1981/5 – Utblick över samtiden

Sjutton nya punkter

Red. för Nya Väktaren, G. A. Danell, har i nr 5/81 framställt »17 nya punkter». Bakgrunden till dessa »nya» punkter är Kyrklig Samlings 17 punkter med anledning av att svenska kyrkan 1958 accepterade kvinnliga präster och dessutom den därefter omdebatterade s.k. samvetsklausulen. Danell avslöjar obarmhärtigt den samexistenspolitik, som också de s.k. bekännelsetrogna dragits in i. Han undertecknar sina punkter med »Denna världens furste». Låt oss här citera några av punkterna: [0]

1. Samvetsklausulens uppgift var och är att bevara den svenska stats- och folkkyrkans organisatoriska enhet obruten. [1]

2. Högsta princip för Kyrklig Samling, Kyrklig förnyelse och Synoden är bevarandet av den organisatoriska, sant stats- och folkkyrkliga enheten i en sant tolerant samexistens. [2]

10. Det är därför också otillåtet och omöjligt att med absoluta anspråk utifrån biblicistisk eller fundamentalistisk bibeluppfattning förneka kvinnan rätten till prästämbetet. Här står åsikt mot åsikt, tolkning mot tolkning, samvete mot samvete. Den historisk-kritiska bibelsynen, som i princip företrädes även inom Kyrklig Samling, Kyrklig Förnyelse och Synoden, lär oss att Bibeln ingalunda är fri från motsägelser, ej heller fri från fel och misstag. [3]

11. Att som aposteln Paulus utgå från skapelseberättelserna för att därmed förneka kvinnan hennes fulla rättigheter är givetvis omöjligt, eftersom VETENSKAPEN lärt oss, att dessa berättelser endast är myter. Det är vår enkla skyldighet att böja oss för den vetenskapligt bevisade, dvs av majoriteten omfattade och i alla våra undervisningsanstalter meddelade oemotsägliga hypotesen, att världens ’skapelse’, dvs tillblivelse, inte försiggick på sex dagar utan är en utveckling från intet till hela universum under miljarder år eller ljusår och att människan alls inte är skapad direkt av en ’allsmäktig’ Gud utan produkten av nämnda vetenskapligt bevisade utveckling, närmast från våra släktingar aporna. Ingen bildad och om sitt anseende angelägen människa kan och får förneka denna obestridliga sanning. Som någon sagt, det är ju mindre skillnad mellan en människa och en människoapa än mellan en hund och en räv. Det måste varje upplyst människa inse. Den det inte gör, är antingen dum eller oärlig, eller bådadera. [4]

12. Samtliga akademiska lärare inklusive teologer, alla biskopar och de flesta präster liksom hela den av vår stat uppfostrade allmänheten erkänner den evolutionistiska sanningen om världens och människans tillblivelse. Därför är det självklart och följdriktigt, att de naiva skapelseberättelserna eller myterna inte får användas som argument i den ännu pågående debatten om kvinnan och prästämbetet. Glädjande nog iakttar de flesta ännu kvarvarande motståndare till den nya ämbetsordningen denna regel. [5]

14. Från motståndarnas sida innebar samvetsklausulen ett klart medgivande av den genomförda reformens berättigande även ur biblisk och teologisk synpunkt. Den ville endast hävda motståndarnas rätt att behålla sin förutvarande åsikt och ändå stå kvar i kyrkan som en tolererad minoritet. Bibeln kan ju tolkas på många olika sätt. [6]

17. Vad som ännu återstår, innan full jämlikhet vunnits, är dels, att kvinnor blir biskopar och domprostar, dels att både Exodus och Synoden samt Kyrklig Samling och Kyrklig förnyelse, oberoende av olika åsikter, bibeluppfattningar och därav mer eller mindre betingade samveten, enas med varandra i en sann, ekumenisk, pluralistisk gudstjänst- och sakramentsgemenskap, där var och en står ensam med sitt samvete inför den gudsbild och bibelsyn han omfattar som den riktiga, utan att därmed störa den innerliga och fulla gemenskapen med oliktänkande av skilda slag. Snart, snart är detta härliga mål uppnått. Steg för steg har motståndarna till den nya ordningen beträtt denna väg i stor ödmjukhet, försiktighet och tolerant vidhjärtenhet, från den ena eftergiften till den andra. Så skall den svenska kyrkans pluralistiska enhet i mångfald kunna bevaras med den apostoliska successionen obruten och efter hand fullkomnad, när en kvinna äntligen tar sin rättmätiga, av denna världen givna plats i biskopskollegiet. [7]

Danell genomskådar alltså hur bräcklig den s.k. bekännelsefronten är inom svenska kyrkan. Den är splittrad t.o.m. i bibelsynen och tvingas till ohållbara kompromisser genom den kyrkogemenskap och den samexistens som man trots allt värnar om och praktiserar. Genom läropluralismen och den bibelstridiga gudstjänstgemenskapen bryts bibeltron ned och de som vill vara bekännelsetrogna inom svenska kyrkan hotas av kvävningsdöden. Det blir omöjligt att rätt bekänna i ord, om man inte kan bekänna i handling. [8]

När Danell skriver att »alla våra undervisningsanstalter» accepterar bibelkritik och evolutionism och omtolkar 1 Mos. 1-3 till ohistoriska myter, bör Biblicum kunna nämnas som ett glädjande undantag. Som ett exempel på Biblicums undervisning, läs boken »Världshistoriens första dagar – en studie i 1 Mos. 1-3» (Biblicum, Uppsala 1981). Mot bakgrund av Danells beskrivning av läget inom svenska kyrkan, är det inte så underligt att svenska kyrkan som sådan bojkottar Biblicums undervisning. »Denna världens furste» tål ju inte Guds rena och oförfalskade ord och bibeltrohet både i ord och handling. Dock finns det enskilda medlemmar inom svenska kyrkan, både präster och lekmän, som regelbundet frågar efter Biblicums undervisning. [9]

Svenska kyrkans rätte herre

I Nya Väktaren 6-7/81 inför G. A. Danell en förteckning över svenska kyrkans tio nya bud. Dessa bud har författats av »denna världens furste», heter det. Danell skriver: »Denna världens furste, som är den svenska folkkyrkans verklige och rätte herre.» När Danell har denna övertygelse, är det svårt att förstå att han själv kan praktisera och försvara ett medlemskap i en kyrka, vars verklige och rätte herre enligt honom är djävulen! Hur kan man tjäna en sådan kyrka? Skall man inte tillhöra en kyrka, vars verklige och rätte herre är Herren Kristus? [0]

Den objektiva rättfärdiggörelsen

I tidskriften Christian News har den objektiva rättfärdiggörelsen och innebörden i Rom. 4:25, 5:18-19 och 2 Kor. 5:19 fått förnyad aktualitet i samband med valet av ny president för Missourisynoden. I CN 4 juli 1981 gör prof. Kurt Marquart vid Concordia Theological Seminary i Fort Wayne en del viktiga påpekanden. [0]

Det är felaktigt att ge intryck av, framhåller han, att »den objektiva rättfärdiggörelsen» är en teknisk spetsfundighet, som skulle ha sitt ursprung bland amerikanska lutheraner på 1800-talet (norrmän, svenskar, Missouri- och Ohiosynoderna). Vilken terminologi man än använder, så hör själva läran till den lutherska teologins hjärta, där nåden allena bekänns gentemot romanismen, den allmänna nåden mot calvinismen och nådemedlen gentemot bådadera. [1]

Rätt lära om den saliggörande tron förutsätter att förlåtelsen, försoningen eller rättfärdiggörelsen finns som en verklig, objektiv skatt att ta emot och att denna skatt blev en verklighet för alla människor i och med att Kristi ställföreträdande gottgörelse hade ägt rum. Denna skatt erbjudes, utdelas och delgives människorna i nådens medel och tillägnas och mottages av tron allena. [2]

Prof. Marquart citerar Dr. Walter A. Maiers offentliga uttalande av den 31 jan. 1981: »När Herren Jesus blev ’förklarad rättfärdig’ (1 Tim. 3:16) vid sin uppståndelse och upphöjelse, frikände Gud honom inte från hans egna synder utan från människornas alla synder, vilka han som Guds Lamm hade burit (Joh. 1:29). Genom att han tillräknats dessa, hade han ’gjorts till synd för oss’ (2 Kor. 5:21), ja, ’han blev en förbannelse för vår skull’ (Gal. 3:13). I denna mening var Jesu rättfärdiggörelse en rättfärdiggörelse av dem, vars synder han bar. Rättfärdiggörelsens eller förlåtelsens skatt, förvärvad av Kristus för hela mänskligheten, erbjudes, ges och utdelas verkligen i och genom Kristi evangelium och sakrament. Tron allena kan ta emot denna skatt, som erbjuds i evangelium, och denna tro själv är helt och hållet en nådig gåva och en skapelse av Gud genom nådens medel. Tron tillägger ingenting till Guds förlåtelse i Kristus, som erbjuds i evangelium, utan den bara tar emot den.» [3]

Den objektiva rättfärdiggörelsen

Nattvard till odöpta

Den ena galenskapen följer den andra. SKT 35/81 rapporterar: [0]

Sedan nu konfirmanderna i Östtyskland – liksom i Sverige t.ex. – får gå till nattvarden under lästiden har nya problem uppstått. Fler och fler av de ungdomar som deltar i kyrkans undervisning är odöpta, i vissa fall ända upp till hälften av dem. I princip skall dopet vara en förutsättning för att gå till nattvarden, men de flesta präster vill ändå inte göra någon skillnad mellan döpta och odöpta ungdomar utan låter alla få nattvarden. Samma problem möter man i Schweiz. Också där ruckar man i regel på principen för att inte splittra grupperna av ungdomar. [1]

Kyrkodagarna i Hamburg

De tyska evangeliska kyrkodagarna hölls i år i Hamburg den 17-21 juni. Detta var det 19:e stora »protestantmötet» sedan 1949, och deltagarantalet i år var rekordartat: ca 120.000 och över 1.000 ackrediterade journalister. En hel del katoliker deltog också, över 10.000. [0]

Tidskriften Lutherische Kirche, aug. 1981, ger ett utförligt referat från kyrkodagarna och talar om stor läroförvirring. Vid de ca 50 öppningsgudstjänsterna predikade bl.a. evangeliska biskopar från Västtyskland och Östtyskland, den katolske vigbiskopen Siegel i Hamburg och rabbinen Levinson från Heidelberg. Rabbinen Levinson menade att efter Auschwitz kan man inte ha som ideal en teologi, som ställer den Rättfärdiges ställföreträdande lidande och död i centrum. En annan judisk teolog, prof. Pinchas Lapide, kritiserade berättelsen om Jesu födelse enligt Lukas och att Jesus skulle vara en Återlösare. För honom var det meningslöst att fråga vem eller vad Jesus var. I stället skulle man koncentrera sig på att leva så som Jesus predikade. [1]

Ett möte med islam inleddes med att den 19:e suran i Koranen lästes, där det berättas om Kristi födelse. Den indiske muhammedanen Hasan Askari från Birmingham beskrev kristendomen och islam som inte motstridiga utan kompletterande föreställningar om den ende Guden. [2]

I EFS Budbäraren 34/81 rapporteras också från kyrkodagarna i Hamburg, helt okritiskt. Rapporten slutar med orden: »Denna enorma samling och manifestation i Tyskland är en uppfordran även till oss kristna i Sverige – till inre samling och engagemang i tros- och samhällsfrågor.» [3]

En rätt, synlig församling

I Ungdomsbladet, maj 1981, skriver red. Ingemar Andersson (BV) helt bibelenligt om »en rätt, synlig församling». Vi citerar: [0]

Det är i dag en mycket utbredd föreställning, att i en yttre, synlig församling kan i stort sett vem som helst vara medlem: döpta och odöpta troende och icke-troende, varmt gudfruktiga och uppenbart ogudaktiga bibeltrogna och förnekare, hädare, ateister. Likaså har många den uppfattningen, att man i en kyrka eller församling kan ha en mängd olika läror och villoläror, alltifrån bibeltrohet och bekännelsetrohet till liberalteologi och allsköns annan förnekelse, bara man har en god bekännelse »på pappret», i stadgar och grunddokument. Men församlingar med sådan sammansättning och förkunnelse är varken bibliska eller evangelisk-lutherska. En rätt kristen församling skall vara endräktig i bekännelsen och i sakramentens bruk. Där ges inte utrymme för skiljaktigheter i bekänneslen, utan alla dess medlemmar är eniga i dessa stycken. Man är enig ifråga om vilken förkunnelse som skall ljuda från församlingens predikstol och i annan undervisning i församlingen. Och sakramentens bruk markerar inte församlingens splittring, utan dess enhet, och tjänar till att hålla med-lemmarna samman, i ett och samma sinne, i en lära och en tro. [1]

Men när denna bibliska läropunkt blir framhållen beskylls man ofta för att vilja bilda »rena» församlingar, dvs. synliga församlingar som består av enbart sanna kristna. Det är dock att grovt missförstå vad saken gäller. Vi kan inte se in i människors hjärtan och se hjärtats tro eller otro. Herren Gud är den som läser människors hjärtan som en uppslagen bok. Åt oss har han givit att döma efter vad vi ser och hör. Därför kan människor, som har en rätt kunskap i den kristna tron och instämmer i församlingens bekännelse, vinna medlemskap i en bekännelsetrogen församling fast de saknar hjärtats tro och således är hycklare och ogudaktiga. Och så blandas i den synliga församlingen sanna kristna och skrymtare med varandra, ja, bekännelseskrifterna säger att »kyrkan är undanskymd av hopen av ogudaktiga». Men detta faktum ger inte dispens för läropluralism och oenighet i församlingen. Än mindre tillåter det uppenbart ogudaktiga att vara medlemmar. Se 1 Kor. 5. Nej, i en rätt kristen församling råder endräkt i läran och i sakramentens bruk, och de som avfallit från enheten i tron och läran, till uppenbar synd eller falsk lära, skall om de inte kan föras tillrätta, ställas utanför församlingen. Detta dels för att om möjligt väcka de olyckliga till besinning, dels för att hindra att det onda sprider sig i församlingen. [2]

Sedan citerar A. Augsburgska bekännelsens VII:e artikel och kommenterar: [3]

När här sägs »evangelii lära» har detta ibland tolkats så, som att det för en sann enhet, inom församlingen och församlingar och kyrkor emellan, skulle vara nog om man är överens i vissa »huvudstycken», i sådant som rör själva frälsningsgrunden, och att det inte är nödvändigt med enighet i allt vad Ordet lär. Det är att misstolka innebörden av Augustana VII. Först bör man lägga märke till att bekännelseskrifterna inte säger, att man skall vara ense om själva evangeliet och så kan man vara oense i andra bibliska läror. Det som inte behöver vara lika överallt är människobud, religiösa bruk, yttre former. För det andra ges ordet »evangelium» såväl i Bibeln, som i bekännelseskrifterna, ibland en vidare innebörd än »blott förkunnelsen om Guds nåd». (Här hänvisas till SKB s.598-599). Och att det är i denna vidare bemärkelse uttrycket »evangelii lära» skall förstås när det gäller vad som krävs för en sann enhet framgår klart av andra ställen i bekännelseskrifterna. (Här citeras bekänneseskrifterna, SKB s.320 och 531). [4]

En sann, biblisk endräkt innefattar således såväl enighet i läran och alla dess artiklar som enighet i sakramentens bruk. Detta hör samman. Är man noga med enhet och samstämmighet ifråga om Guds ords predikan, men gör sakramentens bruk till ett adiaforon, en fri, yttre sak, så är det ingen god ordning och inget uttryck för en rätt församlings- eller kyrkogemenskap. [5]

Andersson avslutar sin artikel med en uppmaning till hörsamhet mot följande förmaningar av Herrens apostel: [6]

»Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herre Jesu Kristi namn, att I fören alla samma tal, och att inga söndringar må finnas bland eder, utan att I ären fullkomnade i ett sinne och i en mening.» 1 Kor. 1:10. »Men jag förmanar eder, mina bröder, att I haven akt på dem som åstadkomma söndringar och förargelser tvärt emot den lära, som I haven inhämtat, och viken ifrån dem.» Rom. 16:17. [7]

Anderssons fina artikel visar att Bibelns lära om kyrkan eller församlingen är så grundläggande och så tydlig, att den som vill hålla sig till Bibeln inte i längden kan gömma undan den. Nu framför således en predikant och ledande kraft inom Bibeltrogna Vänner den bibliska undervisningen, som Biblicum upprepade gånger har presenterat och därigenom blivit hårt angripen, bl.a. av just BV. Den bibliska undervisningen om »en rätt, synlig församling» är nämligen ytterst obekväm för alla föreningar och missionsorganisationer, som byggt upp sin verksamhet som en fraktion inom och ett komplement till ickebekännelsetrogna statskyrkor och med dessa som en nödvändig yttre ram. [8]

Evangelieföreningen och kyrkan

Inte bara inom BV finns det personer, som insett och blivit övertygade om vad Bibeln lär om en rätt, synlig församling. I Finland berördes Bibelns lära om kyrkan av rektor Ola Österbacka vid Evangeliföreningens årsfest i början av juli månad. Här följer ett axplock från Österbackas föredrag »Evangeliföreningen och kyrkan»: [10]

Evangeliet är alltid detsamma, men ljusstaken kan flyttas. Vi bör värdesätta fädernas arv och traditionerna, men de får aldrig sättas ovanför en direkt prövning inför Guds ord. Omprövning av verksamhetsformerna måste alltid vara möjlig. Föreningen är en verksamhetsram, inte ett huvudändamål, och t.o.m. den bör alltså kunna kritiseras, om Guds ord ger anledning därtill. [11]

Efter att ha berört evangeliföreningens tillkomst och finska kyrkans utveckling till en folkkyrka med många obibliska element, fortsätter Österbacka: [12]

Kyrkan har alltså glidit in på fel spår, utgående från en falsk kyrkosyn. Jag skall precisera ett antal punkter, där kyrkan enligt min mening klart blivit villfarande: [13]

Kyrkan bör vara trogen mot allt Guds ord, som Jesus säger: »Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar, och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.» Joh. 8:31-32. Detta bör ske både i förkunnelse på alla nivåer och i prästutbildning och i skolor. Liberalteologin har emellertid slagit sönder tilliten till Guds ord. [14]

Kyrkan bör visa bort dem som lär falskt, och söka upprätthålla endräkt i läran. Detta är främst biskoparnas och prästernas uppgift. (Här citeras Matt. 7:15, Rom. 16:17, 2 Joh. v.9-11, 1 Kor. 1:10 och Tit. 1:9). [15]
Endräkt kan inte uppnås på bekostnad av Kristi lära, och därför bör gemenskap med sådana samfund som förnekar kristna trossanningar inte upprätthållas. Exempel på sådan gemenskap är Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet. [16]

Kyrkan bör tillrättavisa dem som lever i uppenbar synd, och om inget annat hjälper, utesluta dem ur kyrkans gemenskap till varning för sig själva och andra. (Här citeras Matt. 18:15-17, 1 Kor. 5). [17]

Församlingen har rätt att själv kalla sina tjänare. Om biskopen lär falskt eller vägrar viga rätta lärare, skall församlingen själv kalla och viga sina präster. En församling skall alltså inte påtvingas en präst som den inte vill ha, och som dessutom kanske inte ens kallats till någon församlingstjänst. Kyrkans medlemmar bör kunna lita på sin präst, inte bara vid utdelning av nattvarden och vid dop, utan framför allt i förkunnelsen. De skall inte behöva kalla in andra predikanter för att föda församlingen. (Därefter citeras SKB s. 352). [18]

Kyrkan skall inte ha kvinnliga präster. (Här citeras 1 Tim. 2:12). Trots att det inte är skrivet på pappret, har vi sådana i praktiken från 1976, då lektorerna gavs rätt att utföra vissa prästuppgifter. [19]

Kyrkan skall i sin andliga tjänst inte bindas av en i många avseenden ogudaktig stat. Staten har ingenting att göra med utnämning av biskopar, utfärdande av böndagsplakat och bestämmandet av hur kyrkliga förrättningar skall skötas, för att ta några exempel. Här använde Luther visserligen en annan modell, eftersom han fick betydande hjälp av sina furstar. Men då underkastade sig furstarna helt Guds ord, vilket man knappast kan säga i dag. [20]

Sedan Ö. med dessa sex punkter visat att finska kyrkan blivit »klart villfarande», kommer han mera direkt in på den känsliga frågan »evangeliföreningen och kyrkan». Han framhåller att evangeliföreningen inte bara bör komplettera »en brist i förkunnelsen av evangelium» utan »förkunnelsen som helhet». [21]

Men då blir ju föreningen ställd inför ett själavårdsansvar, som egentligen inte hör den till, utan som hör till kyrkan. Den blir en kyrka i kyrkan, i värsta fall ett kotteri. Det måste ju leda till en konflikt av typ gammallaestadianerna i Uleåborgs stift, där kyrkans verksamhet endast ses som ett världsligt regemente med yttre ramar för den sanna församlingens verksamhet. [22]

Ö. visar på en rad problem, när man försöker »på ett bibliskt sätt» leva i gemenskap med »en allt mer avfällig kyrka». Bl.a. blir känslan för villolärans farlighet svag, eftersom man inte bryter gemenskapen med villolärare. »Lägg därtill predikanternas osäkra ställning: är de innehavare av kyrkans offentliga predikoämbete eller inte?» [23]

Ö. slutar sitt föredrag med att skissera tre modeller för en lösning av problematiken. Modell A kallar han »Underdånighet – samverkan». Modell B kallar han »Opposition och kamp för sanningen, men lojalitet mot kyrkan (vår modell, ännu tydligare BV)». Bland argumenten för denna modell B anges: »Överge inte vår sjuka mor!» »Gud visar med yttre tecken om tiden är inne för utträde ur kyrkan». Som argument emot modell B anges: [24]

Förkunnelse och sakramentsförvaltning hör ihop, varför det blir problem speciellt med nattvardsgemenskap. Skilda nattvardsföreningar är ett obibliskt påfund. Denna modell kan leda till en försvagning av sakramentsuppfattningen. [25]

Man måste ändå stå kvar i gemenskap med villolärare: vid prästvigning skall en villfarande biskop granska läran, gemenskapstillfällen uppstår vid dop, nattvard, skriftskolundervisning osv. [26]

Guds tecken är Ordet, inte synliga yttre tecken som svärmarna önskar. [27]

Det är uppenbart av dessa argument och av vad Ö. tidigare i föredraget citerat ur Skriften, att han inser att varken modell A eller B håller för en biblisk prövning. [28]

Återstår då modell C »En fri bekännelsekyrka». Också gentemot denna modell anger Ö. vissa problem, dock inga bibliska argument. Bland problemen nämner han: »Alternativet är radikalt och känslomässigt motbjudande. Det strider mot traditionen och är intolerant i världens ögon.» [29]

I Evangeliföreningens tidning »Sändebudet» 16 juli 1981 skriver Bengt Strengell om Österbackas föredrag och om den diskussion, som därefter följde. [30]

Under diskussionen konstaterades att vi nu lever närmast det andra alternativet och att vi måhända också i fortsättningen bör leva där. [31]

Det är uppenbart att »modell C» medför en rad problem för föreningar som BV och Evangeliföreningen för att nu inte nämna de s.k. fria organisationerna i Norge eller Danmark. En stor majoritet vill säkert fortsätta som förut. Men några tycks ha insett att man därmed har Guds ord emot sig. Och då väger alla andra problem lätt. Gud give att de som insett att modell A och B strider mot Guds ord inte kompromissar med sina samveten! Det är en dödlig synd. Det är tragiskt när människor, som vill vara bibeltrogna, vill fortsätta i en kyrkogemenskap, som strider mot Guds ord. Måtte det inte ske med dem som insett och i sina samveten blivit övertygade om att deras nuvarande kyrkogemenskap är obiblisk! [32]

Marias upptagning till himmelen

År 1950 bekräftade påven Pius XII högtidligt läran att Maria »med kropp och själ blev upptagen till den himmelska härligheten». Därmed menar den katolska kyrkan, att Maria tillfullo har blivit »likgestaltad med sin Son». [0]

Varje övertygad katolik ärar jungfrun Maria och ber om hennes förbön. Marias upptagning firades först i Österlandet som en särskild högtid. I början av 600-talet infördes den även i Västerlandet. I Gallien firades den först den 18 januari, men så småningom övertog man över allt den romerska seden att fira högtiden den 15 augusti. Här i Sverige kallades den dagen på medeltiden för »Dyra Vårfrudag». [1]

Något bibliskt stöd för denna lära om Marias upptagning till himmelen föreligger inte. [2]

Katolska kyrkan tredubblad

Det största samfundet i Sverige bortsett från svenska kyrkan är Pingströrelsen med 97.000 medlemmar. Näst störst är den Katolska kyrkan med 92.000, nära nog en tredubbling på tjugo år. Den snabbaste ökningen redovisar de »ortodoxa» österländska kyrkorna med en sexdubbling på tjugo år till 63.000. Detta framgår av en rapport från Religionssociologiska institutet i Stockholm. [0]

Bland de samfund som främst rekryterar medlemmar bland svenska medborgare har Jehovas Vittnen ökat snabbast. Deras »förkunnare» har ökat från 8.000 till 17.000 på tjugo år. Även mormonerna ökar snabbt, från 3.500 till 7.000. Svenska Missionsförbundet har minskat från 97.000 till 81.000, Frälsningsarmén från 41.000 till 35.000 och Evangeliska Fosterlands-stiftelsen från 32.500 till 25.000. Den procentuellt sett snabbaste tillbakagången noterar Svenska baptistsamfundet från 32.500 till 21.500 och Metodistkyrkan från 11.000 till ca. 5.800. [1]