1981/2 – Utblick över samtiden

Ärkebiskopen och de eviga straffen

Nyligen har ärkebiskopen i svenska kyrkan i en tidningsintervju framhållit att han inte tror på eviga straff efter döden och beklagar samtidigt att sv. kyrkan inte hittar den rätta våglängden för att sända ut sitt budskap. Man kan fråga sig, skriver Per Jonsson i Lutherskt Sändebrev 3/81, vad det är för ett budskap, som det är så svårt att hitta våglängden till: [0]

Bibelns budskap går ju ut på, att var och en, som tror på Kristus, inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Men om det nu är som Sundby tänker sig, att det inte finns någon risk att gå evigt förlorad, vad skall man då med Kristus till? Att bära fram budskapet om Kristus måste väl då vara ungefär lika angeläget och framgångsrikt som att sälja paraplyer i Sahara eller frysboxar vid Nordpolen… [1]

Faktum är, att när människor inte är rädda att gå förlorade, så vill de inte höra om Kristus heller, och då hjälper det inte vilken våglängd som kyrkan hittar att sända på. [2]

 

Katolskt herdabrev

Den romersk-katolska kyrkan tillhör numera de allra största samfunden i Sverige, främst tack vare invandringen. I Katolsk Kyrkotidning 27 febr. 1981 medföljer som bilaga ett »Herdabrev för fastan 1981», skrivet av biskopen för Stockholms katolska stift Hubertus Brandenburg. Det måste betecknas som lovvärt att årligen utkomma med herdabrev till församlingarna. Vad innehåller då detta herdabrev? Främst en rad stadgar och förordningar. Biskopen betonar först att fastebudet gäller från Askonsdagen 1981 till samma dag 1982. Sedan redogör han för en rad bestämmelser som måste iakttagas. Bl.a. får vi veta att fastebudet tillåter endast en fullständig måltid om dagen. Förpliktade att fasta är alla som fyllt 21 år. Fastebudet upphör att gälla, när man påbörjat sitt 60:e levnadsår. Biskopen påminner också om budet angående påskkommunion. Uppfyllandet av detta bud »bestämmer vi till fjorton veckor: från och med första söndagen i fastan till och med Helga Trefaldighets dag», heter det. [0]

Herdabrevet innehåller också information om »den 42:a Evkaristiska världskongressen», som skall hållas i sommar i Lourdes. Biskopen skriver: »100 år efter den första Evkaristiska kongressen i Lille, kommer katolska kristna från hela världen till Guds Moders vallfärdsort.» Lourdes är den plats »där årligen miljoner människor – sjuka och syndare – sätter sin lit till Guds Moders förbön». [1]

Nog måste man säga att skillnaden är påfallande mellan detta katolska herdabrev och apostlarnas herdabrev i NT. Vägen till himmelen blir inte klart och rätt framställd och en verkligt biblisk själavård får ge plats för mänskliga stadgar. [2]

 

Den stora klyftan till Rom

I slutet av förra året gjorde påven Johannes Paulus II ett uppmärksammat och påkostat besök i Västtyskland. Påven, som kallas »Kristi ställföreträdare på jorden», kostar mycket pengar, vid besöket i Västtyskland ca 50 millioner kronor. Skillnaden gentemot Kristus är påfallande. [0]

Från protestantiskt håll har många uttryckt förhoppningar om att påvebesöket skulle leda till nya ekumeniska landvinningar. Landesbischof Eduard Lohse inom den Evangeliska Kyrkan i Tyskland (EKD) framhöll i ett tal inför påven att världen nu väntar på att de kristna går samman i »gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst». Men påven fick undervisa biskopen om att för den fulla enheten krävs en enhet i sanningen. För den romerska kyrkan är hela dogmat, d.v.s. allt vad den katolska kyrkan lär, gudomligt bindande inte bara för katolikerna utan för alla människor. [1]

I tidskriften Lutherische Kirche 1/81 skriver Dr Gerhard Rost, biskop i Självständiga Ev.-Luth. Kyrkan i Västtyskland (SELK), mycket klargörande om den stora klyfta, som än idag råder mellan romersk och luthersk tro. Rost framhåller bl.a. att enligt romersk syn är förutsättningen för kyrkans enhet, att de »separerade bröderna» (d.v.s. protestanterna) återvänder till den katolska kyrkans sköte. [2]

Koncilierna ofelbara

Rom kan inte enligt sitt väsen överge någon enda av sina läror. Det gör det praktiskt omöjligt för den romerska kyrkan att ta tillbaka sådana lärosatser, som strider mot den Heliga Skrift enligt den lutherska bekännelsen. För Rom gäller alltjämt vad redan Luther lidelsefullt bestred vid disputationen i Leipzig med dr Eck, nämligen att koncilierna inte kan ta miste. Ja, denna falska lära har med tiden ännu mer skärpts, i det att det kyrkliga läroämbetets ofelbarhet koncentrerats till påvestolen. [4]

Inte Skriften allena

Enligt den romerska läran kan »Kyrkan inte hämta sin visshet om hela uppenbarelseinnehållet bara från den Heliga Skrift». »Både Skriften och Traditionen skall mottagas och äras med samma barnsliga sinnelag och aktning» (Vaticanum II). Rom förkastar den lutherska läran att Skriften är »den enda regeln och rättesnöret» för läran och kyrkans tro. [6]

Maria

Utifrån traditionen kan Rom lära att Maria »blev bevarad från varje fläck av arvsynden, att hon efter sitt jordeliv blev upptagen med kropp och själ till den himmelska härligheten och såsom universums drottning upphöjd av Herren». Vidare att hon »vid återlösningsverket på ett enastående sätt medverkade genom lydnad, tro, hopp och brinnande kärlek» och nu »skall åkallas i kyrkan under titeln förespråkerska, hjälperska, stödjerska och medlerska» (Vaticanum II). [8]

Rättfärdiggörelsen

Vi får inte heller glömma att lärosatserna från konciliet i Trident på 1500-talet aldrig har tagits tillbaka. I motsats till Luther betonade man där: Rättfärdiggörelsen innebär inte bara syndaförlåtelse, »utan också den inre människans helgelse och förnyelse… , varigenom av en orättfärdig blir en rättfärdig» (jfr pietismen). »Om någon säger att den rättfärdiggörande tron inte är något annat än en förtröstan på Guds barmhärtighet, som förlåter synderna för Kristi skull, vare han förbannad.» De goda gärningarna är inte bara trons frukter utan enligt romersk lära också ett medel till att få mera nåd. [10]

Evangelium

För oss lutheraner kan evangelium sammanfattas i begreppet »syndernas förlåtelse». Det glada budskapet låter helt enkelt: »Dina synder är dig förlåtna.» Men så är det inte enligt romersk teologi. I den nya påvens tillträdesencyclika, som heter Redemptor hominis, d.v.s. »Människans Återlösare», talas det inte om »syndernas förlåtelse». För Johannes Paulus II är evangeliet »den djupa förundran över människans värde och höga ställning», ty människan »har förtjänat att få en sådan och så stor Återlösare». Återlösningen innebär den »nya skapelsen», genom vilken människan återfår den Gudslikhet, »som alltifrån den första synden blev vanställd». [12]

Att förverkliga den nya människan

Mot bakgrund av denna teologi blir det förståeligt att påvens predikningar under besöket i Västtyskland nästan uteslutande handlade om människans moraliska handlande. I Osnabrück framhöll han betydelsen av äktenskapet och familjen, i Köln betonade han vetenskapsmännens ansvar, i München konstnärernas. Det var ofta goda och behjärtansvärda ord. Men utgångspunkten för denna moralpredikan var den romerska frälsnings- och nådeläran. Det gäller för människan att försöka förverkliga den nya människan, som Kristus är en förebild för. Kraften till detta verk skall vi få genom att göra bruk av de nådekrafter, som ingjutes i oss genom sakramenten. [14]

För en av lagen fördömd syndare, som saknar kraft och förmåga att förverkliga den nya människan, fanns inget evangelium. Man väntade förgäves på det bibliska evangeliet, enligt vilket Gud tar sig an den hjälplösa syndaren och »dagligen och rikligen» förlåter honom alla hans synder för Kristi skull, skriver biskop Rost till sist. [15]

 

En oväntad gemenskap?

En metodistbiskop, som i fem år fört en dialog med romerska katoliker, har tillkännagivit, att metodisterna står närmare de romerska katolikerna än många andra protestantiska kyrkor. Vid första påseende kan denna gemenskap verka egendomlig, skriver prof. Edward Fredrich i Northwestern Lutheran, March 1, 1981. Men, skriver han, när biskopen förklarar att metodisterna och Rom har en gemensam grundval i detta, att båda samfunden bygger på »vår betoning av helighet, helgelse och kristen fullkomlighet», så är denna gemenskap inte så egendomlig och oväntad. Biskopen framhåller vidare att denna betoning står »i kontrast till den protestantiska betoningen av synd och syndaförlåtelse». [0]