande nådeverkningarna har under människans rätta bruk förvandlat henne så att hon nu kan få tillägna sig evangelium. Här kommer vi till de kännetecken Schartau pekar på som en människa ska äga för att få tillägna sig evangelium. [29]

»Den, hos vilken den sanna tron kan varda upptänd, är således en människa, som underkastat sig den Helige Andes skarpare tuktan … en ödmjuk människa … en förbidande själ.» [30]

Dessa exempel får räcka. De visar att den nådelära som träder oss till mötes i Henric Schartaus undervisning har sin bakgrund i pietismen. Därför träffar anklagelsen för synergism den schartauanska nådeläran. Det återstår nu för E.L. och hans läsare att låta materialet få träda fram. Det talar för sig självt. [31]

Gunnar Edwardsson